När övergick öppenheten i misstänksamhet?

Har funderat på en sak i några dagar nu som jag själv inte kan komma på en lösning på...

Min fundering grundar sig att på våran gård bor det en äldre "herre", han kanske är i åldern 70-75?, han är jättetrevlig och kommer alltid fram och pratar om vi är ute samtidigt, och han är väldigt förtjust i Jonathan..
När Patrik och Jonathan mötte honom utanför en kiosk för ett tag sen, så tog farbrorn med sig Jonathan in i kiosken 3 gånger och köpte glass och godis, jättesnällt med andra ord...
Samma sak igår när vi var ute vid ån här hemma så kom farbrorn direkt och gjorde oss sällskap, och han pratade med Jonathan och det slutade med att Patrik och Jonathan fick följa med honom till affären eftersom han ville bjuda Jonathan på glass...

Allt detta kan man ju tycka är jättetrevligt....
Men...
Jag vet inte om det är för att jag blivit för påverkad av alla hemskheter man läst om i tidningar o dyl om pedofiler och andra monster. Men jag kom igår på mig själv med att i tankarna ifrågasätta denna farbrorns motiv...
För det är ju faktiskt tragiskt men sant, man vet ju faktiskt inte vad som döljer sig bakom fasaden på människor man inte känner, samtidigt kan jag inte låta bli att skämmas över att jag faktiskt tänker i dessa banor, för det kan ju faktiskt vara helt oskyldigt, och det kanske är en farbror som antingen inte har egna, eller sällan får träffa sina egna barnbarn, kan man då inte unna honom att få skämma bort Jonathan med att bjuda på glass emellanåt??

Men det är just detta som skrämmer mig mest som förälder, att man kan ju faktiskt inte veta... Och om man inte vet hur skall man då kunna skydda sitt/sina barn från dom hemskheter som faktiskt finns, ska man vara tvungen att ifrågasätta alla människors motiv, och sluta tro folk om gott, bara för att vara på den säkra sidan??

Svaret på denna fråga? ja det är väldigt komplext, mitt spontana svar skulle självklart vara -Absolut!! I frågan om att skydda mitt barn finns inga regler eller undantag, men vid närmare eftertanke på den frågan, gör jag inte mitt barn en björntjänst genom att avstyra/nonchalera okända människors försök till kontakt, jag menar hur ska då mitt barn kunna växa upp till en social och orädd människa om han/hon avskärmas från social kontakt, bara för att man inte "känner" denna människa??
För hela livet handlar ju faktiskt i någon mån om den sociala kompetensen, förmågan att klara av den sociala kontakten inte bara med dom man känner utan oxå dom man inte känner...

Givetvis skulle vi aldrig lämna våran son utan våran uppsikt med någon okänd, men det som slog mig när jag tänkte dessa tankar var just det, att det är oerhört skrämmande vart vårat samhälle är på väg, och hur utsatta våra barn faktiskt är..
Och det är skrämmande att man ska vara tvungen att ifrågasätta andra människors motiv till att ta kontakt...

Ja det här är onekligen en fråga man skulle kunna vända och vrida på i all oändlighet, hur tänker ni som läser min blogg?? Vore intressant att få veta om ni reflekterat på samma sätt som jag, eller har ni någon helt annan vinkel??
Kommentera och berätta...