Låångt uppehåll igen med bloggandet, det beror på att vi haft massa strul med datorn, först slutade bredbandet fungera, och när vi väl fått ordning på det så sa våran skärm upp sig....
Men nu får vi hoppas att det har löst sig...
Känns verkligen inte som att det har varit någon riktig sommar i år, och ändå är den nu slut... Skumt...
Vi börjar nu komma in i vardags rutiner igen, Jonathan har börjat på dagis och Patrik har börjat studera, och jag måste försöka börja jobba med mig själv igen, känner att stressen i kroppen kryper sig på då och då...
Vill inte ha den... Jag som hade förhoppning om att jag skulle kunna diskutera med läkaren om jag eventuellt skulle kunna börja trappa ner på någon av mina mediciner, eftersom jag tycker att jag har blivit så påverkad åt det negativa av dom, det mest negativa är nog total brist på sexlust... Inte roligt att leva i celibat.. Varken för mig eller Patrik tror jag...
För den närheten är ju en viktig del i ett äktenskap, det anser jag iallafall...
Samtidigt som jag vill trappa ner på medicinerna så är det lite läskigt oxå... Kan få riktig ångest ibland när jag tänker på att jag ska sluta med någon, tänk om allt kommer tillbaka då??
Men som sagt får diskutera detta med farbror doktorn...
lördag 29 augusti 2009
fredag 7 augusti 2009
Varför ska man känna skam?
Jag har länge kämpat med skam känslor, som omedvetet eller medvetet låter jag vara osagt läggs på en av omgivningen för att jag är långtids-sjukskriven...
Förstår inte folk att man faktiskt blir sårad av kommentarer som alltid kommer, förr eller senare, när man befinner sig i sociala sammanhang...
Det är ju liksom standard när man umgås att fråga vad man jobbar med... Och jag kan känna redan när frågan är kastad första gången i ett socialt sammanhang, hur det kryper längs ryggraden eftersom jag vet att ögonblicket ofrånkommligt närmar sig när jag får frågan..
-Och vad jobbar du med då?
Jag avskyr den oftast pinsamma tystnad som uppstår när jag då svarar att jag är sjuk-skriven... Det är så man kan höra en knappnål falla varenda gång i den tystnad som följer i det hål då det i normala fall skulle komma följdfrågor på det yrke man berättat att man jobbar med, men som i mitt fall alltså inte existerar...
Och märkligt är att jag aldrig någonsin fått frågan varför jag är sjukskriven! Är människor rädda för det svar dom eventuellt skulle få, är dom rädda att få ett hemskt svar och kanske vara tvungna att visa lite medkänsla?
Eller är dom helt enkelt bara ointresserade?
Många är dock dom gånger när den som ställt frågan försöker på något vridet sätt att rädda den pinsamma situationen genom att istället fråga..
- Men vad jobbade du med innan det då?
Det känns verkligen som att få det tryckt i pannan att man är en has-been på arbetsmarknaden, jag menar att prata om sitt yrkesliv i då-form, känns verkligen som att det tillhör pensionärskategorien... Ja, när jag var ung jobbade jag som.... osv..osv..
Inte kul att behöva göra det vid 28-års ålder...
Ännu värre är det dock när man har "vänner" som så fort man ses, ska försöka pracka på en förslag om vad man skulle kunna prova på att göra, precis som att man inte är sjukskriven av en anledning utan bara hittat på för att kunna ligga på soff-locket och dra sig...
Som exempel härom dagen när jag pratade med en "vän" Och vi pratade om att min käre make ska börja läsa på komvux, då kläcker hon ur sig..
-Ja men det är ju jättebra då kan ju du läsa paralellt med honom när du ändå bara är hemma...
Hallå eller?? Om jag vore kapabel till att studera eller arbeta med något så skulle jag väl göra det själv!!??
Jag behöver inte läsa över axeln på någon annan...
