På sjukhus igen...

Känner ingen riktig motivation just nu att blogga... Tyvärr eftersom det nog skulle vara bra för mig att skriva av mig lite just nu... Men men, det kanske kommer sen... Ville iallafall uppdatera er läsare om att jag ligger på sjukhus igen, denna gång sahlgrenska i göteborg, har varit här nästan 2 veckor nu... Blev opererad här förförra veckan för tarmvred igen... Är trött o sliten, har ont och saknar mina grabbar...

Usch...

Usch vad jag hatar mitt liv just nu....
Det är verkligen piss att gå och ha ont i magen hela tiden... Det tar verkligen på humöret vill jag lova...
Och det är skitjobbigt när man bävar för varje gång man ska äta eller dricka... För då vet man vad som väntar med fruktansvärt ont, illamående och kanske kräkning... Det e ett rent helvete detta... Det förstör verkligen allting!!!!
Vet inte hur länge till jag ska orka detta.... Det är verkligen värre än vad det har varit någon gång förut.... Men det är ju ingen ide´ att söka hjälp för det heller... Och det är fruktansvärt frustrerande... För det e ju bara psykiskt.. Eller???
Ingen ork har jag till något heller, det suger verkligen musten ur mig detta.. Jag får hjärtklappning vid minsta ansträngning... Och efter jag ätit eller druckit gör det obehagligt ont i hela magen och strålar upp i bröstet ända upp till nyckelbenen...

Satan i gatan och himmel o helvete... Kan någon tala om vad jag gjort för ont för att förtjäna detta??? RÄCKER DET INTE NU????

LÅT MIG FÅ LEVA ETT NORMALT LIV... ÄR DET VERKLIGEN FÖR MYCKET BEGÄRT???

Det ligger mig i fatet...

Jag har som ni säkert förstått vid det här laget, mycket negativa erfarenheter av sjukvården...
Och jag kan inte låta bli att känna mig fruktansvärt ledsen, kränkt och frustrerad över att aldrig! bli tagen på allvar, det spelar ju liksom ingen roll vad jag söker hjälp för, så känns det som att det bara nonchaleras och jämt, jämt, jämt så säger dom underförstått att allt bara är psykiskt... pga att jag har diagnosen depression och äter mediciner för detta, och när man då blir ledsen inför en läkare, när det känns som att man bankar pannan blodig till ingen nytta, ja då får dom vatten på sin kvarn för då är det tydligt att det är depressionen som är orsaken till allt...
Jag fattar inte det.... Kan inte jag faktiskt ha ont utan att det beror på depressionen?? Kan jag inte vara sjuk utan att det bara beror på depressionen??? Kan inte läkarna fatta att det kanske beror på deras ifrågasättande av mig och hur jag känner som faktiskt spär på min deppression??? Jag menar... Vem blir inte ledsen och deppig av att aldrig känna sig trodd och ifrågasatt hela tiden???

Få en ursäkt, ge en ursäkt.. Eller går det jämt upp??

Kanske ska börja med att uppdatera er om operationen jag skulle göra sist jag skrev här?...
Gjorde ju en titthålsoperation i magen, där det då visade sig att jag hade tarmvred... Men kirurgen gjorde ett lysande arbete och fixade till mina busiga tarmar, så nu ska det väl vara okej eller??? Njaa, njaa... Inte riktigt än, men det är väl bara att bita ihop... Vad gör väl det att man får så ont att man bara kan ligga i fosterställning x antal timmar och en liten kräkning här o där, nä säger som hasse o tage tror jag det var... - Dä ä bare att bunta ihop de å göre om de te tvål, o skicka de te dom dä skitia lappjävlarna... :-)

Nå åter till rubriken... nu ska jag vara så där äckligt slälvutlämmnande igen...
Jag har under ett antal år haft ångest över några saker i mitt förflutna, både ångest i bemärkelsen av offer och i bemärkelsen av utövare...
Vi tar det första först...

När jag var i 16-års åldern och bodde uppe i sundsvall, så träffade jag genom mitt arbete en mycket äldre man, eller man och man?... Vi kan kalla honom Råttan...
Ja iallafall, ung och dum som jag var så föll jag för Råttan, men kan väl med hyffsad säkerhet idag säga att det förmodligen inte handlade om kärlek från min sida utan snarare ett förtvivlat sökande efter en faders-figur, ja iallafall så flyttade vi ihop, Råttan såg beräknande till att jag blev mer o mer isolerad från mitt eget liv, först genom att jag skulle sluta mitt jobb, och sedermera sluta träffa mina vänner m.m m.m, allt för att göra honom nöjd... Jag gick från att vara en väldigt driftig o social person, till att alltmer gå i hans ledband på hans villkor...
Jag utsattes för mer o mer psykisk misshandel i form av hot, både riktat mot mig, men även riktat mot honom själv...
Så efter ett tag blev det bestämt att vi skulle flytta från sundsvall till värmland, där vi hyrde ett hus mitt ute i ingenstans, vad lägligt med tanke på att jag inte hade körkort och på detta sätt verkligen inte kunde ta mig någonstans...
Det är helt sinnessjukt idag när jag tänker på det, alltså han till och med tvingade mig att åka med när han jobbade natt och körde lastbil...

Till slut lyckades jag iallafall på något sätt att uppbåda krafft nog att ta tag i saken, jag sa till honom att jag ville lämna honom... Det slutade med att jag fick ringa min mamma och böna och be henne om hjälp, för han hotade att han skulle skjuta mig osv.. osv..
Men jag skaffade mig egen lägenhet i ett samhälle någon mil från där vi bott i huset... Men han vägrade att acceptera mitt uppbrott, och fortsatte att terroriisera mig, ena stunden genom att lova guld o gröna skogar och nästa genom hot...
Det hela eskalerade i att han som vanligt en kväll plingade på dörren, och när jag väl släppt in honom så vägrade han som vanligt att gå... Det slutade då med att han tar upp en pistol och siktar mot mitt huvud och säger att jag ska passa mig när jag går hem från mitt jobb på kvällarna, för en dag kommer han att vänta på mig och skjuta mig...

Jag kan inte med ord beskriva den rädsla, frustration och maktlöshet jag kände i den situationen.... Han tog verkligen ifrån mig all självsäkerhet som jag hade... Hundratals är dom gånger jag spelat upp samma scenario i mitt huvud... Och varenda gång kommer frågorna... Hur kunde jag låta honom göra så??? Hur kunde jag, hur kunde jag??? Varför, varför, varför???
Dagen efter ringde jag iallafall polisen och han blev gripen med laddad pistol... Och efter 2 rättegångar blev han dömd till 6 månaders fängelse...
Detta var få en ursäkt..

Efter detta hade jag svårt att hantera mitt liv... Jag flydde från allt som var någon form av trygghet.. Jag sa upp mig från jobbet... Slutade träffa mina gammla kompisar... Började träffa nya, eller framför allt en ny, en tjej, som precis som jag hade ett väldigt trasigt förflutet, tyvärr så var hon mycket djupare gången än mig... Men jag tackade och tog emot av hennes erbjudande av flykt från livet.. Vilket innebar sprit och festande i princip veckans alla dagar, och lite senare även starkare saker än sprit.. Vi umgicks bara med folk ur hennes krets, som alla levde likadant.. Efter någon månad så flyttade jag till och med hem till den här tjejen, för att senare ta en egen lägenhet precis under henne...
Det var under en av våra "festar-kvällar" som hon berättade för mig sin "hemska" händelse, den händelse som skadat henne mest...
Det var en kille, som bodde bara en bit ifrån oss, som hon umgåtts med... En kväll hade han bjudit hem henne till sig, drogat henne och sedan våldtagit henne medans en kompis till honom filmat detta...
Jag vet inte vad som klack till i mig då... Det var väl på något vridet sätt så att jag såg detta som min chans oxå att ge igen för det som hänt mig, fast så funkar det ju inte... Jag vet ju det... Men inte då... Jag kunde inte se klart då....
Jag förklarade helt enkelt krig mot denna kille... Vi förde långa disskussioner över telefon, där jag förklarade precis vad jag tyckte om såna som han...
Och ett antal gånger som jag träffade honom ute, så slutade det i slagsmål mellan honom och mig... jag var alltid den som gick därifrån, han låg kvar... jag fattar inte var jag fick den krafften och ilskan ifrån, jag lovar att jag hade kunnat brotta ner en fullvuxen tjur i dom situationerna, jag såg rött, han hade inget att sätta emot... Tack och lov så orsakade jag aldrig några livshotande skador på honom, men tänk om??? Jag vågar inte ens tänka tanken vad som kunde hänt, och jag kan inte nog beskriva hur mycket jag ångrar detta, inte för att jag på något sätt accepterar eller tolererar det han hade gjort.... absolut inte! Men det var inte min rätt eller sak att för den skull göra som jag gjorde....
Vet inte hur många gånger tanken fladdrat förbi i mitt huvud att jag så gärna skulle vilja ringa och be om ursäkt...

På begäran....

Ja på begäran av min älskade man så har jag lovat att blogga en sväng...

