Imorgon bär det iväg...

Ja imorgon åker vi ner till göteborg, gud så nervöst det är nu kan jag lova...
Får se om jag kan sova något inatt...

Känns väldigt läskigt när jag tänker på att tänk om det skiter sig totalt? Då kanske jag inte finns om två dagar...
Det skulle ju vara ödet, med tanke på att för några månader sen så ville jag ju inte alls leva, men överlevde..
Och nu vill jag ju verkligen LEVA, snacka om att det vore riktigt tragikomiskt om jag då inte fick göra det...

Nu tycker ni säkert att jag är knäpp som tänker så här, men det bryr jag mig inte om för jag kanske behöver tänka så här... Och jag kanske behöver skriva av mig det för att jag inte ska grubbla ihjäl mig istället..
Jag känner att jag vill inte ta något för givet, utan jag vill vara beredd på alla eventualiteter..

Därför har jag oxå skrivit avskeds brev till mina nära, om det otänkbara skulle hända så vet Patrik vart dom finns...

Men var inte oroliga nu, för om några dagar sitter jag säkerligen här och svär över mig själv för att jag var så orolig innan, och jublar över att dom kläder som varit för små nu passar... Mmm *längtar*

Har nu gjort klart det mesta av packningen oxå, och Jonathan får börja dagis lite senare imorgon, så vi hinner mysa lite extra med honom innan vi åker... Han börjar dagis vid 9 och sen åker vi med svärföräldrarna till Göteborg vid 10...

Tänkte se om jag kan klura ut hur man bloggar med mobilen, för då kan jag ju faktiskt uppdatera er på plats hur det går...

Nu närmar det sig...

Usch, usch, usch... Nu närmar sig operationen med stormsteg, börjar kännas riktigt läskigt nu alltså...
Men samtidigt spännande...
På tisdag bär det av ner till göteborg, Patrik läggs ju in då eftersom han opereras på onsdag, jag skall spendera en natt själv på hotell eftersom jag inte läggs in förrän på onsdagen...
Skönt ändå att vara där nere med Patrik...

Va konstigt det kommer att vara ifrån plutten så länge...
Fast han lär ju inte sakna oss när han får vara hos farfar...

Tänkte ta och packa allt till plutten och oss imorgon så det är färdigt allting, och då hinner man komma på om det är något man glömt att packa ner...

Impulsiv... The story of my life........

Om någon skulle fråga mig hur jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det utan tvekan bli Impulsiv!!
Jag har väldigt svårt att kontrollera mig när jag får en ide´ och detta har genom mitt liv försatt mig i en hel del minst sagt pinibla situationer... Saker som när dom hände gick av bara farten, men som man tack och lov kan skratta åt nu...
En del av grejerna jag gjort vågar man knappast tala om, för folk skulle nog tro att man hittade på eller något, för dom är så extrema..

Men nu tänkte jag berätta om en sådan händelse..
Vi kan ge den rubriken: GrisLisa flyttar till storstaden!

Vid det här tillfället bor jag i Storfors i värmland, en liten håla som skulle översvämmas om man spottade på trottoaren.
Jag var 18 år, hade precis brytit upp från ett 2 årigt förhållande med ett pucko, och bodde själv i lägenhet, jobbade på ridskola och hade det allmänt tråkigt, när jag bestämde mig för att jag behövde ett miljö-ombyte..

Så sagt och gjort, började leta jobb annonser, för jag kom fram till att för en gångs skull kanske det var bättre att ha ett jobb innan jag flyttade istället för tvärtom...
Hittade då bland dessa annonser mitt "drömjobb", dom sökte en hästskötare till ett travstall i rimbo utanför stockholm, bostad fanns på gården... Det kunde ju inte bli bättre!!

Så utan att säga något till någon så åkte jag dit på anställnings intervju, och provjobbade en dag, fick se lägenheten jag skulle dela med en annan tjej...
Jag blev erbjuden jobbet direkt, och tackade naturligtvis ja, och vi bestämde att jag skulle flytta upp och börja jobba nästkommande helg..

Så sagt och gjort, jag tog tåget hem, satte igång att packa mina pinaler, och ordnade en som kom och skjutsade mig, mina två STORA hundar, och alla mina grejer från lägenheten, utom de största möblerna som jag skulle ta vid ett senare tillfälle...

Vi åker de dryga 30 milen upp till stockholm, kommer fram till gården och bär upp mina grejer i lägenheten...

