Sommar.. sol... och halsfluss..

Ja så roligt har jag det i högsommarvärmen... Halsfluss och öroninflammation... Som om det inte räcker med det som är :-(

Så jag hoppas ni ursäktar min bloggtorka som varit...

Jahapp... annars då?? Jo för er som är nyfikna kan jag ju berätta att jag vägde mig igår... Och vågen visar -20kg... Fast som det känns så hade den hellre fått visa +20 bara jag kunde äta och dricka utan ont i magen...

Vi har varit iväg och badat de 2 senaste kvällarna med... Såå skönt att svalka av sig i denna värmen kan jag lova...
Till och med Jonathan som annars inte så gärna badar har tyckt att det varit jättekul...
Det bästa är dessutom att vi har "vår" alldeles egna badplats som vi har hittat oxå, så vi får alltid bada själva... Det uppskattas mycket av moi, eftersom jag har riktig fobi för allmänna badplatser...
Skönt oxå nu när vi har spike, så han kan följa med och svalka sig i värmen...

Mår som ett utsketet äppelmos...

Ja det gör jag idag, ont i magen, ont i halsen, ont i nacken, tröttare än trött... Ja kan det bli bättre??

Inte orkat gjort något av värde idag...

När övergick öppenheten i misstänksamhet?

Har funderat på en sak i några dagar nu som jag själv inte kan komma på en lösning på...

Min fundering grundar sig att på våran gård bor det en äldre "herre", han kanske är i åldern 70-75?, han är jättetrevlig och kommer alltid fram och pratar om vi är ute samtidigt, och han är väldigt förtjust i Jonathan..
När Patrik och Jonathan mötte honom utanför en kiosk för ett tag sen, så tog farbrorn med sig Jonathan in i kiosken 3 gånger och köpte glass och godis, jättesnällt med andra ord...
Samma sak igår när vi var ute vid ån här hemma så kom farbrorn direkt och gjorde oss sällskap, och han pratade med Jonathan och det slutade med att Patrik och Jonathan fick följa med honom till affären eftersom han ville bjuda Jonathan på glass...

Allt detta kan man ju tycka är jättetrevligt....
Men...
Jag vet inte om det är för att jag blivit för påverkad av alla hemskheter man läst om i tidningar o dyl om pedofiler och andra monster. Men jag kom igår på mig själv med att i tankarna ifrågasätta denna farbrorns motiv...
För det är ju faktiskt tragiskt men sant, man vet ju faktiskt inte vad som döljer sig bakom fasaden på människor man inte känner, samtidigt kan jag inte låta bli att skämmas över att jag faktiskt tänker i dessa banor, för det kan ju faktiskt vara helt oskyldigt, och det kanske är en farbror som antingen inte har egna, eller sällan får träffa sina egna barnbarn, kan man då inte unna honom att få skämma bort Jonathan med att bjuda på glass emellanåt??

Men det är just detta som skrämmer mig mest som förälder, att man kan ju faktiskt inte veta... Och om man inte vet hur skall man då kunna skydda sitt/sina barn från dom hemskheter som faktiskt finns, ska man vara tvungen att ifrågasätta alla människors motiv, och sluta tro folk om gott, bara för att vara på den säkra sidan??

Svaret på denna fråga? ja det är väldigt komplext, mitt spontana svar skulle självklart vara -Absolut!! I frågan om att skydda mitt barn finns inga regler eller undantag, men vid närmare eftertanke på den frågan, gör jag inte mitt barn en björntjänst genom att avstyra/nonchalera okända människors försök till kontakt, jag menar hur ska då mitt barn kunna växa upp till en social och orädd människa om han/hon avskärmas från social kontakt, bara för att man inte "känner" denna människa??
För hela livet handlar ju faktiskt i någon mån om den sociala kompetensen, förmågan att klara av den sociala kontakten inte bara med dom man känner utan oxå dom man inte känner...

Givetvis skulle vi aldrig lämna våran son utan våran uppsikt med någon okänd, men det som slog mig när jag tänkte dessa tankar var just det, att det är oerhört skrämmande vart vårat samhälle är på väg, och hur utsatta våra barn faktiskt är..
Och det är skrämmande att man ska vara tvungen att ifrågasätta andra människors motiv till att ta kontakt...

Ja det här är onekligen en fråga man skulle kunna vända och vrida på i all oändlighet, hur tänker ni som läser min blogg?? Vore intressant att få veta om ni reflekterat på samma sätt som jag, eller har ni någon helt annan vinkel??
Kommentera och berätta...

Livet går vidare...