Ligger just nu i en sjukhussäng på ett sjukhus i göteborg, och väntar på att göra en titthåls-operation i magen...
Detta pga att jag har haft så ont och mått illa de tre senaste veckorna... Har försökt att vänta ut det och hoppats på att det skulle ge med sig, men icke... Nää varför skulle det gå så enkelt för??
För er som är intresserade av mina bajs-vanor kan jag berätta att det är inte kul när man går på toaletten och får såna kramper i magen, så det känns som man ska föda barn, fast man vet till 100% att man inte är gravid...

Ja nu ska det ju kollas iallafall... Men jag är riktigt nervös... Men det är väl inte så konstigt med tanke på hur det gick vid förra operationen...

Men någon gång ska väl min tur vända med eller vad tror ni?? Jag har ju varit väldigt snäll sista tiden och det är ju snart jul, så kanske tomten lägger in ett gott ord för mig?
Gör han det så lovar jag att jag inte behöver någon julklapp...

På mitt sängbord har jag med en stor bild på Jonathan... Så söööt... Jag blir varm i hela kroppen när jag tittar på det... Det enda jag saknar är ett kort på min älskade Patrik... Jag får hålla tillgodo med den bild jag har i mobilkameran, av hans bästa kroppsdel nr 2... Tänker dock inte säga vilken det är, för då blir han inte så glad på mig... hehe...

Nää nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva... Får väl se om jag orkar blogga igen senare idag annars blir det imorgon.. Jag lovar...

Höst och kallt... brrr....

Livet rullar på.... Nästan för fort emellanåt kan jag tycka...
Jonathan fyller snart 3, och snart är det jul...
Viktminskningen fortskrider... Häromdagen var en stor dag! Det var en obeskrivlig känsla när jag kunde promenera in på Lindex och för första gången inte behöva gå ner till hörnet där Generous-storlekarna finns, utan denna gång kunde jag välja bland tröjorna som finns direkt när man kommer in i butiken... Där hittade jag en snygg tröja ganska omgående, och jag behövde inte ens ta den största storleken utan det räckte gott och väl med storlek large.... Det ni :-)...

Sista tiden här hemma har varit både upp ner får man väl säga... För mig har det verkligen varit ett riktigt test av ork och tålamod, och även ett test att hålla ångesten i schack, eftersom det absolut inte funnits rum för den att få det minsta spelrum, för då hade allting rämnat...
Patrik har ju fått stel-operera sin högertumme pga förslitningsskador, och detta har ju i det praktiska arbetet här hemma inneburit att jag fått tagit en väldigt stor del av det praktiska arbetet på min lott, eftersom han har handen gipsad och därmed ju är förhindrad att kunna göra så mycket...
Jaha tänker ni men så är det väl för alla föräldrar/vuxna att man ibland får ta en större del av arbetet...
Och javisst, så är det... Men för mig som har haft dom problem jag haft så har detta verkligen inneburit en utmaning, nästan överväldigande stundvis, när jag känt att jag orkar inte!!
Men jag kan stolt säga att det har jag gjort, jag har orkat! Även fast jag trodde att jag skulle gå under när läkarna gjort fel med Patriks tumme, vilket innebar att han fick operera om den, vilket jag genast trodde skulle innebära ännu längre tid med gips för honom och ännu längre tid för mig att ta det praktiska...
Men jag har bitit ihop och kämpat... Visst jag har väl haft mina svackor och kanske inte orkat/hunnit med allt jag skulle ha gjort, men i det stora hela så har det faktiskt funkat... Trots allt och trots att jag förmodligen kommer behöva ha minst 2 veckors semester när denna tid är över... Så har det funkat!
Klappar mig själv på axeln...;-)

Well i´m back..

Jag är åter tillbaka på bloggen....
Återkommer senare med ett längre inlägg...
Och till Nathalie som skickade en kommentar om en intervju..
Jag ställer gärna upp :-) Har skickat ett mail till dig...

Jag älskar min man....

Ja så är det faktiskt.... Jag älskar min man mer än jag trodde att man kunde älska någon...
Fortfarande efter 8 år så pirrar det i magen och hela jag blir varm när jag tänker på honom...
Även om vi precis som alla andra har våra ups and downs, och fast han säkert tror att jag inte känner så när jag är avig och kantig och kanske inte alltid visar honom den närhet han vill...
Ibland önskar jag verkligen att det gick att spela upp sina tankar och känslor som en film på bio, så han fick se hur mycket jag faktiskt älskar honom... oavsett...

När man har hört om människor som pratar om att dom vill eller har hittat sin själsfrände så har man bara tänkt i bakhuvudet att ja, ja dream on.... Det finns bara på film...
Men jag kan ärligt säga att jag har hittat min själsfrände... Han var biten som fattades hos mig, han var den som gjorde mig hel och får mig att växa varje dag, månad och år som vi har tillsammans...

Ibland när jag precis som alla andra kommit in i perioder då man tvivlar på sitt liv, och funderar på om man stannar i sitt liv bara av bekvämlighet, för att det är vad man är van vid... Man vet vad man har men inte vad man får...

Men jag kan ärligt säga att så är inte fallet!! För jag stannar för att det är vad mitt hjärta vill, det är vad hela min kropp vill... Det finns inget annat... Jag kan ibland vakna på nätterna bara av att jag drömt om att vi har skiljts åt, och gråter så tårarna sprutar(det vet inte ens Patrik om att jag gör, för han sussar så gott), och den kärlek jag känner som får mitt hjärta att banka på i 180 när jag sen går tillbaka till sovrummet och ser att han ligger där och att det faktiskt bara var en dröm, det är det som gör att jag vet att det är min själsfrände...

Så fort vi är ifrån varandra så skriker hela min kropp efter honom... Det finns inget som kan få mig så lugn som tanken på att jag när som helst kan krypa upp i hans varma famn, där är jag trygg, då finns det inget som kan skada oss...

Och det yttersta beviset på våran kärlek är ju Jonathan!! Våran älskade son som verkligen är ett kärleksbarn....

Till min älskade Patrik som fylle 41 idag! Jag älskar dig!!

Jag bara älskar att känna mig behövd!!!!!

Ja det kan låta fånigt i mångas öron, men så är det...
Kan inte beskriva ens vilken nästan barnslig glädje jag känner när någon ber mig om hjälp med något, som exempel idag så fick jag ett sms från min svärmor som undrade om jag kunde hjälpa henne att göra slingor i håret...
Visst det är ingen stor grej kanske, men för mig är det det! Det gör mig varm i hela kroppen att få känna mig behövd...
Och det finns inget som ger mig sån glädje som att få hjälpa någon annan, jag kan leva på den känslan i flera dagar...

Samma sak gäller en granne till oss, det är en ensamstående kille från kosovo, han har en dotter som är i 5 års åldern som han har umgänge med väldigt ofta, och utan att vara rasistisk på något sätt så kan jag säga att jag har aldrig! tidigare sett en utländsk pappa som ägnar så mycket uppmärksamhet och omtanke om sitt barn som honom, hon är verkligen hans lilla prinsessa...
Men till saken hör nu att denna man blev abrupt hämtad av polisen för 1,5 vecka sedan, bara sådär, pang bom...
Patrik såg när dom hämtade honom... Och jag har inte kunnat sluta fundera på vad det rörde sig om, och om han behövde hjälp på något sätt...
Så härom dagen, när vi sett att han fortfarande inte kommit hem, bestämde jag mig för att jag var tvungen att göra något, försöka få veta vad som hänt honom, vi var flera grannar här som var oroade för honom...
Iallafall så travade jag iväg och fick tillslut tag på en myndighets person som kunde berätta att han var satt i migrationsverkets förvar i göteborg, och skall utvisas till sitt hemland för att därifrån söka uppehållstillstånd igen...
Kan inte beskriva hur upprörd jag blev av att få höra det, herregud! han har ju ett barn här! Han är skötsam! Stör inte någon! Och gör rätt för sig! Andra människor av utländsk härkomst som begår brott och beter sig allmänt illa, dom får minsann stanna??? Men han som inte gör annat än att sköta sig, han ska utvisas... Det tycker jag är rent ut sagt för jävligt!!
Han har dessutom inte en endaste släkting förutom sin dotter här i sverige, och visst han kan hyfsad svenska, men hur lätt är det för honom att förstå all "myndighets-svenska" som han säkert blir utsatt för nu i migrationsverkets förvar? Herregud det är ju knappt så vi svenskar förstår myndighets-svenska, så hur sjuttsingen ska han som inte har svenska som modersmål förstå det??

Men vi har bestämt att vi ska göra allt vi kan för att försöka hjälpa honom!!
Imorgon ska jag skriva ett brev som jag ska gå runt med och be alla här på gården skriva under, som vi ska skicka i protest till migrationsverket...

Ibland skäms man för att vara svensk...

hur kan en sommar som inte varit vara slut?

Låångt uppehåll igen med bloggandet, det beror på att vi haft massa strul med datorn, först slutade bredbandet fungera, och när vi väl fått ordning på det så sa våran skärm upp sig....
Men nu får vi hoppas att det har löst sig...