Här hade allt kunnat vara frid och fröjd...
Men icke sa nicke...
Den lägenhet som jag bara snabbt kikat in i tidigare, visar sig nu vid mer ingående tillsyn vara rena SVINSTIAN, ja det var så jäkla äckligt så jag kan inte med ord beskriva det, smuts och sopor från golv till tak, kattlåda som stank kattpiss i vardagsrummet, toaletten fungerade inte och inte vattnet heller, och här skulle jag och mina vovvar bo!!!
Jag hade inte ens låtit vovvarnas loppor (om dom haft några)bo i detta råttbo...

Så den kvällen la jag mig i sängen och det enda som snurrade i huvudet var, HUR fan tar jag mig härifrån fortast möjligast??
Det enklaste hade ju naturligtvis varit att säga till arbetsgivaren precis som det var...
Men inte Lisa inte... Nej det var ju alldeles för pinsamt... Att erkänna för någon att min Impulsivitet återigen grävt ner vettet så långt ner att inte ens en arkeolog kunnat gräva fram det...

Somnade inte förrän framåt småtimmarna, då med en plan upplagd i huvudet hur jag skulle gå vidare...

Vaknade vid 6 tiden på morgonen, försökte tvätta mig i vattnet som inte fans, och kissade i toaletten som inte funkade, innan jag vaknade till ordentligt.. Klädde på mig och följde med den andra tjejen ut till stallet och påbörjade arbetet, framåt 10 tiden kände jag att nu var det dags att skrida till verket med min plan!
Väntade tills jag var säker att den andra tjejen såg mig, då låtsades jag att min mobil ringde, gick ut ur stallet och låtsades prata...
Efter några rimliga minuter skyndade jag sen in i stallet och sa till tjejen, att jag var tvungen att åka hem för min pappa varit med i en bilolycka! (fattar inte vafan jag kom på det för, men dom säger ju att nöden har ingen lag eller?)
Jag lämnade sen stallet och skyndade vidare till arbetsgivaren och drog samma historia där ( jag var ju konsekvent iallafall) frågade hur jag snabbast tog mig till bussen som gick till stationen inne i stockholm??
Han lovade att ringa efter någon som kunde skjutsa mig till busshållplatsen som låg en bra bit från gården mitt-ute-i-ingenstans...

Jag satte nu fart upp till lägenheten och insåg ganska snart att det fanns ingen chans i helvetet att jag skulle få med mig alla grejer som jag tagit med mig upp!!
Så det fick bli uteslutnings metoden, börja med det viktigaste och sen plocka tills jag inte orkar bära mer!
Så det blev ju hundarna givetvis, sen deras matskålar och mat, sen ett par resväskor och några påsar, men över 2 tredjedelar av det jag haft med mig upp, fick jag till min sorg lämna åt sitt öde...
Snabbade mig ner till skjutsen som väntade, klämde in mig, hundar och packning i bilen, och åkte till bussen...

Väl där så fick jag vänta kanske en halvtimme innan bussen kom, och det var tacksamt kan jag säga, för vid det här laget var jag precis slut! Minns att jag tänkte hur fasiken jag skulle lyckas ta mig tåget, jag hade ju ingen aning om vart jag skulle eller hur jag skulle ta mig dit? Stockholm är helt enkelt inte min stad, till och med rulltrapporna går för fort för mig där!

Jag kunde iallafall räkna ut med hjälp av busstabellen att det skulle ta ca 45 min att ta sig till själva stockholms stad, från det gudsförgätna ställe jag var på...

Tillslut kom iallafall bussen, dörrarna öppnas, och till min förskräckelse får jag se att hela bussen är precis smockfull!! Den anda lediga platsen på hela bussen var en ruta precis vid chauffören på kanske 1*1dm, men det skulle fasiken inte få hindra mig, så resolut klämde jag in mig, hundarna och packningen på denna lilla ruta...
Efter kanske halva resvägen blev det dock en sittplats ledig och där klämde jag mig snabbt ner...
Vet inte varför men av någon anledning så kom jag att börja prata med den tjejen som satt bredvid mig, hon var jättetrevlig, och jag berättade kort att jag var på väg hem, och nämnde att jag inte visste hur jag skulle ta mig till stationen...
Då erbjuder denna ängel sig att hjälpa mig, och ta en av hundarna och en av mina 100 kilos väskor, och vägleda mig till stationen...
Jag tackade givetvis JA..
Hon förklarade att det skulle gå snabbast om vi klev av bussen innan vi kom till stockholm, och sen tog tunnelbanan istället så skulle vi komma direkt till stationen, så jag sa lead the way, lämnade över min äldsta vovve och en väska, sen följde jag henne hack i häl..

Vi klev då av bussen, och ner för trappan till tunnelbanan... Och för er som inte vet kan jag tala om att tunnelbane tågen går med överljudshastighet i stockholm, alltså när dom kommer in på stationen och öppnar dörrarna då får du sprinta på för att hinna med innan dörrarna stängs!

