Långt uppehåll...

Ja nu var det ett tag sen jag bloggade igen... Men det blir så när man har fullt upp, särskilt nu när Jonathan är ledig från dagis, han har ju varit ledig 2 veckor nu, och det bli ytterligare två innan dagis öppnar igen...

Känns som att det är först nu vi börjar komma in i en fungerande rutin i ledigheten, första veckan var jobbig vill jag lova, jag var precis slut efter de 3 första dagarna :-)..
Men sen drog vi iväg på lite välbehövlig semester, som blev av trots att våran j***a bil bestämde sig för att haverera kvällen innan, något som vi trodde var ett enkelt fel som vattenpumpen, visade sig vara betydligt värre... Det var topplockspackningen som gått...
Jäkla skit, jag var riktigt irriterad då kan jag lova!!
Men som tur var fick vi låna Patriks systers bil istället, så det blev lite semester iallafall, vi gav oss bland annat av till Nyköping, där vi tog in på ett hotell som var jättemysigt och prisvärt!!
Och säger jag det så är det nog så, för jag är nog en mardrömsgäst att få på ett hotell, jag kan be att få byta rum 4-5 gånger innan jag är nöjd, för jag tycker verkligen att om man betalar dyrt för hotell så vill jag ha valuta för pengarna!!
Och det fick vi denna gång.. På kvällen åkte vi ner och promenerade lite i hamnen, det var hur mysigt som helst, och vi satte oss på en uteservering precis vid kajkanten och åt en fantastiskt middag!!
Vi hade så mysigt alla 3, så jag kan lova att dit kommer vi åka igen!!

Dagen efter åkte vi till kolmården, men om det får jag nog säga att vi var besvikna på, tycker inte alls att det var värt att betala 300:- per person för att gå in där!
Då åker jag nog hellre till Borås djurpark istället...
Tyckte bara det var jobbigt att gå på kolmården, det var lååånga backar överallt och långa avstånd, så inte särskilt barn-vänligt... Det enda som var lite kul, och som Jonathan upskattade var tropicariet och Bamses värld...
Jonathan stog först i kö för att krama Bamse och Lille-skutt, och han vägrade att gå därifrån sen, han ville fortsätta att kramas med dom, hehe...

Det är kul att åka bort lite men ack så skönt att komma hem igen...

Härom dagen fick vi dessutom mycket trevligt besök av min älskade syster och hennes underbara barn...
Det var en riktigt trevlig dag!

Nu tjötar min man att han vill ha datan, så jag får blogga mer sen...

Kowabunga...

Igår hade vi storstädar dag här hemma, och det behövdes kan jag lova!
Vi dammade, diskade, dammsög, torkade golv och möblerade om lite. Vi passade på att göra det när lilla plutten sov middag.
Det är inte roligt att städa, men gud vad skönt det är när det är klart!
Känns som ett helt nytt hem...

Jonathan fick en film av sin farmor igår, och han har nog tittat på den 5 gånger redan, han gillar verkligen den, det är Ninja Turtles...
Får nog erkänna att jag tycker dom är lite häftiga jag med...

Nu har vi precis varit uppe vid slalombacken och promenerat lite i skogen, blev alldeles förvånad för det fanns hur mycket blåbär som helst! Dom brukar väl inte komma så här tidigt?
Var riktigt skönt att komma ut allihopa lite, mysigt för vovven oxå att springa av sig..

Nu blir det en lugn kväll, vi ska mysa lite och kolla på filmen Watchmen, den verkar riktigt bra..

Punkterad trumhinna...

Jag har dom 2 sista veckorna haft jätteont i öronen, framförallt i det högra... Jag har hört alla ljud precis som att jag suttit i en lång tunnel, så min kära make har klagat ett antal gånger på min volym på tv:n..
Har varit på vårdcentralen, och ätit 2 pencillinkurer efter varandra, utan resultat... Så igår var jag dit igen, men nu fick jag remiss in till öron-näsa-hals på kss, så vi åkte dit, och där konstaterade dom att jag precis som 100 gånger förut hade massa vätska bakom trumhinnan, så dom fick bedöva trumhinnan och sticka hål på den och suga ut massa vätska och segt slem... brrr...
Inte mysigt kan jag tala om! Visst det känns ju inte så mycket i och med bedövningen, men man hör ju när dom grejar i örat, det knastrar och brusar i hela huvudet...
Men jäklar vilken bra hörsel jag fick sen, det var nästan otäckt... Jag hörde till och med mina egna andningar...
Alla ljud fick det att vibrera i huvudet på mig, sen i bilen på väg hem, när Jonathan började skrika, då önskade jag nästan att jag inte åkt dit!

Tröttare än trött.. Vädret?

Jag är verkligen tröttare än trött idag... Kan inte sluta gäspa.. Kan det bero på vädret tro?

Sista dagarna har det verkligen känts som att jag har gått i ett vaakum... Tänker på allt och ändå på inget...

Måste faktiskt säga att det är tur och skönt att vi skaffat hund, jag behöver verkligen det, särskilt på mina mörka dagar... Det hjälper mig väldigt mycket ska ni veta...
Det gör mig ju tvungen att gå ut, för vovven måste ju ut på sina promenader, och då måste man ju ut vare sig man vill eller inte, och det behöver jag, för jag har väldigt lätt för att isolera mig själv annars och inte gå utanför dörren när jag mår dåligt...
Så att ha vovve är verkligen bra för mig, det gör att jag måste bryta den apatin jag lätt hamnar i annars...
Och det är verkligen otroligt vad mycket en promenad kan göra för tankarna, allting klarnar verkligen upp på ett helt annat sätt.