Känns verkligen inte som att det har varit någon riktig sommar i år, och ändå är den nu slut... Skumt...

Vi börjar nu komma in i vardags rutiner igen, Jonathan har börjat på dagis och Patrik har börjat studera, och jag måste försöka börja jobba med mig själv igen, känner att stressen i kroppen kryper sig på då och då...
Vill inte ha den... Jag som hade förhoppning om att jag skulle kunna diskutera med läkaren om jag eventuellt skulle kunna börja trappa ner på någon av mina mediciner, eftersom jag tycker att jag har blivit så påverkad åt det negativa av dom, det mest negativa är nog total brist på sexlust... Inte roligt att leva i celibat.. Varken för mig eller Patrik tror jag...
För den närheten är ju en viktig del i ett äktenskap, det anser jag iallafall...
Samtidigt som jag vill trappa ner på medicinerna så är det lite läskigt oxå... Kan få riktig ångest ibland när jag tänker på att jag ska sluta med någon, tänk om allt kommer tillbaka då??

Men som sagt får diskutera detta med farbror doktorn...

Varför ska man känna skam?

Jag har länge kämpat med skam känslor, som omedvetet eller medvetet låter jag vara osagt läggs på en av omgivningen för att jag är långtids-sjukskriven...
Förstår inte folk att man faktiskt blir sårad av kommentarer som alltid kommer, förr eller senare, när man befinner sig i sociala sammanhang...

Det är ju liksom standard när man umgås att fråga vad man jobbar med... Och jag kan känna redan när frågan är kastad första gången i ett socialt sammanhang, hur det kryper längs ryggraden eftersom jag vet att ögonblicket ofrånkommligt närmar sig när jag får frågan..
-Och vad jobbar du med då?

Jag avskyr den oftast pinsamma tystnad som uppstår när jag då svarar att jag är sjuk-skriven... Det är så man kan höra en knappnål falla varenda gång i den tystnad som följer i det hål då det i normala fall skulle komma följdfrågor på det yrke man berättat att man jobbar med, men som i mitt fall alltså inte existerar...

Och märkligt är att jag aldrig någonsin fått frågan varför jag är sjukskriven! Är människor rädda för det svar dom eventuellt skulle få, är dom rädda att få ett hemskt svar och kanske vara tvungna att visa lite medkänsla?
Eller är dom helt enkelt bara ointresserade?

Många är dock dom gånger när den som ställt frågan försöker på något vridet sätt att rädda den pinsamma situationen genom att istället fråga..
- Men vad jobbade du med innan det då?
Det känns verkligen som att få det tryckt i pannan att man är en has-been på arbetsmarknaden, jag menar att prata om sitt yrkesliv i då-form, känns verkligen som att det tillhör pensionärskategorien... Ja, när jag var ung jobbade jag som.... osv..osv..
Inte kul att behöva göra det vid 28-års ålder...

Ännu värre är det dock när man har "vänner" som så fort man ses, ska försöka pracka på en förslag om vad man skulle kunna prova på att göra, precis som att man inte är sjukskriven av en anledning utan bara hittat på för att kunna ligga på soff-locket och dra sig...
Som exempel härom dagen när jag pratade med en "vän" Och vi pratade om att min käre make ska börja läsa på komvux, då kläcker hon ur sig..
-Ja men det är ju jättebra då kan ju du läsa paralellt med honom när du ändå bara är hemma...

Hallå eller?? Om jag vore kapabel till att studera eller arbeta med något så skulle jag väl göra det själv!!??
Jag behöver inte läsa över axeln på någon annan...

Men det är just dessa beteenden som gör att man skäms för att vara sjuk-skriven... Vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att tänka, men vad är jag för lat jävel som inte klarar av att jobba som alla andra? Det är väl bara att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig...
Men faktum är ju att det är inte riktigt så enkelt... Jag har faktiskt inte valt att bli sjuk, jag skulle ge vad som helst för att slippa det, men nu är det som det är... Och jag kan inte göra något annat än att leva utifrån det... Och det bästa jag kan göra nu när jag är sjukskriven är väl att verkligen ta hand om mig själv och se till att jag mår bra...
Önskar bara att alla andra oxå kunde se det så...

Så nästa gång någon frågar mig vad jag jobbar med kanske jag ska svara att jag jobbar med själa-vård... Jag vårdar min egen själ...

varför Johan?

in the arms of an angel

Långt uppehåll...

Ja nu var det ett tag sen jag bloggade igen... Men det blir så när man har fullt upp, särskilt nu när Jonathan är ledig från dagis, han har ju varit ledig 2 veckor nu, och det bli ytterligare två innan dagis öppnar igen...

Känns som att det är först nu vi börjar komma in i en fungerande rutin i ledigheten, första veckan var jobbig vill jag lova, jag var precis slut efter de 3 första dagarna :-)..
Men sen drog vi iväg på lite välbehövlig semester, som blev av trots att våran j***a bil bestämde sig för att haverera kvällen innan, något som vi trodde var ett enkelt fel som vattenpumpen, visade sig vara betydligt värre... Det var topplockspackningen som gått...
Jäkla skit, jag var riktigt irriterad då kan jag lova!!
Men som tur var fick vi låna Patriks systers bil istället, så det blev lite semester iallafall, vi gav oss bland annat av till Nyköping, där vi tog in på ett hotell som var jättemysigt och prisvärt!!
Och säger jag det så är det nog så, för jag är nog en mardrömsgäst att få på ett hotell, jag kan be att få byta rum 4-5 gånger innan jag är nöjd, för jag tycker verkligen att om man betalar dyrt för hotell så vill jag ha valuta för pengarna!!
Och det fick vi denna gång.. På kvällen åkte vi ner och promenerade lite i hamnen, det var hur mysigt som helst, och vi satte oss på en uteservering precis vid kajkanten och åt en fantastiskt middag!!
Vi hade så mysigt alla 3, så jag kan lova att dit kommer vi åka igen!!

Dagen efter åkte vi till kolmården, men om det får jag nog säga att vi var besvikna på, tycker inte alls att det var värt att betala 300:- per person för att gå in där!
Då åker jag nog hellre till Borås djurpark istället...
Tyckte bara det var jobbigt att gå på kolmården, det var lååånga backar överallt och långa avstånd, så inte särskilt barn-vänligt... Det enda som var lite kul, och som Jonathan upskattade var tropicariet och Bamses värld...
Jonathan stog först i kö för att krama Bamse och Lille-skutt, och han vägrade att gå därifrån sen, han ville fortsätta att kramas med dom, hehe...

Det är kul att åka bort lite men ack så skönt att komma hem igen...

Härom dagen fick vi dessutom mycket trevligt besök av min älskade syster och hennes underbara barn...
Det var en riktigt trevlig dag!

Nu tjötar min man att han vill ha datan, så jag får blogga mer sen...

Kowabunga...

Igår hade vi storstädar dag här hemma, och det behövdes kan jag lova!
Vi dammade, diskade, dammsög, torkade golv och möblerade om lite. Vi passade på att göra det när lilla plutten sov middag.
Det är inte roligt att städa, men gud vad skönt det är när det är klart!
Känns som ett helt nytt hem...

Jonathan fick en film av sin farmor igår, och han har nog tittat på den 5 gånger redan, han gillar verkligen den, det är Ninja Turtles...
Får nog erkänna att jag tycker dom är lite häftiga jag med...

Nu har vi precis varit uppe vid slalombacken och promenerat lite i skogen, blev alldeles förvånad för det fanns hur mycket blåbär som helst! Dom brukar väl inte komma så här tidigt?
Var riktigt skönt att komma ut allihopa lite, mysigt för vovven oxå att springa av sig..

Nu blir det en lugn kväll, vi ska mysa lite och kolla på filmen Watchmen, den verkar riktigt bra..

Punkterad trumhinna...

Jag har dom 2 sista veckorna haft jätteont i öronen, framförallt i det högra... Jag har hört alla ljud precis som att jag suttit i en lång tunnel, så min kära make har klagat ett antal gånger på min volym på tv:n..
Har varit på vårdcentralen, och ätit 2 pencillinkurer efter varandra, utan resultat... Så igår var jag dit igen, men nu fick jag remiss in till öron-näsa-hals på kss, så vi åkte dit, och där konstaterade dom att jag precis som 100 gånger förut hade massa vätska bakom trumhinnan, så dom fick bedöva trumhinnan och sticka hål på den och suga ut massa vätska och segt slem... brrr...
Inte mysigt kan jag tala om! Visst det känns ju inte så mycket i och med bedövningen, men man hör ju när dom grejar i örat, det knastrar och brusar i hela huvudet...
Men jäklar vilken bra hörsel jag fick sen, det var nästan otäckt... Jag hörde till och med mina egna andningar...
Alla ljud fick det att vibrera i huvudet på mig, sen i bilen på väg hem, när Jonathan började skrika, då önskade jag nästan att jag inte åkt dit!

Tröttare än trött.. Vädret?