Och när vi så står där nere och vårat tåg kommer in så tar vi ju då sats för att skynda oss på... Nu är grejen bara den att mina hundar var ju likadana lantlollor som mig, och var ju väldigt fundersamma på om dom verkligen skulle röra sig överhuvudtaget, och den hunden som jag överlämnat till tjejen hade jag mitt dumhuvud inte spänt åt halsbandet på (eftersom jag alltid brukade ha det väldigt löst på honom) Så när hon tog sats för att skynda på tåget så var inte han med på noterna, utan parkerade alla fyra tassar på perrongen, med resultatet att halsbandet åkte över huvudet, och VOILA så har vi en lös hund!!
Och det var inte han sen att utnyttja! Han drog gärnet direkt, och travade iväg och sprang in på tåget själv (som tur var rätt tåg iallafall) Men tror ni vi fick panik att springa efter honom??
Ja som tur var så han vi ju på samma vagn innan dörrarna drog igen, jag snabbade mig och satte på honom halsbandet, och denna gång drog jag nog åt det så han knappt kunde andas stackarn...

Men tillslut kom vi då fram till centralstationen, med svetten lackandes så snabbade jag mig och köpte biljett hem, och det var en lättnad när jag satte mig på stora tåget!!!
Hundarna var helt slut dom med...

Framåt tio på kvällen anlände så tåget till Kristinehamn, och det var med nöd och näppe som jag hann med sista bussen som gick till byhålan Storfors (ca 3 mil från Kristinehamn).
Lättad över att snart vara hemma knallade jag och vovvarna sista kilometern hem, kommer fram till ytterdörren, och längtar efter att komma in i värmen.
Då upptäcker jag... Jag har glömt mina nycklar i Stockholm!!! Panik!!!! Hur fan gör jag nu då???
Jag går runt till baksidan och försöker karva upp altandörren med en trädgårds spade, till ingen nytta!!!
Efter 1 timme inser jag det lönlösa och plingar på hos en granne och frågar om jag får låna telefonen, och ringer till hyresvärden, förklarar situationen så han ringer en låssmed (eftersom den som har hand om nycklarna är bortrest). Så framåt tolv-tiden kommer en låssmed och öppnar åt mig och byter lås, och överräcker en räkning på 3000:-, men det skiter jag i just då! Jag går in och stuper ner i soffan..
Hem ljuva hem!!

Så vad lärde jag mig av detta??
Jo jag ska aldrig söka jobb i Stockholm mer!!!!

Känslig för bajsnödighet?? Läs inte detta!!!

Ibland kan verkligen min envishet övergå i dumhet av det grövsta... I samma kategori som en fiskpinnes IQ...

Så var fallet igår kväll...

Har dom senaste dagarna varit ute och gått en hel del, detta har inneburit att mina ben börjat protestera å det grövsta!!! Smärtan i benen har varit så illa att det utan tvekan hamnar i kategorien om-någon-erbjuder-mig-en-motorsåg-så-tar-jag-genast-emot-den-och-sågar-självmant-av-mina-ben...

Men inte lyssnar man på sin kropp, neej då, det går ju inte...
Sen dessutom brukar jag oftast gå ut och gå på kvällen, eftersom min mage inte är min kompis på dagarna, och då behöver jag därför hålla mig i närheten av min kära toalett, men som sagt så brukar den lugna ner sig på kvällarna... Med vissa undantag...

Igår kväll var ett sådant undantag!

Jag hade väl inte gått mer än 10-15min innan benen gjorde så jävla ont att jag var tvungen att sätta mig på en sten och vila lite...
I samma stund jag satte mig kände jag hur det satte igång att ila i magen, och då menar jag verkligen ILA...
Som tur är har jag dock övat in en viss färdighet med det här, men det innebar att jag snabbt fick ställa mig upp för att knipa lite, vilket då gjorde att mina ben inte fick den vila dom skrek efter...
Nåja iallafall så knep jag då och efter kanske en halv minut så känner man hur det bubblar uppåt i magen, och trycket neråt släpper... Då är det grönt ljus att gå igen...
Tänkte då att det är nog inte värt att jag går så långt utan det är nog bäst jag kommer hem ganska snabbt så jag kan uppsöka toaletten...
Så jag bestämde mig för att bara ta vägen om Konsum, eftersom jag absolut var tvungen att köpa och prova Barista-Mjölk till det nymalda kaffet jag köpt på dagen...
Hade väl 5 minuters promenad till Konsum, det tog dock lite längre tid eftersom jag var tvungen att stanna några gånger till och köra knipet...
Grejen är bara att har man väl börjat med "knipet", så kommer "knip" behovet oftare och oftare, till det tillslut inte hjälper med "knipet" längre, och ni kan väl alla räkna ut vad det innebär?!
Ja iallafall så kom jag då till Konsum, gick in snurrade runt i affären och letade efter barista-mjölken, som inte fanns!!
En normal person hade ju i denna situation "gillat läget" och klarat sig utan barista-mjölk och sett till att komma hem illa kvickt, men inte jag inte....
Nä då ger jag mig iväg och travar mot Ica istället för jag måste ju ABSOLUT ha denna barista-mjölk!!!
På vägen mellan Ica och konsum så tätnar ju givetvis "knipen" och halvägs där emellan så drabbas jag verkligen av uppenbarelsen, det här går aldrig vägen...