Ja, trots allt så stannar inte tiden... Livet går vidare vare sig man vill eller inte...
Jag kämpar på med min mage... Och som om det inte vore nog så har halva min höger hand och arm domnat bort och varit så de sista 2 veckorna, mycket irriterande och handikappande när man är högerhänt...

Var ju hos min läkare här i stan förra onsdagen och pratade om det här med magen, och han hade då ett förslag om att jag skulle prova en anti-epileptisk medicin för att se om den kunde ha någon effekt mot smärtan i magen...
Men det sa jag stopp till, känner mig inte villig att laborera med en sån medicin, hade ju ett par sådana mediciner när jag var som mest deprimerad för ett par år sedan, och jag mådde ännu sämre utav dom, det var ju först när jag slutade med dom som jag tog mig ur depressionen, och jag känner att jag är inte beredd att chansa med en sån medicin nu och kanske få ännu mer bakslag, och det respekterade läkaren fullt ut, och han sa att jag absolut inte skulle känna mig tvingad till det... Vi pratade oxå om att om jag tyckte det var för jobbigt så skulle jag ringa till kss så att jag fick komma in dit igen och få hjälp med smärtlindring..
Så på onsdag eftermiddag ringde jag dit och pratade med läkaren på avdelningen, då ville han ringa och prata med min läkare här i stan och sen åtekomma till mig.. så det gjorde han..
Men när han ringde tillbaka fick jag bara till svar att han tyckte jag skulle testa den medicinen, och om jag inte gjorde det i första hand fick jag inte komma in och få hjälp heller??!!

Blev riktigt irriterad på honom, och sa att jag tyckte det var för jävligt att man ska bli tvingad till att ta en medicin annars får man ingen hjälp alls...
Då skiter jag hellre i det, vilket är precis vad jag tänker göra oxå... Det får gå som det går...
Tycker att det är väldigt konstigt bara att ingen inom sjukvården kan vara human nog och "ta sitt ansvar" för mina komplikationer... Har inte jag oxå rätt att ha lite livskvalitet?? Försvann den rätten när jag bestämde mig för att göra den här operationen?? I så fall tycker jag att man borde blivit informerad om det innan operationen gjordes, att man gjorde den på egen risk, utan rätt till hjälp och lindring vid ev. komplikation...

Bara för att jag är överviktig och gjort en viktminskningsoperation så betyder inte det att jag inte är lika mycket värd som någon annan människa, och har samma rätt som alla andra att ha lite livskvalitet, och det är inte livskvalitet att ha ondare än ont så fort du äter eller dricker något, minsta mängd som hamnar nere i magen resulterar i att man är helt utslagen ett antal timmar efter pga smärta och illamående...

Jajaja, det är väl ingen ide´att beklaga mig mer... det är som det är...

Nu till något roligare... Vi har fått tillökning i familjen :-)
Det är en liten pojke som går under namnet Spike, han är 10 veckor gammal, är svart till färgen, och har 4 tassar och en svans...
Bilder kommer senare på raringen...

Så trött...

Jag är så trött, så trött... Orkar ingenting, skulle kunna ligga och sova dygnet runt känns det som...
Har ingen som helst matlust pga det onda och illamående, har inte orkat äta något idag knappt...
Vet att jag måste men det går bara inte...

Just nu känns ingenting roligt, orkar inte ens dra på munnen känns det som...

Vad skönt det vore att bara få krypa in i en mörk garderob och stänga ute allt ljus och ljud, och sova och sova, och aldrig komma ut igen...

Fortsatt negativ...

Ja det känns onekligen som att mina bloggar på sista tiden har varit övervägande negativa... Så varför bryta trenden??

Är så less och trött... Trött som inte är utav denna värld...

Måste säga helt ärligt att faan vad jag ångrar att jag gjorde denna operation, inte pga livsomställningen som den innebär, för den hade jag tagit med glädje!!! Notera detta... Utan jag ångrar den helt och hållet pga det onda... Och mina öron blöder av alla som säger till mig att tänk om ett år när allt är bra och du har gått ner massa i vikt... Vet ni vad?? Det hjälper inte mig ett j***a skit!! Det spelar ingen roll hur mycket jag går ner, för det är ändå inte värt den smärtan jag har i magen... Sen kanske jag är extra bitter just nu pga att just nu har jag inte så lite ont eftersom jag inte vågar ta en enda värktablett för då blir jag ju klassad som missbrukare/beroende, för jag kan ju inte behöva smärtlindring för att jag faktiskt har ont, utan det är ju enbart för att jag är beroende... Därför har jag inte tagit en enda värktablett sen i fredags morse.