Jag är verkligen tröttare än trött idag... Kan inte sluta gäspa.. Kan det bero på vädret tro?

Sista dagarna har det verkligen känts som att jag har gått i ett vaakum... Tänker på allt och ändå på inget...

Måste faktiskt säga att det är tur och skönt att vi skaffat hund, jag behöver verkligen det, särskilt på mina mörka dagar... Det hjälper mig väldigt mycket ska ni veta...
Det gör mig ju tvungen att gå ut, för vovven måste ju ut på sina promenader, och då måste man ju ut vare sig man vill eller inte, och det behöver jag, för jag har väldigt lätt för att isolera mig själv annars och inte gå utanför dörren när jag mår dåligt...
Så att ha vovve är verkligen bra för mig, det gör att jag måste bryta den apatin jag lätt hamnar i annars...
Och det är verkligen otroligt vad mycket en promenad kan göra för tankarna, allting klarnar verkligen upp på ett helt annat sätt.

Funderar till och med på att anmäla mig och vovven till en valpkurs på hundklubben.. Kan vara bra träning för både honom och mig... Han att lära sig lyda och jag att komma ut och träffa folk... En win-win situation... Tror jag...

Regnet det bara öser ner...

Pisstråkigt väder... Man kan ju inte ens åka och bada... Tråkigt, tråkigt...

Idag har vi roat oss med att kolla på en superbra film, den bästa jag sett på mycket länge vill jag lova...
Det är Clint Eastwoods senaste, Grand Torino heter den.. Mycket sevärd!
Clintan är kanon på att göra och spela i filmer...

Och just nu visas en annan favorit film på tv, så som i himmelen...

Fick ju en kommentar från kära Ulla-Bella, som undrade vem/vad Spike var?
Jo det stämmer att Spike är en vovve, en alldeles underbar liten grabb som är 12 veckor gammal...

Och nej, det var inte jag som drog igång mitt hundköpar-manus jag redovisat här på bloggen tidigare,
Nej hör och häpna det var min kära make som en kväll när vi satt och tittade på tv, sa att jag vill nog skaffa hund!
Och vem är jag att neka min älskade make?? Hans ord är min lag! Det finns inget jag inte skulle kunna ge honom, så givetvis svarade jag Ja på hans önskan :-)

Och jag lovar och svär att åtminstonde hälften av det jag skrev här nu är sant!

Dom kallar mig svinet..

Någon har kidnappat min lilla rara 2,5 åriga son, och istället lämnat tillbaka en pubertetskaxig 2,5 åring som är förvillande lik min Jonathan... Men jag vägrar att tro att det är min son...
Vill ni veta varför?

Jo sista veckorna så har följande utspelat sig här hemma...

Man sitter lugnt tillbakalutad i fåtöljen och kanske småtittar på tv eller liknande, när det plötsligt kommer en liten demon och slår till en för kung och fosterland, och när jag säger slår till en för kung och fosterland så menar jag verkligen Mike Tyson släng dig i väggen!
När man då genast ger ett gensvar som sig bör och säger
- Neej Jonathan vad gör du, man får inte slåss har vi sagt! samtidigt stirrar man strängt in i ögonen på honom för att visa att man verkligen menar allvar...

(Det är nu det utspelar sig det som gör att jag är övertygad om att vi har fått en bortbyting, för så här skulle min rara söta lilla pojke aldrig göra...)

Då backar han en liten bit, stirrar en i ögonen, och jag kan svära på att jag kan ana en målbrottsröst som pressar fram ett urkaxigt...
- Svinet!

Ja ni hörde rätt, han kallar en för Svinet! Och sen vänder han ryggen till och går in på sitt rum...

Arma moder... Var ska detta sluta?

Ett tragiskt liv...

Ja det slog mig idag som en flugsmälla som mosar en fluga eller två...
Hur tragiskt är det inte att upptäcka som 28år att man faktiskt inte har några vänner??
Ja så är det faktiskt... Bekanskaper visst, såna där man byter artighetsfraser och pratar om väder och vind, såna har jag en uppsjö av...
Men inga vänner! Ingen vän man kan ringa till när som helst för att prata bort en stund, eller gråta ut hos när allt känns jävligt, ingen vän som spontanringer och undrar om man ska ta en kopp kaffe hos dig eller mig..

Fruktansvärt tragiskt och patetiskt känns det att behöva erkänna detta faktum...
Ligger då felet hos mig??
Svaret är: Ja, med största sannolikhet eftersom jag faktiskt är den enda gemensamma nämnaren...
Fast lite skuld får jag nog oxå tillskriva min uppväxt utan att skämmas, för det är ju faktiskt under barndomen, tror jag, som vänskapsgrunder börjar gro, med vänner i skola, fritids osv. Och även om man inte har vänner kvar (vilket jag tror de flesta har) från barndomen, så är det iallafall då man har lärt sig grunderna för detta med vänskap..
Men det fick ju aldrig jag göra under min uppväxt, dels pga massa flytter hit och dit med byten av skola som följd, och det gjorde ju att jag hann ju aldrig skaffa mig några vänner... Och sen att dessutom bo hos en alkoholiserad pappa gjorde ju att man drog sig för att bjuda hem ev. vänner..
Så jag inbillar mig iallafall att en del av problemet grundar sig där, men jag kan ju ha fel?

Vill jag då inte ha vänner??
Svaret är: Joo, självklart.. Mer än någonting annat skulle jag vilja det, men jag vet tragiskt men sant inte hur man gör längre, och sen är jag nog rädd oxå... Rädd eftersom jag oxå gått på mina nitar när det gäller såna som man trott varit sina "vänner", men som när det kommit till kritan visat sig bara varit ute för att utnyttja till sin egen fördel, att ha någon att klaga eller gråta ut hos eller be om hjälp när det krisat, men sen när det blivit omvänt så har dom varit som bortblåsta...

Kanske är det så att jag kommer bättre överens med djur än med människor??

Jamen tänker ni nog nu, du har ju en man och son??
Javisst jag har en underbar familj, Patrik och Jonathan, men det är inte samma sak... Man kan inte alltid bara vara Fru eller Mamma Lisa, ibland måste man få vara bara Lisa, för att kunna tanka energi till att vara Fru och Mamma Lisa.

Att detta kommer till ytan nu kanske beror på att på något sätt blir det mera kännbart nu när man faktiskt "slagit" sig till ro, innan jag gjorde det så hade jag väl mitt skydd i att flacka omkring från ställe till ställe, och stannade bara ett tag, så länge det var kul, sen packade jag mina saker och flyttade vidare. Och det går ju inte att göra längre...

Sommar.. sol... och halsfluss..

Ja så roligt har jag det i högsommarvärmen... Halsfluss och öroninflammation... Som om det inte räcker med det som är :-(

Så jag hoppas ni ursäktar min bloggtorka som varit...

Jahapp... annars då?? Jo för er som är nyfikna kan jag ju berätta att jag vägde mig igår... Och vågen visar -20kg... Fast som det känns så hade den hellre fått visa +20 bara jag kunde äta och dricka utan ont i magen...

Vi har varit iväg och badat de 2 senaste kvällarna med... Såå skönt att svalka av sig i denna värmen kan jag lova...
Till och med Jonathan som annars inte så gärna badar har tyckt att det varit jättekul...
Det bästa är dessutom att vi har "vår" alldeles egna badplats som vi har hittat oxå, så vi får alltid bada själva... Det uppskattas mycket av moi, eftersom jag har riktig fobi för allmänna badplatser...
Skönt oxå nu när vi har spike, så han kan följa med och svalka sig i värmen...

Mår som ett utsketet äppelmos...

Ja det gör jag idag, ont i magen, ont i halsen, ont i nacken, tröttare än trött... Ja kan det bli bättre??

Inte orkat gjort något av värde idag...

När övergick öppenheten i misstänksamhet?

Har funderat på en sak i några dagar nu som jag själv inte kan komma på en lösning på...

Min fundering grundar sig att på våran gård bor det en äldre "herre", han kanske är i åldern 70-75?, han är jättetrevlig och kommer alltid fram och pratar om vi är ute samtidigt, och han är väldigt förtjust i Jonathan..
När Patrik och Jonathan mötte honom utanför en kiosk för ett tag sen, så tog farbrorn med sig Jonathan in i kiosken 3 gånger och köpte glass och godis, jättesnällt med andra ord...
Samma sak igår när vi var ute vid ån här hemma så kom farbrorn direkt och gjorde oss sällskap, och han pratade med Jonathan och det slutade med att Patrik och Jonathan fick följa med honom till affären eftersom han ville bjuda Jonathan på glass...

Allt detta kan man ju tycka är jättetrevligt....
Men...
Jag vet inte om det är för att jag blivit för påverkad av alla hemskheter man läst om i tidningar o dyl om pedofiler och andra monster. Men jag kom igår på mig själv med att i tankarna ifrågasätta denna farbrorns motiv...
För det är ju faktiskt tragiskt men sant, man vet ju faktiskt inte vad som döljer sig bakom fasaden på människor man inte känner, samtidigt kan jag inte låta bli att skämmas över att jag faktiskt tänker i dessa banor, för det kan ju faktiskt vara helt oskyldigt, och det kanske är en farbror som antingen inte har egna, eller sällan får träffa sina egna barnbarn, kan man då inte unna honom att få skämma bort Jonathan med att bjuda på glass emellanåt??