Sen är ju grejen att när man är ute och går såhär bland folk så ser det ju lite underligt ut om man med jämna mellanrum bara stannar och står som ett fån, då är det tur att man har mobiltelefon! Perfekt att bara ta upp den och låtsas knappa ett sms eller liknande, jag menar då när folk ser en så tror dom ju att man faktiskt knappar in ett sms...
Tillslut kommer jag då fram till Ica, på vägen in stannar jag till vid en informationsskylt... Trodde jag skulle börja gråta av lycka när jag ser att på denna informationstavla står det utmärkt att det finns en toalett!! Tack gode gud för detta!!!
Så denna gången hade jag tur, jag hann på toa i tid och fick min barista-mjölk...
Frågan är ju nu bara.. Var barista-mjölken värd det??
Svaret på den frågan? Nej! Hade lika gärna kunnat använda lättmjölken vi redan hade hemma...

Japp från det ena till det andra så tänkte jag faktiskt gå på en viktklubb, som några har startat här i stan, ikväll.. Kan ju vara bra att byta tankar och ideer med andra i samma situation...

Söndag och 10 dagar kvar...

Ja nu är det då söndag och det är 10 dagar kvar till operationen... Börjar kännas mer och mer pirrigt nu måste jag säga...

Har funderat på en sak ett tag, angående att bli sövd för operation...
För när man sover som vanligt på natten eller så, ja då snarkar man ju och fiser och kanske till och med pratar i sömnen, utan att ha kontroll över det själv, så min undran är, gör man likadant när man är nedsövd??
Borde ju nästan vara så eftersom sömn är ju sömn eller??
Ifall det är så, stackars kirurger alltså...
Tänk om det är en patient som är riktigt rötig i magen och släpper en gasbomb, aj aj aj...

jag skulle aldrig kunna bli kirurg isåfall, för jag har sådan fruktansvärd kiss och bajs humor (skäms inte för att erkänna det) Kan aldrig hålla mig för skratt om någon fiser, så tänk att stå i en operationssal och operera något känsligt och så fiser patienten så man börjar garva, ha ha ha, det kan bli snitt lite här och där då...

Appropå bajs, så kan jag ju tala om att min son verkligen har ärvt den humorn från mig, det finns inget han tycker är roligare än att låtsas bajsa på mamma, problemet är bara att hans låtsas bajs i huvudet inte går i symbios med kroppen, så en dag när han hade badat, så svepte jag som vanligt in honom i ett badlakan och "slängde" upp honom på axeln för att gå ut i köket och ta på blöja och pyjamas, men idiot som jag är så samtidigt som jag la honom över axeln med rumpan bar, så sa jag till honom på skoj inte skita på mamma nu...

Ja Grattis till mig då, för det var ju den lilla gossen inte sen att haka på, så samtidigt som han skoja tillbaka, joo skita mamma, så tog han ju i för kung och fosterland och skulle "låtsas" bajsa på mamma, och det kan jag tala om att det var rena första världskriget som smattrade ur hans rumpa, och inte nog med det så hojtar Patrik (som hade uppsyn över lilla rumpen) -Det kommer bajs!
Tror ni jag fick panik eller??
Kan lova att jag var snabb att ställa ner honom, och mycket riktigt så hängde det en korv där...

And the fight continues....

Japp, efter att ha fått kloka ord från några kloka människor, har jag nu bestämt mig för att kämpa ut det här, dock med lite ändringar som underlättar för mig...

I will overcome this speedbump, because if I do, there is only the freeway left!

Japp, kloka ord från en klok person...

Nämligen jag själv... :-)

Har dom två senaste dagarna varit ute och gått en hel del... Så skönt i detta underbara väder!!!
Har dock efter mina promenader insett att jag har en likhet med Ally McBeal, från tv-serien ni vet?!
Vet inte hur det kommer sig, och det skrämmer skiten ur mig...
Men precis som henne har jag en egen signatur melodi som spelas i mitt huvud under tiden jag går...
Det i sig är väl inte så farligt, det som skrämmer mig är vilken signaturmelodi jag har...
Ally McBeal har ju en låt med Barry White...

