Jag älskar min man....

Ja så är det faktiskt.... Jag älskar min man mer än jag trodde att man kunde älska någon...
Fortfarande efter 8 år så pirrar det i magen och hela jag blir varm när jag tänker på honom...
Även om vi precis som alla andra har våra ups and downs, och fast han säkert tror att jag inte känner så när jag är avig och kantig och kanske inte alltid visar honom den närhet han vill...
Ibland önskar jag verkligen att det gick att spela upp sina tankar och känslor som en film på bio, så han fick se hur mycket jag faktiskt älskar honom... oavsett...

När man har hört om människor som pratar om att dom vill eller har hittat sin själsfrände så har man bara tänkt i bakhuvudet att ja, ja dream on.... Det finns bara på film...
Men jag kan ärligt säga att jag har hittat min själsfrände... Han var biten som fattades hos mig, han var den som gjorde mig hel och får mig att växa varje dag, månad och år som vi har tillsammans...

Ibland när jag precis som alla andra kommit in i perioder då man tvivlar på sitt liv, och funderar på om man stannar i sitt liv bara av bekvämlighet, för att det är vad man är van vid... Man vet vad man har men inte vad man får...

Men jag kan ärligt säga att så är inte fallet!! För jag stannar för att det är vad mitt hjärta vill, det är vad hela min kropp vill... Det finns inget annat... Jag kan ibland vakna på nätterna bara av att jag drömt om att vi har skiljts åt, och gråter så tårarna sprutar(det vet inte ens Patrik om att jag gör, för han sussar så gott), och den kärlek jag känner som får mitt hjärta att banka på i 180 när jag sen går tillbaka till sovrummet och ser att han ligger där och att det faktiskt bara var en dröm, det är det som gör att jag vet att det är min själsfrände...

Så fort vi är ifrån varandra så skriker hela min kropp efter honom... Det finns inget som kan få mig så lugn som tanken på att jag när som helst kan krypa upp i hans varma famn, där är jag trygg, då finns det inget som kan skada oss...

Och det yttersta beviset på våran kärlek är ju Jonathan!! Våran älskade son som verkligen är ett kärleksbarn....

Till min älskade Patrik som fylle 41 idag! Jag älskar dig!!

Jag bara älskar att känna mig behövd!!!!!

Ja det kan låta fånigt i mångas öron, men så är det...
Kan inte beskriva ens vilken nästan barnslig glädje jag känner när någon ber mig om hjälp med något, som exempel idag så fick jag ett sms från min svärmor som undrade om jag kunde hjälpa henne att göra slingor i håret...
Visst det är ingen stor grej kanske, men för mig är det det! Det gör mig varm i hela kroppen att få känna mig behövd...
Och det finns inget som ger mig sån glädje som att få hjälpa någon annan, jag kan leva på den känslan i flera dagar...

Samma sak gäller en granne till oss, det är en ensamstående kille från kosovo, han har en dotter som är i 5 års åldern som han har umgänge med väldigt ofta, och utan att vara rasistisk på något sätt så kan jag säga att jag har aldrig! tidigare sett en utländsk pappa som ägnar så mycket uppmärksamhet och omtanke om sitt barn som honom, hon är verkligen hans lilla prinsessa...
Men till saken hör nu att denna man blev abrupt hämtad av polisen för 1,5 vecka sedan, bara sådär, pang bom...
Patrik såg när dom hämtade honom... Och jag har inte kunnat sluta fundera på vad det rörde sig om, och om han behövde hjälp på något sätt...
Så härom dagen, när vi sett att han fortfarande inte kommit hem, bestämde jag mig för att jag var tvungen att göra något, försöka få veta vad som hänt honom, vi var flera grannar här som var oroade för honom...
Iallafall så travade jag iväg och fick tillslut tag på en myndighets person som kunde berätta att han var satt i migrationsverkets förvar i göteborg, och skall utvisas till sitt hemland för att därifrån söka uppehållstillstånd igen...
Kan inte beskriva hur upprörd jag blev av att få höra det, herregud! han har ju ett barn här! Han är skötsam! Stör inte någon! Och gör rätt för sig! Andra människor av utländsk härkomst som begår brott och beter sig allmänt illa, dom får minsann stanna??? Men han som inte gör annat än att sköta sig, han ska utvisas... Det tycker jag är rent ut sagt för jävligt!!
Han har dessutom inte en endaste släkting förutom sin dotter här i sverige, och visst han kan hyfsad svenska, men hur lätt är det för honom att förstå all "myndighets-svenska" som han säkert blir utsatt för nu i migrationsverkets förvar? Herregud det är ju knappt så vi svenskar förstår myndighets-svenska, så hur sjuttsingen ska han som inte har svenska som modersmål förstå det??

Men vi har bestämt att vi ska göra allt vi kan för att försöka hjälpa honom!!
Imorgon ska jag skriva ett brev som jag ska gå runt med och be alla här på gården skriva under, som vi ska skicka i protest till migrationsverket...

Ibland skäms man för att vara svensk...