Men det är just detta som skrämmer mig mest som förälder, att man kan ju faktiskt inte veta... Och om man inte vet hur skall man då kunna skydda sitt/sina barn från dom hemskheter som faktiskt finns, ska man vara tvungen att ifrågasätta alla människors motiv, och sluta tro folk om gott, bara för att vara på den säkra sidan??

Svaret på denna fråga? ja det är väldigt komplext, mitt spontana svar skulle självklart vara -Absolut!! I frågan om att skydda mitt barn finns inga regler eller undantag, men vid närmare eftertanke på den frågan, gör jag inte mitt barn en björntjänst genom att avstyra/nonchalera okända människors försök till kontakt, jag menar hur ska då mitt barn kunna växa upp till en social och orädd människa om han/hon avskärmas från social kontakt, bara för att man inte "känner" denna människa??
För hela livet handlar ju faktiskt i någon mån om den sociala kompetensen, förmågan att klara av den sociala kontakten inte bara med dom man känner utan oxå dom man inte känner...

Givetvis skulle vi aldrig lämna våran son utan våran uppsikt med någon okänd, men det som slog mig när jag tänkte dessa tankar var just det, att det är oerhört skrämmande vart vårat samhälle är på väg, och hur utsatta våra barn faktiskt är..
Och det är skrämmande att man ska vara tvungen att ifrågasätta andra människors motiv till att ta kontakt...

Ja det här är onekligen en fråga man skulle kunna vända och vrida på i all oändlighet, hur tänker ni som läser min blogg?? Vore intressant att få veta om ni reflekterat på samma sätt som jag, eller har ni någon helt annan vinkel??
Kommentera och berätta...

Livet går vidare...

Ja, trots allt så stannar inte tiden... Livet går vidare vare sig man vill eller inte...
Jag kämpar på med min mage... Och som om det inte vore nog så har halva min höger hand och arm domnat bort och varit så de sista 2 veckorna, mycket irriterande och handikappande när man är högerhänt...

Var ju hos min läkare här i stan förra onsdagen och pratade om det här med magen, och han hade då ett förslag om att jag skulle prova en anti-epileptisk medicin för att se om den kunde ha någon effekt mot smärtan i magen...
Men det sa jag stopp till, känner mig inte villig att laborera med en sån medicin, hade ju ett par sådana mediciner när jag var som mest deprimerad för ett par år sedan, och jag mådde ännu sämre utav dom, det var ju först när jag slutade med dom som jag tog mig ur depressionen, och jag känner att jag är inte beredd att chansa med en sån medicin nu och kanske få ännu mer bakslag, och det respekterade läkaren fullt ut, och han sa att jag absolut inte skulle känna mig tvingad till det... Vi pratade oxå om att om jag tyckte det var för jobbigt så skulle jag ringa till kss så att jag fick komma in dit igen och få hjälp med smärtlindring..
Så på onsdag eftermiddag ringde jag dit och pratade med läkaren på avdelningen, då ville han ringa och prata med min läkare här i stan och sen åtekomma till mig.. så det gjorde han..
Men när han ringde tillbaka fick jag bara till svar att han tyckte jag skulle testa den medicinen, och om jag inte gjorde det i första hand fick jag inte komma in och få hjälp heller??!!

Blev riktigt irriterad på honom, och sa att jag tyckte det var för jävligt att man ska bli tvingad till att ta en medicin annars får man ingen hjälp alls...
Då skiter jag hellre i det, vilket är precis vad jag tänker göra oxå... Det får gå som det går...
Tycker att det är väldigt konstigt bara att ingen inom sjukvården kan vara human nog och "ta sitt ansvar" för mina komplikationer... Har inte jag oxå rätt att ha lite livskvalitet?? Försvann den rätten när jag bestämde mig för att göra den här operationen?? I så fall tycker jag att man borde blivit informerad om det innan operationen gjordes, att man gjorde den på egen risk, utan rätt till hjälp och lindring vid ev. komplikation...

Bara för att jag är överviktig och gjort en viktminskningsoperation så betyder inte det att jag inte är lika mycket värd som någon annan människa, och har samma rätt som alla andra att ha lite livskvalitet, och det är inte livskvalitet att ha ondare än ont så fort du äter eller dricker något, minsta mängd som hamnar nere i magen resulterar i att man är helt utslagen ett antal timmar efter pga smärta och illamående...

Jajaja, det är väl ingen ide´att beklaga mig mer... det är som det är...

Nu till något roligare... Vi har fått tillökning i familjen :-)
Det är en liten pojke som går under namnet Spike, han är 10 veckor gammal, är svart till färgen, och har 4 tassar och en svans...
Bilder kommer senare på raringen...

Så trött...

Jag är så trött, så trött... Orkar ingenting, skulle kunna ligga och sova dygnet runt känns det som...
Har ingen som helst matlust pga det onda och illamående, har inte orkat äta något idag knappt...
Vet att jag måste men det går bara inte...

Just nu känns ingenting roligt, orkar inte ens dra på munnen känns det som...

Vad skönt det vore att bara få krypa in i en mörk garderob och stänga ute allt ljus och ljud, och sova och sova, och aldrig komma ut igen...

Fortsatt negativ...

Ja det känns onekligen som att mina bloggar på sista tiden har varit övervägande negativa... Så varför bryta trenden??

Är så less och trött... Trött som inte är utav denna värld...

Måste säga helt ärligt att faan vad jag ångrar att jag gjorde denna operation, inte pga livsomställningen som den innebär, för den hade jag tagit med glädje!!! Notera detta... Utan jag ångrar den helt och hållet pga det onda... Och mina öron blöder av alla som säger till mig att tänk om ett år när allt är bra och du har gått ner massa i vikt... Vet ni vad?? Det hjälper inte mig ett j***a skit!! Det spelar ingen roll hur mycket jag går ner, för det är ändå inte värt den smärtan jag har i magen... Sen kanske jag är extra bitter just nu pga att just nu har jag inte så lite ont eftersom jag inte vågar ta en enda värktablett för då blir jag ju klassad som missbrukare/beroende, för jag kan ju inte behöva smärtlindring för att jag faktiskt har ont, utan det är ju enbart för att jag är beroende... Därför har jag inte tagit en enda värktablett sen i fredags morse.

För att åtminstonde ni som är mammor ska förstå hur ont jag har på en skala kan jag tala om att jag skulle hellre föda 10 barn på raken, med förvärkar och allt än att ha detta onda i magen, och läkarna verkar bara vilja se det ur den synvinkeln att huvudsaken är ju att jag får i mig så att jag överlever... Sen vilken livskvalitet jag har spelar ingen roll... det gör ju inget om jag inte kan sova mer än var tredje, fjärde natt utav ren utmattning för att jag har så ont..

Nej jag har nog aldrig önskat så mycket att jag kunde vrida tillbaka klockan som nu... Det här kommer att ta knäcken på mig...

Till Malin som lämnat en kommentar:
Lider verkligen med dig, stackare... Fy vad tufft med en andra skilsmässa... Men jag vet att du är stark oxå, en riktig överlevare.. Lovar att jag tänker på dig.. Vill du prata så hör bara av dig!! Massa kramar...

Massa kramar till er andra med.. (En extra till Ulla-Bella)

Mitt 100:e inlägg...

Ja det inlägget jag skriver nu är det 100e inlägget sen jag började skriva blogg..

Kan väl börja med att berätta att jag är hemma nu, åkte hem i fredags direkt efter mötet vi hade, det gick väl inte så bra som jag hade önskat på mötet, och efteråt kände jag att min kropp och hjärna var helt utarmade... Det finns inga krafter kvar till någonting längre, tårarna bara rann, jag kunde i inte hejda dom, kan fortfarande inte hejda dom även om dom inte syns på utsidan så rinner dom i en strid ström på insidan...

Kände mig så förlöjligad och svartmålad på mötet, läkaren och sköterskan från avdelningen, framför allt sköterskan vände på allt jag sa så att det till slut verkade som att det var jag som var boven i allt, jag var till och med avvisande mot personalen när dom ville ta tempen på mig??!!
Kände mig tillslut som den uslaste personen i världen, det måste ju vara mig det är fel på??
Där satt jag och fick ensam föra min talan, med 4 personer runt mig, som alla var av en annan åsikt... 4 mot 1, Då måste det väl vara dom som har rätt och jag fel??
Men för mig spelar det ingen roll längre, för nu orkar jag inte mer, det får vara som det är...
Tänker aldrig vända mig till sjukvården igen...
Nu är jag iallafall hemma och fått mysa med min lilla Jonathan...

Broken soul..

Jag har en bruten själ...
Vet inte om den någonsin kommer att läkas..

Så Jävla förbannad!!!!