Jag har följande, alltid med Patrik som sångare, eftersom det är han som sjungit den för mig...

-Åh åh åh, vad det är skönt att va naken
Svänga med snabeln och vicka på baken...

Nä, jag får nog illa kvickt införskaffa mig en freestyle eller dylikt, så jag får bort dom här dumheterna...

Ta det lugnt.. Det är lugnt...

Ja det är mycket bättre idag än vad det var igår kväll :-)
Hade nog en tillfällig svacka bara... sorry..
Har inte gett upp än...

Dock har jag gjort några förändringar... Fixar verkligen inte pulver-shakerna mera, så nu har jag bytt ut dom mot vikt-väktarnas färdiga måltider... Det är superbra för det står på varje paket hur många kalorier den portionen innehåller, så jag har räknat ut att jag kan äta en portion till lunch och en till middag, och så kan jag ta en nutrilett smoothie till frukost, och hamnar ändå under 800 kalorier.. Perfekt!!

För det kan ju inte spela någon roll om man gör så istället bara man inte äter mer än 800 kalorier/dag...

Piss piss piss...

Ja det är det verkligen nu.... gaahhh jag kommer aldrig att fixa detta, jag är så jävla hungrig, håller på att kräkas hela tiden av dom jävla pulver-shakarna, så har inte kunnat dricka mer än 3st/7 idag, det bara växer i munnen och jag blir så jäkla illamående av smaken på dom...
Är det mig det är fel på?? Är det bara jag som inte fixar att dricka dom??
Är beredd att skita i alltihop som det känns nu... Det är fan inte värt det...

Blir ju inte bättre av att man har den obotlige optimisten här hemma som kommer med sina kommentarer - Det är bara att bita ihop...
Ja just det du, och varför har inte du druckit mer än 3,5 pulver-shakar av 7 idag då??
Kan fan inte hjälpa att jag håller på att kräkas!! eller??

Det är fan inte bara guld och gröna skogar med att göra det här... Kom tillbaka till verkligheten istället för att springa omkring och oja fram att - åhh det kommer att bli så bra det här...
Det vet väl inte du??
Du har ingen aning om hur det kommer att gå! Det finns ingen som kan förutsäga om det kommer att bli komplikationer eller ej??
Önskar bara att du kunde visa lite reality-check någon gång och uttrycka någon form av ifrågasättande eller tvivel...
Det kan väl inte bara vara jag som tänker på det ibland??
Det kan inte vara så jäkla självklart hela tiden...

Ja ni får ursäkta mig om jag är lite bitter just nu... Blir bara så jäkla förbannad och trött..
Jag hatar att misslyckas med det jag satt upp, som jag sagt i tidigare inlägg -Jag vill vinna till vilket pris som helst, kosta vad det kosta vill...
Skulle kännas lättare om man visste att det fanns någon mer som oxå hade svårt med att fixa något sånt här, jag vet att det låter löjligt, men det skulle kännas skönt att veta att man inte är ensam... Annars känner man sig ju som den uslaste människan i hela världen som inte klarar detta...

Börjar dagen med huvudvärk...

Japp, hade en riktigt dunkande huvudvärk när jag vaknade imorse... såå jobbigt...
Har dock tagit två brus alvedon så nu har den börjat släppa.. Det är precis kass att börja dagen med huvudvärk... Andra dagen i rad dessutom...

Idag ska jag till min prat-sköterska... Ska bli skönt att få prata av sig lite.. Var ju ett tag sen jag var där nu..

Vet inte vad det är med mig idag, har en riktigt sjuk längtan efter att vara gravid igen, saknar verkligen att vara gravid, tänker hela tiden på den härliga känslan när jag väntade Jonathan, känna sparkarna i magen, nervositeten när vattnet gick... Ahh förstår inte hur man kan längta så mycket efter det... Längtar så det gör ont i kroppen nästan...

Efter operationen är gjord, och första året har gått, så kommer det nog bli en storsatsning på operation syskon iallafall, åtminstonde som det känns nu... Förhoppningsvis ska viktminskningen göra det lättare att bli gravid.. Vilket det inte är nu, och det kan ju bero på övervikten...
När jag pratade med sköterskan på Carlanderska så sa hon att dom rekommenderar inte att man blir gravid förrän efter ca 1 år efter, eftersom den näringen man får i sig bara räcker till en själv, och blir man gravid så tar ju bebisen allt, och då är risken att man blir riktig dålig själv...

Hoppas tiden går riktigt fort...