Funderar till och med på att anmäla mig och vovven till en valpkurs på hundklubben.. Kan vara bra träning för både honom och mig... Han att lära sig lyda och jag att komma ut och träffa folk... En win-win situation... Tror jag...

Regnet det bara öser ner...

Pisstråkigt väder... Man kan ju inte ens åka och bada... Tråkigt, tråkigt...

Idag har vi roat oss med att kolla på en superbra film, den bästa jag sett på mycket länge vill jag lova...
Det är Clint Eastwoods senaste, Grand Torino heter den.. Mycket sevärd!
Clintan är kanon på att göra och spela i filmer...

Och just nu visas en annan favorit film på tv, så som i himmelen...

Fick ju en kommentar från kära Ulla-Bella, som undrade vem/vad Spike var?
Jo det stämmer att Spike är en vovve, en alldeles underbar liten grabb som är 12 veckor gammal...

Och nej, det var inte jag som drog igång mitt hundköpar-manus jag redovisat här på bloggen tidigare,
Nej hör och häpna det var min kära make som en kväll när vi satt och tittade på tv, sa att jag vill nog skaffa hund!
Och vem är jag att neka min älskade make?? Hans ord är min lag! Det finns inget jag inte skulle kunna ge honom, så givetvis svarade jag Ja på hans önskan :-)

Och jag lovar och svär att åtminstonde hälften av det jag skrev här nu är sant!

Dom kallar mig svinet..

Någon har kidnappat min lilla rara 2,5 åriga son, och istället lämnat tillbaka en pubertetskaxig 2,5 åring som är förvillande lik min Jonathan... Men jag vägrar att tro att det är min son...
Vill ni veta varför?

Jo sista veckorna så har följande utspelat sig här hemma...

Man sitter lugnt tillbakalutad i fåtöljen och kanske småtittar på tv eller liknande, när det plötsligt kommer en liten demon och slår till en för kung och fosterland, och när jag säger slår till en för kung och fosterland så menar jag verkligen Mike Tyson släng dig i väggen!
När man då genast ger ett gensvar som sig bör och säger
- Neej Jonathan vad gör du, man får inte slåss har vi sagt! samtidigt stirrar man strängt in i ögonen på honom för att visa att man verkligen menar allvar...

(Det är nu det utspelar sig det som gör att jag är övertygad om att vi har fått en bortbyting, för så här skulle min rara söta lilla pojke aldrig göra...)

Då backar han en liten bit, stirrar en i ögonen, och jag kan svära på att jag kan ana en målbrottsröst som pressar fram ett urkaxigt...
- Svinet!

Ja ni hörde rätt, han kallar en för Svinet! Och sen vänder han ryggen till och går in på sitt rum...

Arma moder... Var ska detta sluta?

Ett tragiskt liv...

Ja det slog mig idag som en flugsmälla som mosar en fluga eller två...
Hur tragiskt är det inte att upptäcka som 28år att man faktiskt inte har några vänner??
Ja så är det faktiskt... Bekanskaper visst, såna där man byter artighetsfraser och pratar om väder och vind, såna har jag en uppsjö av...
Men inga vänner! Ingen vän man kan ringa till när som helst för att prata bort en stund, eller gråta ut hos när allt känns jävligt, ingen vän som spontanringer och undrar om man ska ta en kopp kaffe hos dig eller mig..

Fruktansvärt tragiskt och patetiskt känns det att behöva erkänna detta faktum...
Ligger då felet hos mig??
Svaret är: Ja, med största sannolikhet eftersom jag faktiskt är den enda gemensamma nämnaren...
Fast lite skuld får jag nog oxå tillskriva min uppväxt utan att skämmas, för det är ju faktiskt under barndomen, tror jag, som vänskapsgrunder börjar gro, med vänner i skola, fritids osv. Och även om man inte har vänner kvar (vilket jag tror de flesta har) från barndomen, så är det iallafall då man har lärt sig grunderna för detta med vänskap..
Men det fick ju aldrig jag göra under min uppväxt, dels pga massa flytter hit och dit med byten av skola som följd, och det gjorde ju att jag hann ju aldrig skaffa mig några vänner... Och sen att dessutom bo hos en alkoholiserad pappa gjorde ju att man drog sig för att bjuda hem ev. vänner..
Så jag inbillar mig iallafall att en del av problemet grundar sig där, men jag kan ju ha fel?

Vill jag då inte ha vänner??
Svaret är: Joo, självklart.. Mer än någonting annat skulle jag vilja det, men jag vet tragiskt men sant inte hur man gör längre, och sen är jag nog rädd oxå... Rädd eftersom jag oxå gått på mina nitar när det gäller såna som man trott varit sina "vänner", men som när det kommit till kritan visat sig bara varit ute för att utnyttja till sin egen fördel, att ha någon att klaga eller gråta ut hos eller be om hjälp när det krisat, men sen när det blivit omvänt så har dom varit som bortblåsta...

Kanske är det så att jag kommer bättre överens med djur än med människor??

Jamen tänker ni nog nu, du har ju en man och son??
Javisst jag har en underbar familj, Patrik och Jonathan, men det är inte samma sak... Man kan inte alltid bara vara Fru eller Mamma Lisa, ibland måste man få vara bara Lisa, för att kunna tanka energi till att vara Fru och Mamma Lisa.

Att detta kommer till ytan nu kanske beror på att på något sätt blir det mera kännbart nu när man faktiskt "slagit" sig till ro, innan jag gjorde det så hade jag väl mitt skydd i att flacka omkring från ställe till ställe, och stannade bara ett tag, så länge det var kul, sen packade jag mina saker och flyttade vidare. Och det går ju inte att göra längre...