Ja nu är jag riktigt arg vill jag lova...
Alltså dom läkarna som jobbar på min avdelning är totalt jävla intelligens och humanitetbefriade kan jag lova, jag blir verkligen behandlad som en påse skit...
Och det tycker jag inte att jag har förtjänat...

En av läkarna kom ju in på ronden idag, dryg som fan och sa att han skulle boka in gastroskopin idag istället för på måndag, och så frågade han om rökningen, och då sa jag precis som det var och som jag har sagt flera gånger till dom, för jag har dragit ner som fasiken på rökningen, jämfört med att jag rökte ungefär ett paket om dagen innan så har jag nu hållt mig till att röka kanske en om dagen, och det tycker jag är jävligt starkt gjort, för det är fan inte enkelt att bara sluta röka sådär...

Ja men när jag försökte förklara det för honom, så fräste han bara, Ja det är en för mycket, och det gick verkligen att läsa dom stora bokstäverna mellan raderna att han inte trodde ett skit på mig, och sen fortsatte han med att säga att han var inte intresserad att lyssna på mina förklaringar, utan jag visste själv vad som gällde och sen vände han bara på klacken och gick ut... Så jävla oförskämd!!!

Och sen kom den andra läkaren in lika dryg han, och då frågade jag honom rätt ut vad anledningen var att dom behandlade mig så jävla oförskämt?? Då svarade han så här
- Det vet jag väl inte om jag tycker att vi gör...

Nehej du sa jag, och så sa jag till honom om detta med rökningen, och sa att jag tyckte det var för jävligt att dom bara drar sina förhastade slutsatser och sen inte lyssnar ett skit på patienten, och jag talade om för honom att jag igår hade läst i den lilla journalen jag fått ut att personalen skrivit hur många gånger som helst att jag åker ner till rökrummet hela tiden, och det är ren jävla lögn!! Bara för att jag lämnar avdelningen betyder inte det att jag går och röker hela tiden, tvärtom!! Det jag gör när jag går från avdelningen är antingen att gå och sätta mig någonstans privat för att ringa antingen till Patrik, någon kompis eller mamma, och detta har jag börjat göra när röksuget blir för stort, jag går och ringer istället.. Eller så går jag hit till biblioteket och sitter vid datan, eller så går jag ut och sätter mig på en bänk utanför sjukhuset och tar lite luft... Och allt detta hade jag kunnat tala om för dom om dom bara hade kunnat tänka sig att fråga, men neej då, då drar dom istället sina egna slutsatser...

Och det är ju som här om kvällen när jag ringde på sköterskan för att jag hade ont, och hon säger att jag inte ens får en alvedon, utan istället uppmanar hon mig att gå ner och röka??!! Detta trots att det är det enda läkarna tjatar om så är det att jag ska sluta...

Tycker att det är stor skam att läkare/vårdpersonal får/kan bete sig på detta sätt!!! Och det som nästan är ännu mera skamligt det är att nästan alla inom den yrkeskåren bara håller varandra om ryggen och tar varandra i försvar, märkligt att det alltid är patienten som inte talar sanning/överdriver... Istället för att någon kunde ha lite råg i ryggen och säga ifrån att så här får man inte bahandla en människa, för det är faktiskt inte lätt för mig som patient att behöva kämpa för att bli behandlad som en vanlig människa, när man pratatr för döva öron hela tiden, och bara blir ifrågasatt när man försöker berätta hur det ligger till, och samtidigt mår man inte bra...

Nej, fortsätter det så här kommer det bara att kunna sluta på ett sätt, man orkar inte hur mycket som helst...

En seg sjukhus onsdag..

Ja här är det sig likt... Händer inte mycket mer än att dom drar ner på min smärtlindring så att jag nu får ondare och ondare...

Åkte ju på egen begäran hem på permission i söndags, läkaren tyckte att det var en bra ide och att jag skulle prova att börja äta och dricka lite, och om det funkade bra så skulle jag eventuellt blivit utskriven på måndagen eller tisdagen... Var underbart skönt att komma hem vill jag lova, men jag hade inte varit hemma mer än ett par timmar innan jag hade fruktansvärt ont, jag hade nämligen bestämt mig för att prova vara utan värktabletter för att se om det skulle gå utan, så jag hade inte tagit något alls på hela söndagen.. Men som tur var hade dom skickat med tabletter från sjukhuset, så det var bara att trycka i sig en direkt, för det var outhärdligt... Men som vanligt så hjälpte den inte så mycket, och jag fick ondare och ondare för varje gång jag drack eller åt något, och blev mer och mer illamående pga värken...
När jag vaknade på måndag morgon hade jag så ont så jag knappt kunde röra mig, och efter att jag bara druckit 2 små klunkar vatten så spydde jag nästan direkt, var precis så att jag hann in på toaletten innan det hade kommit på golvet.. Urrkk..

Så det var bara att åka tillbaka hit i måndags, möts då av beskedet att dom nu tagit bort min spruta på kvällen, eftersom vi citat "måste komma ifrån dessa smärtstillande" Så det var ju underbart att ha ondare än någonsin och få ännu mindre smärtlindring så man inte ens får sova/vila några timmar, eftersom det gör så ont att ligga ner...

Har fått veta dock att det ska bli ett läkarsamtal på fredag igen, denna gång tillsammans med min privat läkare från Tidaholm, hyser inför det ett litet hopp att han kanske kan hjälpa till och få dom att fatta att jag faktiskt inte är någon jäkla missbrukare som bara hittar på att jag har ont för att få morfin, han om någon vet ju att jag aldrig tar värktabletter överhuvudtaget annars trots att jag har haft så ont tidigare på andra ställen, jag ber verkligen inte om smärtlindring om jag verkligen inte behöver det...
Och jag är väldigt smärttålig ska ni veta...

Hade besök av min kära make idag på förmiddagen oxå, så mysigt att få träffas lite själva och prata lite... Jag älskar dig min underbara man!!
Hoppas verkligen att jag kan komma hem snart till dig och plutten... Saknar er så!!!

Nåt som är jobbigt mitt i allt detta är oxå våran ekonomi... Så jobbigt att behöva lägga massa energi på att fundera på hur man ska lösa det med pengar för dagen, vi har verkligen noll just nu pga att vi var tvugna att betala hyra, och sen har det gått åt till att tanka bilen en massa eftersom det blivit en del bilresor nu under dessa veckor, vi väntar ju på att Patrik ska få från alfa-kassan eftersom han är arbetslös nu, och har varit det sen i februari och han har fortfarande inte fått någon ersättning än, eftersom dom har minst 12 veckors handläggningstid...
Så jävla kass, inte roligt att ligga på sjukhus heller och inte ha en krona att ens kunna köpa en tidning och läsa, och sen måste ju grabbarna hemma ha att handla för med... Nä usch, känns som det kunde vara nog med allt annat som är just nu, och inte behöva tänka på pengar oxå...

Ja ja nog med klagande för idag... tack åter igen för alla fina kommentarer!!!

Massa kramar till er alla...

Blogg innan helgen...

Ja jag tänkte passa på att blogga lite innan helgen, eftersom sjukhus biblioteket har stängt på helgen så kommer jag inte kunna uppdatera er något förrän tidigast på måndag...

Hur har natten varit då??
Jo den har varit ett rent helvete!! Jag har haft så ont i magen sen igår eftermiddag så jag har inte ens kunnat ligga ner... Så jävla tröstlöst...
Vid 11 tiden igår kväll kände jag att jag inte fixade det längre, ringde då på sköterskan för att få hjälp, min rumskamrat ringde samtidigt pga samma bekymmer.. När sköterskan kom in talade vi båda om hur det var och sköterskan sa att hon skulle se vad hon kunde hitta på och gick...
Efter kanske en halvtimme kom hon in på vårat rum igen med en spruta smärtlindring till min rumskompis, mig ignorerade hon totalt, trodde att hon iallafall skulle fråga hur det gick med mig, men icke...
Hon lämnade rummet, jag tänkte att hon kanske gick iväg för att hämta något till mig med...
Men efter 1,5 timme insåg jag att så nog inte var fallet... Ringde då på klockan igen, och när hon kom in frågade jag om hon helt glömt bort mig??
Nej, vadå då frågade hon...
Ja, jag har så ont så jag inte kan ligga ner ens, förklarade jag igen...
Då fräste hon bara till mig och sa, ja vi har blivit tillsagda att vi inte får ge dig sprutor i onödan!

Då orkade jag inte mer, och frågade vafan hon menade med i onödan?? Jag ringer väl inte för att det är kul eller...

Jamen vart har du ont då frågar hon??
Då tänkte jag bara, vad är det här för jävla idiot??
Jag tog på mig kläder och gick storgråtande ifrån avdelningen, kände att jag inte orkade vara kvar där just då... Så jag gick ner i entre-hallen och bara grät i säkert en timme, och visste inte vad jag skulle ta mig till... Och ondare och ondare fick jag... Gick tillslut upp på avdelningen igen... Och jag vet inte om sköterskan hade fått dåligt samvete eller nåt, för hon kom nästan direkt med en spruta morfin till mig...
Och jag kan tala om att det var helt underbart när den började verka och smärtan gav med sig lite så jag iallafall kunde halvligga i sängen...