Appropå just att skaffa ett barn till, så skulle det vara underbart för mig att få chansen igen, med tanke på allt jag missade med Jonathan, att få göra allting annorlunda, bättre...
Kommer nog alltid att få brottas med mitt dåliga samvete gentemot plutten... Går ju inte att vrida tillbaka klockan, kan inte ta igen det jag missat, men försöker så gott jag kan att kompensera för det som gick förlorat...
Hoppas att det räcker..

Har tappat räkningen nu...

Ja, jag har tappat räkningen nu på hur många dagar vi är inne på med dieten... Och det är piss tungt kan jag säga...
Börjar nästan i vissa stunder undra vad fasiken vi har gett oss in på...
Tänker, ser och drömmer om mat hela tiden...
Tuggar nog på underbar mat hela nätterna i drömmarna för när jag vaknar är jag alldeles stel i hela käken och har spännings huvudvärk, förbannat synd bara att jag inte kommer ihåg vad jag tuggat för gott i drömmen så jag iallafall hade några mumsiga minnen av det, men inte ens det får jag... buhu..

Så hoppas ni allihop har haft en bra påsk och ätit riktig god mat *ironi*...

Snacka om att man kan bli desperat av hunger.. Har till och med kommit på mig själv med att fantisera om att panera och steka våra akvarie-fiskar.. Tur jag inte går i sömnen, för då hade det väl varit verklighet..

Uhh.. hemska tanke.. Tänk att vakna upp och ha en halväten guldfisk mellan tänderna... *rys*

Helt underbar dag idag...

Ja det har varit fantastiskt idag... Vi har varit på en riktig familje utflyckt hela dagen idag..
Det började med att vi åkte till Skövde vid 11 tiden, var in på Ica Maxi och handlade lite, bland annat påskägg och godis till lilla plutten.. Han somnade i vagnen på väg ut från Ica, sen stannade vi till på Plantagen och jag sprang in och köpte an blomlåda att hänga på balkongen och lite blommor till det...

Efter det åkte vi vidare till Falköping, där vi stannade till på McDonalds, så plutten fick äta lite lunch, det var så varmt så vi satte oss ute...
Sen bar det av upp till mösseberg, första gången vi var där, det var himla mysigt och skoj.. Vi promenerade runt och kollade på alla djuren och Jonathan lekte i lekparken...
Vi kom hem nu vid fem, så det blev verkligen en riktig heldag ute i det underbara vädret...

Man blir så härligt trött när man varit ute hela dagen...

5:e diet dagen, och nu är det personligt....

Jag har ju bott i Tidaholm i ungefär 8 år nu, jag är ju född och uppväxt i Västerås och har även bott några år i Sundsvall innan jag hamnade här...
Och saken är den att på ALLA andra ställen i Sverige som jag bott på utom i Tidaholm, så har kebaben man köper på pizzerior bestått av en sort som är av nötkött med långa tunna remsor, och den är så äckligt god... Men här i tidaholm har det bara funnits ett halvfabrikat till kebab bestående av griskött med äckliga fettslamsor i, som är som gummi att tugga på...
Så under dom åren jag bott här så har jag längtat efter den andra underbara kebaben, som jag endast kunnat äta kanske 1 gång vart annat år eller något när vi varit och hälsat på min älskade mor i trakterna kring Västerås...

Och nu efter åtta år, när jag precis börjat med den underbara pulver-dieten, som måste hållas...
Vad tror ni kommer i posten då?? Jo nu ska ni få höra, det kommer en stor fet reklamlapp från en nyöppnad pizzeria här i Tidaholm.. Och vad tror ni jag får se att dom har för kebab då???
Jo naturligtvis den som jag har suktat och dreglat efter i 8 år!!!

Så thats I´t kära pizzabagare... All bets are of!! Nu är det personligt...
Jag kommer aldrig låta mig knäckas av en pizzabagare och hans kebab....
Kommer det någon mer reklam från er så kommer jag komma bort och baka in dig i en calzone! Och jag varnar dig!! Jag är HUNGRIG!!
Lek inte med en kvinna som är hungrig!!

4:e diet dagen...

Ja nu är vi då inne på 4e diet dagen... Går mycket bättre nu än de 2 första dagarna tycker jag.. Hungern är inte lika bitande...
Ute är det en härlig vårdag och pannkakorna kvittrar... förlåt fåglarna kvittrar...

Vi har ju bara provat pulvret av allevo och nutrilett dom första dagarna, men så igår när vi var på ica så köpte jag en nutrilett smoothie, som innehåller samma saker som pulvret, och den var faktiskt kanon god!! Den kan jag verkligen rekommendera er att prova, tyckte faktiskt oxå att jag blev mättare på den än med pulvret..