För att åtminstonde ni som är mammor ska förstå hur ont jag har på en skala kan jag tala om att jag skulle hellre föda 10 barn på raken, med förvärkar och allt än att ha detta onda i magen, och läkarna verkar bara vilja se det ur den synvinkeln att huvudsaken är ju att jag får i mig så att jag överlever... Sen vilken livskvalitet jag har spelar ingen roll... det gör ju inget om jag inte kan sova mer än var tredje, fjärde natt utav ren utmattning för att jag har så ont..

Nej jag har nog aldrig önskat så mycket att jag kunde vrida tillbaka klockan som nu... Det här kommer att ta knäcken på mig...

Till Malin som lämnat en kommentar:
Lider verkligen med dig, stackare... Fy vad tufft med en andra skilsmässa... Men jag vet att du är stark oxå, en riktig överlevare.. Lovar att jag tänker på dig.. Vill du prata så hör bara av dig!! Massa kramar...

Massa kramar till er andra med.. (En extra till Ulla-Bella)

Mitt 100:e inlägg...

Ja det inlägget jag skriver nu är det 100e inlägget sen jag började skriva blogg..

Kan väl börja med att berätta att jag är hemma nu, åkte hem i fredags direkt efter mötet vi hade, det gick väl inte så bra som jag hade önskat på mötet, och efteråt kände jag att min kropp och hjärna var helt utarmade... Det finns inga krafter kvar till någonting längre, tårarna bara rann, jag kunde i inte hejda dom, kan fortfarande inte hejda dom även om dom inte syns på utsidan så rinner dom i en strid ström på insidan...

Kände mig så förlöjligad och svartmålad på mötet, läkaren och sköterskan från avdelningen, framför allt sköterskan vände på allt jag sa så att det till slut verkade som att det var jag som var boven i allt, jag var till och med avvisande mot personalen när dom ville ta tempen på mig??!!
Kände mig tillslut som den uslaste personen i världen, det måste ju vara mig det är fel på??
Där satt jag och fick ensam föra min talan, med 4 personer runt mig, som alla var av en annan åsikt... 4 mot 1, Då måste det väl vara dom som har rätt och jag fel??
Men för mig spelar det ingen roll längre, för nu orkar jag inte mer, det får vara som det är...
Tänker aldrig vända mig till sjukvården igen...
Nu är jag iallafall hemma och fått mysa med min lilla Jonathan...

Broken soul..

Jag har en bruten själ...
Vet inte om den någonsin kommer att läkas..

Så Jävla förbannad!!!!

Ja nu är jag riktigt arg vill jag lova...
Alltså dom läkarna som jobbar på min avdelning är totalt jävla intelligens och humanitetbefriade kan jag lova, jag blir verkligen behandlad som en påse skit...
Och det tycker jag inte att jag har förtjänat...

En av läkarna kom ju in på ronden idag, dryg som fan och sa att han skulle boka in gastroskopin idag istället för på måndag, och så frågade han om rökningen, och då sa jag precis som det var och som jag har sagt flera gånger till dom, för jag har dragit ner som fasiken på rökningen, jämfört med att jag rökte ungefär ett paket om dagen innan så har jag nu hållt mig till att röka kanske en om dagen, och det tycker jag är jävligt starkt gjort, för det är fan inte enkelt att bara sluta röka sådär...

Ja men när jag försökte förklara det för honom, så fräste han bara, Ja det är en för mycket, och det gick verkligen att läsa dom stora bokstäverna mellan raderna att han inte trodde ett skit på mig, och sen fortsatte han med att säga att han var inte intresserad att lyssna på mina förklaringar, utan jag visste själv vad som gällde och sen vände han bara på klacken och gick ut... Så jävla oförskämd!!!

Och sen kom den andra läkaren in lika dryg han, och då frågade jag honom rätt ut vad anledningen var att dom behandlade mig så jävla oförskämt?? Då svarade han så här
- Det vet jag väl inte om jag tycker att vi gör...

Nehej du sa jag, och så sa jag till honom om detta med rökningen, och sa att jag tyckte det var för jävligt att dom bara drar sina förhastade slutsatser och sen inte lyssnar ett skit på patienten, och jag talade om för honom att jag igår hade läst i den lilla journalen jag fått ut att personalen skrivit hur många gånger som helst att jag åker ner till rökrummet hela tiden, och det är ren jävla lögn!! Bara för att jag lämnar avdelningen betyder inte det att jag går och röker hela tiden, tvärtom!! Det jag gör när jag går från avdelningen är antingen att gå och sätta mig någonstans privat för att ringa antingen till Patrik, någon kompis eller mamma, och detta har jag börjat göra när röksuget blir för stort, jag går och ringer istället.. Eller så går jag hit till biblioteket och sitter vid datan, eller så går jag ut och sätter mig på en bänk utanför sjukhuset och tar lite luft... Och allt detta hade jag kunnat tala om för dom om dom bara hade kunnat tänka sig att fråga, men neej då, då drar dom istället sina egna slutsatser...