Men idag är det tillbaka på ruta ett igen, har ont som fasiken, vet fan inte hur länge till jag orkar med det här... Det är outhärdligt...

Det var underbart igår iallafall att få besök av mina 2 älsklingar, det är den bästa terapin att få kramar och pussar av dom!!
Längtar så det gör ont efter dom!!

Tack alla för era fina kommentarer förresten, så skönt att veta att ni tänker på mig, precis vad jag behöver!!
Ser fram emot varje gång jag loggar in här och se att någon lämnat en kommentar, så fortsätt gärna med det...

Massa kramar till er alla, både kända och okända..

Uppdatering igen..

Jag var ju på operation igår för att få insatt en cvk (central venkateter) det ska ju i normala fall gå rätt så fort.. Men inte med mig inte, hur kunde ni tro det?? Nä dom fick hålla på i 1,5 timme innan dom lyckades för tydligen så var jag så uttorkad så mina blodkärl har kollapsat... När personalen kom från avdelningen för att hämta mig så fick dom en utskällning av dom på operation, dom ifrågasatte hur fasiken dom hade kunnat låta mig bli så uttorkad...

Idag kommer mina pojkar på besök, längtar så efter dom, vill pussa och krama dom massor!!!

Känner mig så trött och seg, och är fruktansvärt trött på att ha ont!

På sjukhuset... igen...

Ja jag är på sjukhuset igen... Sitter just nu på sjukhus biblioteket och lånar dator, så då tänkte jag passa på att uppdatera här lite..

Skrev ju ut mig själv i lördags och åkte hem, eftersom jag fick akut hemlängtan, och ledsnade på att bli behandlad som en påse skit, av somliga i vårdpersonalen...
Blev dock sämre och fick ondare och ondare hemma, så på söndag kväll var det bara att åka tillbaka igen... Fruktansvärt jobbigt!!

Igår hade vi iallafall ett långt läkarsamtal (på läkarens begäran) för att diskutera hur vi skulle gå vidare, Patrik var oxå med på det mötet eftersom dom gärna ville att jag skulle ha en anhörig med mig, och det var bra kan jag lova, för efter 2 veckor på detta sjukhus med ständigt ifrågasättande och nonchalerande från läkarnas sida, så är/var jag väldigt trött på att behöva kämpa själv och hela tiden behöva rättfärdiga att jag har så ont som jag har...
Mötet började i samma anda som dom tiden hittills på sjukhuset, läkaren agerade ut fullständig nonchalans och arrogans, och menade på att dom kunde inte hitta någon förklaring till mina problem, och att det därför förmodligen bara var psykiskt, och var jag inte nöjd med vårde så fick jag väl själv ta kontakt med Carlanderska i göteborg för att få komma dit istället, detta resulterade i att det brast för mig och jag bröt ihop av trötthet och hjälplöshet, och det resulterade oxå i att det brast för Patrik...
Han blev helvetiskt förbannad, och ifrågasatte varför läkarna om dom nu var så säkra på att det var psykiskt, inte kunde lyfta en jävla telefonlur och kontakta min läkare hemma som har hand om min psykiska del, och frågat honom, för då kunde dom fått förklarat för sig av en kompetent läkare att mitt psyke inte alls har något med detta att göra, och sen fräste Patrik åt honom att det var klart att dom hänvisade mig till göteborg, för det var ju enklast för dom att slippa undan om jag åkte dit istället...
Vid det här laget nästan skakade Patrik av ilska och jag såg hur han knöt näven, jag var nästan säker på att han skulle lägga till läkaren, men som tur var (för läkaren) kunde han hejda sig och knuffade iväg bordet istället och lämnade rummet, och Patrik som alltid är lugnet själv! Jag tror aldrig jag har sett honom så arg förut.. Och det ska mycket till för att få honom att bli arg kan jag lova, så då kan ni kanske förstå hur läkaren egentligen betedde sig... Och det känns skönt faktiskt både att någon annan nu fick se vilket bemötande jag faktiskt fått, för det har flera gånger känts som att även vissa som står mig nära oxå har ifrågasatt om jag verkligen har talat sanning när jag berättat hur det varit, och till och med ifrågasatt om det inte kan vara som läkarna säger att det kanske är psykiskt... Och om ni bara visste hur mycket det sårar att bli ifrågasatt av närstående till och med, men ibland undrar jag om inte det oxå kan bero på avundsjuka emellanåt oxå, för att inte just den personen får vara i centrum just då, som det varit så många andra gånger när det varit ombytta roller och jag varit den som tröstat, men det kanske blir för jobbigt när det blir omvänt att ge tröst och stöttning istället för att ta emot??

Måste sluta nu för dom ringde från avdelningen att jag ska ner till operation om 45 minuter, men jag försöker återkomma senare..

Back home.... Halo..

Ja nu var jag då hemma, eller vi kanske jag ska tillägga..
Och detta blev då ingen lätt resa vill jag lova, fast varför blir jag förvånad?? Med min tur!!

Patrik opererades den 29:e, och allt gick jättebra för honom, jag opererades den 30:e, och drabbades av komplikation..
Jag var som nr 2 i turordningen så jag kördes ner till operation vid halv nio på morgonen...
Sen minns jag inte så mycket mer.. Men har fått berättat för mig av läkare och sköterskor, jag vaknade aldrig till riktigt efter operationen som man ska göra, och mitt blodtryck löpte amok, har ett svagt minne av att blodtrycket vid ett tillfälle var typ 165/47, jag hade en bra bit över 100 i puls, och blodvärdet blev bara sämre och sämre, på uppvaket hade dom tät kontakt med kirurgen hela eftermiddagen, och försökte att ge mig blod, och massa olika mediciner för att jag skulle bli bättre, men inget hjälpte. Så vid 8 tiden på kvällen bestämde dom sig att dom var tvungna att akut-operera mig igen, så kirurgen och övrig op-personal skyndade sig in på valborgsmässoafton för att göra en re-operation på mig..
Under operationen så upptäckte dom då att jag blödde på 2 ställen inne i buken, så dom var tvungna att suga ut en del blod och sätta ett dränage i magen...
Efter den operationen blev mina värden bättre men istället så fick jag visst hög feber under natten, sen på fredag morgon kördes jag upp till avdelningen igen, men jag vaknade bara till korta stunder, och sen sov jag bara...
På lördagen var jag lite mera medveten, tror jag.. Men jag fick ligga kvar på carlanderska till torsdagen därpå pga av att jag hade så ont i magen...
Har fortfarande väldigt, väldigt ont i magen... Det har blivit mer nu sista 2-3 dagarna...
Men känner att just nu orkar jag inte bry mig!! Är för trött!! Och det sista stället i världen jag kommer att återvända till är Kirurgkliniken i Skövde!! Var där i helgen och det var ingen trevlig erfarenhet!! Kan berätta mer om det en annan gång...

Avslutar med en låt som beskriver hur jag känner mig inuti just nu...
Känns som om jag håller på att gå sönder...

Imorgon bär det iväg...

Ja imorgon åker vi ner till göteborg, gud så nervöst det är nu kan jag lova...
Får se om jag kan sova något inatt...

Känns väldigt läskigt när jag tänker på att tänk om det skiter sig totalt? Då kanske jag inte finns om två dagar...
Det skulle ju vara ödet, med tanke på att för några månader sen så ville jag ju inte alls leva, men överlevde..
Och nu vill jag ju verkligen LEVA, snacka om att det vore riktigt tragikomiskt om jag då inte fick göra det...

Nu tycker ni säkert att jag är knäpp som tänker så här, men det bryr jag mig inte om för jag kanske behöver tänka så här... Och jag kanske behöver skriva av mig det för att jag inte ska grubbla ihjäl mig istället..
Jag känner att jag vill inte ta något för givet, utan jag vill vara beredd på alla eventualiteter..

Därför har jag oxå skrivit avskeds brev till mina nära, om det otänkbara skulle hända så vet Patrik vart dom finns...

Men var inte oroliga nu, för om några dagar sitter jag säkerligen här och svär över mig själv för att jag var så orolig innan, och jublar över att dom kläder som varit för små nu passar... Mmm *längtar*

Har nu gjort klart det mesta av packningen oxå, och Jonathan får börja dagis lite senare imorgon, så vi hinner mysa lite extra med honom innan vi åker... Han börjar dagis vid 9 och sen åker vi med svärföräldrarna till Göteborg vid 10...

Tänkte se om jag kan klura ut hur man bloggar med mobilen, för då kan jag ju faktiskt uppdatera er på plats hur det går...

Nu närmar det sig...

Usch, usch, usch... Nu närmar sig operationen med stormsteg, börjar kännas riktigt läskigt nu alltså...
Men samtidigt spännande...
På tisdag bär det av ner till göteborg, Patrik läggs ju in då eftersom han opereras på onsdag, jag skall spendera en natt själv på hotell eftersom jag inte läggs in förrän på onsdagen...
Skönt ändå att vara där nere med Patrik...