Idag ska jag till en tandläkare i skulltorp och prata om att ev dra ut en tand, och då menar jag bara prata!!
Om han tror att han ska få dra ut den idag, så har han narrat sig själv, aldrig att han får dra ut korven.. förlåt tanden menar jag...

Pulverdiet dag 2...

Ja nu är jag och min make inne på dag 2 med (vad gott det vore med en pizza) pulverdiet...
Det går väl sådär (...eller med tacos) lite kämpigt framförallt på kvällarna, man är ju lite lagom (....eller en smörgås) hungrig när man bara får i sig 800 kalorier, jämfört med typ 2-3 tusen i vanliga fall..
Men det är bara att (....eller ett äpple) kämpa på! Har ju börjat gå ner i vikt iallafall!! Jag har gått ner (.... eller en liten jävla bit morot iallafall...) 1,5kg om dan hittills och det känns kan jag säga.. Känner mig lite skakig och vimmelkantig i kroppen (...måste sluta tänka på mat nu..) men vi ska fixa detta!!!
(ett pyttelitet russin kan väl inte skada??)

Nä kanske ska gå och ta mig en pulver-shake nu...

När jag föll och Patrik föll för mig....

Tack älskade UllaBella för dina underbara kommentarer, och mamma såklart :-) Så otroligt kul att få lite feedback på det man skriver, men det som är allra bäst är att har fått er att skratta... känns givande att man har lyckats förgylla någons dag lite granna..
By the way UllaBella så har Patrik lovat att komma med en blomkvast till dig för din senaste kommentar, det var längesen jag såg honom så skadeglad, han vrålade rakt ut -ÄNTLIGEN! någon som håller med mig...
Jisses man skulle kunna tro att han alltid är herre under sitt eget bord! Men ibland är han faktiskt herre Över sitt eget bord oxå!

Så nu till innehållet i rubriken...

Det skulle väl kunna sammanfattas så här...
En röd tråd genom mitt liv är väl att jag Alltid, speciellt när jag absolut inte vill/kan/ska göra bort mig, ja då lyckas grislisa trampa så djupt i dyngpölen så att det bara är ögonbrynen som sticker upp... Men det är lugnt! Jag bjuder så gärna på mig själv så, även om man i vissa situationer kunde önska att man kanske hade lyckats ge ett lite mera sofistikerat intryck.
Men skam den som ger sig, jag jobbar på förbättring, men kanske inte för mycket, för då skulle ju faktiskt inte jag vara jag!
Och jag inbillar mig iallafall att det faktiskt är mitt traverklampande och osofistikerade sätt som är lite av charmen, som faktiskt gör att dom som älskar mig gör det!
För en sak är då säker, mina steg i gyttjan vid olämpliga tillfällen är aldrig gjorda medvetet.. Det är helt och hållet en naturlig talang! Så tack mamma! hehe..

Nå så iallafall, denna händelse utspelade sig när jag precis flyttat hit till Tidaholm.
Jag hyrde en lägenhet i ett hus med bara 2 lägenheter i, varav min var på andra våning, och upp till min ytterdörr så hade jag då en gigantiskt lång trapp (på utsidan av huset, alltså ingen trappuppgång), den var alltså riktigt högt upp och helt rak, inga böjar what so ever!
Denna trappa orsakade mig dock inga som helst problem, jag kunde springa hur fort som helst både upp och ner med grejer i händerna, No Problem...
Så var det då en gång, när jag och Patrik bara träffats några gånger, vårat förhållande var precis i startgroparna, och vi var ju mitt i det här stadiet när man i alla fall som tjej, var väldigt försiktig och nogrann med hur man framställde sig själv, t ex. fortfarande lämnade minst hälften av maten kvar på tallriken och hävdade att man var proppmätt, fast magen skrek MERA MAT! Aldrig gå på toa så länge det fanns en risk att han kunde höra skvalpet när man kissade... eller Gud Förbjude höra plump.. plump.. Nä nä nä, bajsade gjorde man bara när man hittade något svepskäl till varför man var tvungen att springa hem ett ärende... Och när man absolut inte rapade så han hörde, utan så fort man kände att det började bubbla i halsen så höll man igen till luften pös ut genom öronen istället...
Jaa så mitt i detta stadie var vi då, och det var kring jul, vi hade firat julafton med hans familj och skulle åka till min mamma, så han fick träffa henne för första gången på juldagen.
Men precis innan vi skulle åka hemifrån Patrik så kom jag på att det var något jag glömt hemma, så jag bad honom svänga förbi där innan vi begav oss, så sagt och gjort det gjorde vi.
När vi kom fram till mitt hus så parkerade Patrik bilen intill vägkanten vid infarten, han stog så att han såg halva min trappa upp till lägenheten ungefär.
Patrik satt kvar i bilen medans jag skyndade mig upp till lägenheten. När jag kommit in i lägenheten så ringde en kompis på min mobil, jag svarade och stressade samtidigt runt i lägenheten för att hitta det jag letade efter så att inte Patrik skulle behöva vänta för länge på mig..
Hittade till slut det jag sökt, pratade fortfarande i telefonen och skyndade mig ut och låste dörren, vänder mig om och ska skynda mig ner för trappan precis som jag gjort så många gånger förut. När det inte varit is och snö på trappan!! Hinner väl 2 el. 3 steg ner sen händer det... Jag halkar och sätter mig på arslet och åker kana i 110 ner för hela trappen, landar i en snödriva nedanför, samtidigt som jag hela tiden fortsätter prata i mobilen och samtidigt har en kasse i andra näven (snacka om att prioritera! viktigare att fortsätta prata i mobilen och hålla kassen än att släppa och använda händerna och ta emot sig!!)