Och det är ju som här om kvällen när jag ringde på sköterskan för att jag hade ont, och hon säger att jag inte ens får en alvedon, utan istället uppmanar hon mig att gå ner och röka??!! Detta trots att det är det enda läkarna tjatar om så är det att jag ska sluta...

Tycker att det är stor skam att läkare/vårdpersonal får/kan bete sig på detta sätt!!! Och det som nästan är ännu mera skamligt det är att nästan alla inom den yrkeskåren bara håller varandra om ryggen och tar varandra i försvar, märkligt att det alltid är patienten som inte talar sanning/överdriver... Istället för att någon kunde ha lite råg i ryggen och säga ifrån att så här får man inte bahandla en människa, för det är faktiskt inte lätt för mig som patient att behöva kämpa för att bli behandlad som en vanlig människa, när man pratatr för döva öron hela tiden, och bara blir ifrågasatt när man försöker berätta hur det ligger till, och samtidigt mår man inte bra...

Nej, fortsätter det så här kommer det bara att kunna sluta på ett sätt, man orkar inte hur mycket som helst...

En seg sjukhus onsdag..

Ja här är det sig likt... Händer inte mycket mer än att dom drar ner på min smärtlindring så att jag nu får ondare och ondare...

Åkte ju på egen begäran hem på permission i söndags, läkaren tyckte att det var en bra ide och att jag skulle prova att börja äta och dricka lite, och om det funkade bra så skulle jag eventuellt blivit utskriven på måndagen eller tisdagen... Var underbart skönt att komma hem vill jag lova, men jag hade inte varit hemma mer än ett par timmar innan jag hade fruktansvärt ont, jag hade nämligen bestämt mig för att prova vara utan värktabletter för att se om det skulle gå utan, så jag hade inte tagit något alls på hela söndagen.. Men som tur var hade dom skickat med tabletter från sjukhuset, så det var bara att trycka i sig en direkt, för det var outhärdligt... Men som vanligt så hjälpte den inte så mycket, och jag fick ondare och ondare för varje gång jag drack eller åt något, och blev mer och mer illamående pga värken...
När jag vaknade på måndag morgon hade jag så ont så jag knappt kunde röra mig, och efter att jag bara druckit 2 små klunkar vatten så spydde jag nästan direkt, var precis så att jag hann in på toaletten innan det hade kommit på golvet.. Urrkk..

Så det var bara att åka tillbaka hit i måndags, möts då av beskedet att dom nu tagit bort min spruta på kvällen, eftersom vi citat "måste komma ifrån dessa smärtstillande" Så det var ju underbart att ha ondare än någonsin och få ännu mindre smärtlindring så man inte ens får sova/vila några timmar, eftersom det gör så ont att ligga ner...

Har fått veta dock att det ska bli ett läkarsamtal på fredag igen, denna gång tillsammans med min privat läkare från Tidaholm, hyser inför det ett litet hopp att han kanske kan hjälpa till och få dom att fatta att jag faktiskt inte är någon jäkla missbrukare som bara hittar på att jag har ont för att få morfin, han om någon vet ju att jag aldrig tar värktabletter överhuvudtaget annars trots att jag har haft så ont tidigare på andra ställen, jag ber verkligen inte om smärtlindring om jag verkligen inte behöver det...
Och jag är väldigt smärttålig ska ni veta...

Hade besök av min kära make idag på förmiddagen oxå, så mysigt att få träffas lite själva och prata lite... Jag älskar dig min underbara man!!
Hoppas verkligen att jag kan komma hem snart till dig och plutten... Saknar er så!!!

Nåt som är jobbigt mitt i allt detta är oxå våran ekonomi... Så jobbigt att behöva lägga massa energi på att fundera på hur man ska lösa det med pengar för dagen, vi har verkligen noll just nu pga att vi var tvugna att betala hyra, och sen har det gått åt till att tanka bilen en massa eftersom det blivit en del bilresor nu under dessa veckor, vi väntar ju på att Patrik ska få från alfa-kassan eftersom han är arbetslös nu, och har varit det sen i februari och han har fortfarande inte fått någon ersättning än, eftersom dom har minst 12 veckors handläggningstid...
Så jävla kass, inte roligt att ligga på sjukhus heller och inte ha en krona att ens kunna köpa en tidning och läsa, och sen måste ju grabbarna hemma ha att handla för med... Nä usch, känns som det kunde vara nog med allt annat som är just nu, och inte behöva tänka på pengar oxå...

Ja ja nog med klagande för idag... tack åter igen för alla fina kommentarer!!!

Massa kramar till er alla...