Men det är just dessa beteenden som gör att man skäms för att vara sjuk-skriven... Vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att tänka, men vad är jag för lat jävel som inte klarar av att jobba som alla andra? Det är väl bara att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig...
Men faktum är ju att det är inte riktigt så enkelt... Jag har faktiskt inte valt att bli sjuk, jag skulle ge vad som helst för att slippa det, men nu är det som det är... Och jag kan inte göra något annat än att leva utifrån det... Och det bästa jag kan göra nu när jag är sjukskriven är väl att verkligen ta hand om mig själv och se till att jag mår bra...
Önskar bara att alla andra oxå kunde se det så...
Så nästa gång någon frågar mig vad jag jobbar med kanske jag ska svara att jag jobbar med själa-vård... Jag vårdar min egen själ...
Förstår inte folk att man faktiskt blir sårad av kommentarer som alltid kommer, förr eller senare, när man befinner sig i sociala sammanhang...
Det är ju liksom standard när man umgås att fråga vad man jobbar med... Och jag kan känna redan när frågan är kastad första gången i ett socialt sammanhang, hur det kryper längs ryggraden eftersom jag vet att ögonblicket ofrånkommligt närmar sig när jag får frågan..
-Och vad jobbar du med då?
Jag avskyr den oftast pinsamma tystnad som uppstår när jag då svarar att jag är sjuk-skriven... Det är så man kan höra en knappnål falla varenda gång i den tystnad som följer i det hål då det i normala fall skulle komma följdfrågor på det yrke man berättat att man jobbar med, men som i mitt fall alltså inte existerar...
Och märkligt är att jag aldrig någonsin fått frågan varför jag är sjukskriven! Är människor rädda för det svar dom eventuellt skulle få, är dom rädda att få ett hemskt svar och kanske vara tvungna att visa lite medkänsla?
Eller är dom helt enkelt bara ointresserade?
Många är dock dom gånger när den som ställt frågan försöker på något vridet sätt att rädda den pinsamma situationen genom att istället fråga..
- Men vad jobbade du med innan det då?
Det känns verkligen som att få det tryckt i pannan att man är en has-been på arbetsmarknaden, jag menar att prata om sitt yrkesliv i då-form, känns verkligen som att det tillhör pensionärskategorien... Ja, när jag var ung jobbade jag som.... osv..osv..
Inte kul att behöva göra det vid 28-års ålder...
Ännu värre är det dock när man har "vänner" som så fort man ses, ska försöka pracka på en förslag om vad man skulle kunna prova på att göra, precis som att man inte är sjukskriven av en anledning utan bara hittat på för att kunna ligga på soff-locket och dra sig...
Som exempel härom dagen när jag pratade med en "vän" Och vi pratade om att min käre make ska börja läsa på komvux, då kläcker hon ur sig..
-Ja men det är ju jättebra då kan ju du läsa paralellt med honom när du ändå bara är hemma...
Hallå eller?? Om jag vore kapabel till att studera eller arbeta med något så skulle jag väl göra det själv!!??
Jag behöver inte läsa över axeln på någon annan...
Men det är just dessa beteenden som gör att man skäms för att vara sjuk-skriven... Vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att tänka, men vad är jag för lat jävel som inte klarar av att jobba som alla andra? Det är väl bara att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig...
Men faktum är ju att det är inte riktigt så enkelt... Jag har faktiskt inte valt att bli sjuk, jag skulle ge vad som helst för att slippa det, men nu är det som det är... Och jag kan inte göra något annat än att leva utifrån det... Och det bästa jag kan göra nu när jag är sjukskriven är väl att verkligen ta hand om mig själv och se till att jag mår bra...
Önskar bara att alla andra oxå kunde se det så...
Så nästa gång någon frågar mig vad jag jobbar med kanske jag ska svara att jag jobbar med själa-vård... Jag vårdar min egen själ...
onsdag 5 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