När jag så ligger i snödrivan och efter några sekunder fattar vad som hänt, och känner genast pinsamhetens röda färg stiga i ansiktet...
-Hoppas att han inte såg mig!
Men tji fick väl jag, när jag sneglade mot Patrik i bilen ser jag hur han ligger dubbelvikt i framsätet av skratt (istället för att kliva ut och hjälpa mig upp!!!!)
Jag går generat fram till bilen och kliver in, kan knappt sätta mig för rumpan är så jäkla öm, och hasplar väl fram någon dum förklaring, medans patrik kämpar för att hålla tillbaka skrattet...

Det som var positivt med att jag gjorde bort mig då var att sen släppte spänningen lite mellan oss, det fanns liksom ingen anledning för mig att hålla upp fasade längre för den brakade ju med mig i 110 ner för trappen...
Sen tror jag dessutom att det var min simultanförmåga som jag visade upp där som delvis gjorde att Patrik behöll mig :-)

Jag utmanar er!!!!

Jag utmanar er alla kära läsare!!
Höj volymen och starta filmen, sen utmanar jag er att hålla er för skratt!!!
Lämna en kommentar och tala om hur länge ni höll er...

Nu närmar sig mitt nya liv!!

Japp, så är det..
Fick klartecken idag. Om mindre än en månad kommer jag och min make att genomgå en gastric by-pass operation i göteborg!
Pk opereras först och sen jag dagen efter!!
Så från och med måndag börjar vi med en sträng pulverdiet som ska hållas ända fram till operationsdagen... Kommer bli skit tufft, men det kommer vara värt det i slut ändan!!
Det kommer vara början på vårat nya liv!! Friskare och hälsosammare...
Skönt att vi ska göra detta tillsammans iallafall, så vi kan stötta och pusha varandra, det blir så mycket lättare då!!

En tvåsamhet där det bara finns jag, jag, jag???

Ja ibland kan man undra hur det ska fungera?
Förstår inte varför det ska vara så svårt med vi istället för jag? Om man ska vara en tvåsamhet ska det väl vara vi eller?
Eller är det jag som överreagerar?
Jag vet inte men jag tycker iallafall att det ska vara vi, sen får jag väl kallas gammalmodig, fyrkantig, trångsynt, självisk eller what ever...
Tycker inte heller att det är rättvist att man inte får reagera på detta eftersom "jag har väl fan ställt upp"
Ska man behöva betala tillbaka hela livet för en period i livet som man faktiskt inte kunde påverka själv? En period som man behövde stöd och hjälp även om man hellre hade sluppit behöva det?
En sak kan jag iallafall säga att hurdant det än har varit, så för mig har alltid Vi gått före jag... Kanske ända in till dumhet, jag vet inte?
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara!
Har man då inte rätt att begära samma sak tillbaka??
Känner inte heller att "det är en gammal ovana" håller längre, efter lite styvt 8 år borde väl vanan finnas eller?

Nej, jag vet helt enkelt inte!
Får väl be om ursäkt om jag är jobbig, med så "stora" begär, men jag kan inte hjälpa hur jag känner, kan inte be om ursäkt för mina känslor, för det vore att ljuga, och det klarar jag inte längre.
För ljugit om mina känslor är vad jag gjort hela mitt liv, för att inte vara till besvär... Och se vad det gjorde med mig, vart det slutade?
Jo med en dunderkollaps, som gjorde mig oförmögen att ens ta hand om mig själv och än mindre någon annan...
Därför känner jag att jag är skyldig att ha lärt mig något av det misstaget, och den lärdomen är att inte göra om samma misstag igen... Iallafall försöka!
Och det gör jag nu!
För Jag istället för Vi sårar mig!
Take it or leave it!

Precis vad jag skulle vilja säga till min älskade lillebror...