Va konstigt det kommer att vara ifrån plutten så länge...
Fast han lär ju inte sakna oss när han får vara hos farfar...

Tänkte ta och packa allt till plutten och oss imorgon så det är färdigt allting, och då hinner man komma på om det är något man glömt att packa ner...

Impulsiv... The story of my life........

Om någon skulle fråga mig hur jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det utan tvekan bli Impulsiv!!
Jag har väldigt svårt att kontrollera mig när jag får en ide´ och detta har genom mitt liv försatt mig i en hel del minst sagt pinibla situationer... Saker som när dom hände gick av bara farten, men som man tack och lov kan skratta åt nu...
En del av grejerna jag gjort vågar man knappast tala om, för folk skulle nog tro att man hittade på eller något, för dom är så extrema..

Men nu tänkte jag berätta om en sådan händelse..
Vi kan ge den rubriken: GrisLisa flyttar till storstaden!

Vid det här tillfället bor jag i Storfors i värmland, en liten håla som skulle översvämmas om man spottade på trottoaren.
Jag var 18 år, hade precis brytit upp från ett 2 årigt förhållande med ett pucko, och bodde själv i lägenhet, jobbade på ridskola och hade det allmänt tråkigt, när jag bestämde mig för att jag behövde ett miljö-ombyte..

Så sagt och gjort, började leta jobb annonser, för jag kom fram till att för en gångs skull kanske det var bättre att ha ett jobb innan jag flyttade istället för tvärtom...
Hittade då bland dessa annonser mitt "drömjobb", dom sökte en hästskötare till ett travstall i rimbo utanför stockholm, bostad fanns på gården... Det kunde ju inte bli bättre!!

Så utan att säga något till någon så åkte jag dit på anställnings intervju, och provjobbade en dag, fick se lägenheten jag skulle dela med en annan tjej...
Jag blev erbjuden jobbet direkt, och tackade naturligtvis ja, och vi bestämde att jag skulle flytta upp och börja jobba nästkommande helg..

Så sagt och gjort, jag tog tåget hem, satte igång att packa mina pinaler, och ordnade en som kom och skjutsade mig, mina två STORA hundar, och alla mina grejer från lägenheten, utom de största möblerna som jag skulle ta vid ett senare tillfälle...

Vi åker de dryga 30 milen upp till stockholm, kommer fram till gården och bär upp mina grejer i lägenheten...

Här hade allt kunnat vara frid och fröjd...
Men icke sa nicke...
Den lägenhet som jag bara snabbt kikat in i tidigare, visar sig nu vid mer ingående tillsyn vara rena SVINSTIAN, ja det var så jäkla äckligt så jag kan inte med ord beskriva det, smuts och sopor från golv till tak, kattlåda som stank kattpiss i vardagsrummet, toaletten fungerade inte och inte vattnet heller, och här skulle jag och mina vovvar bo!!!
Jag hade inte ens låtit vovvarnas loppor (om dom haft några)bo i detta råttbo...

Så den kvällen la jag mig i sängen och det enda som snurrade i huvudet var, HUR fan tar jag mig härifrån fortast möjligast??
Det enklaste hade ju naturligtvis varit att säga till arbetsgivaren precis som det var...
Men inte Lisa inte... Nej det var ju alldeles för pinsamt... Att erkänna för någon att min Impulsivitet återigen grävt ner vettet så långt ner att inte ens en arkeolog kunnat gräva fram det...

Somnade inte förrän framåt småtimmarna, då med en plan upplagd i huvudet hur jag skulle gå vidare...

Vaknade vid 6 tiden på morgonen, försökte tvätta mig i vattnet som inte fans, och kissade i toaletten som inte funkade, innan jag vaknade till ordentligt.. Klädde på mig och följde med den andra tjejen ut till stallet och påbörjade arbetet, framåt 10 tiden kände jag att nu var det dags att skrida till verket med min plan!
Väntade tills jag var säker att den andra tjejen såg mig, då låtsades jag att min mobil ringde, gick ut ur stallet och låtsades prata...
Efter några rimliga minuter skyndade jag sen in i stallet och sa till tjejen, att jag var tvungen att åka hem för min pappa varit med i en bilolycka! (fattar inte vafan jag kom på det för, men dom säger ju att nöden har ingen lag eller?)
Jag lämnade sen stallet och skyndade vidare till arbetsgivaren och drog samma historia där ( jag var ju konsekvent iallafall) frågade hur jag snabbast tog mig till bussen som gick till stationen inne i stockholm??
Han lovade att ringa efter någon som kunde skjutsa mig till busshållplatsen som låg en bra bit från gården mitt-ute-i-ingenstans...

Jag satte nu fart upp till lägenheten och insåg ganska snart att det fanns ingen chans i helvetet att jag skulle få med mig alla grejer som jag tagit med mig upp!!
Så det fick bli uteslutnings metoden, börja med det viktigaste och sen plocka tills jag inte orkar bära mer!
Så det blev ju hundarna givetvis, sen deras matskålar och mat, sen ett par resväskor och några påsar, men över 2 tredjedelar av det jag haft med mig upp, fick jag till min sorg lämna åt sitt öde...
Snabbade mig ner till skjutsen som väntade, klämde in mig, hundar och packning i bilen, och åkte till bussen...

Väl där så fick jag vänta kanske en halvtimme innan bussen kom, och det var tacksamt kan jag säga, för vid det här laget var jag precis slut! Minns att jag tänkte hur fasiken jag skulle lyckas ta mig tåget, jag hade ju ingen aning om vart jag skulle eller hur jag skulle ta mig dit? Stockholm är helt enkelt inte min stad, till och med rulltrapporna går för fort för mig där!

Jag kunde iallafall räkna ut med hjälp av busstabellen att det skulle ta ca 45 min att ta sig till själva stockholms stad, från det gudsförgätna ställe jag var på...

Tillslut kom iallafall bussen, dörrarna öppnas, och till min förskräckelse får jag se att hela bussen är precis smockfull!! Den anda lediga platsen på hela bussen var en ruta precis vid chauffören på kanske 1*1dm, men det skulle fasiken inte få hindra mig, så resolut klämde jag in mig, hundarna och packningen på denna lilla ruta...
Efter kanske halva resvägen blev det dock en sittplats ledig och där klämde jag mig snabbt ner...
Vet inte varför men av någon anledning så kom jag att börja prata med den tjejen som satt bredvid mig, hon var jättetrevlig, och jag berättade kort att jag var på väg hem, och nämnde att jag inte visste hur jag skulle ta mig till stationen...
Då erbjuder denna ängel sig att hjälpa mig, och ta en av hundarna och en av mina 100 kilos väskor, och vägleda mig till stationen...
Jag tackade givetvis JA..
Hon förklarade att det skulle gå snabbast om vi klev av bussen innan vi kom till stockholm, och sen tog tunnelbanan istället så skulle vi komma direkt till stationen, så jag sa lead the way, lämnade över min äldsta vovve och en väska, sen följde jag henne hack i häl..

Vi klev då av bussen, och ner för trappan till tunnelbanan... Och för er som inte vet kan jag tala om att tunnelbane tågen går med överljudshastighet i stockholm, alltså när dom kommer in på stationen och öppnar dörrarna då får du sprinta på för att hinna med innan dörrarna stängs!

Och när vi så står där nere och vårat tåg kommer in så tar vi ju då sats för att skynda oss på... Nu är grejen bara den att mina hundar var ju likadana lantlollor som mig, och var ju väldigt fundersamma på om dom verkligen skulle röra sig överhuvudtaget, och den hunden som jag överlämnat till tjejen hade jag mitt dumhuvud inte spänt åt halsbandet på (eftersom jag alltid brukade ha det väldigt löst på honom) Så när hon tog sats för att skynda på tåget så var inte han med på noterna, utan parkerade alla fyra tassar på perrongen, med resultatet att halsbandet åkte över huvudet, och VOILA så har vi en lös hund!!
Och det var inte han sen att utnyttja! Han drog gärnet direkt, och travade iväg och sprang in på tåget själv (som tur var rätt tåg iallafall) Men tror ni vi fick panik att springa efter honom??
Ja som tur var så han vi ju på samma vagn innan dörrarna drog igen, jag snabbade mig och satte på honom halsbandet, och denna gång drog jag nog åt det så han knappt kunde andas stackarn...

Men tillslut kom vi då fram till centralstationen, med svetten lackandes så snabbade jag mig och köpte biljett hem, och det var en lättnad när jag satte mig på stora tåget!!!
Hundarna var helt slut dom med...

Framåt tio på kvällen anlände så tåget till Kristinehamn, och det var med nöd och näppe som jag hann med sista bussen som gick till byhålan Storfors (ca 3 mil från Kristinehamn).
Lättad över att snart vara hemma knallade jag och vovvarna sista kilometern hem, kommer fram till ytterdörren, och längtar efter att komma in i värmen.
Då upptäcker jag... Jag har glömt mina nycklar i Stockholm!!! Panik!!!! Hur fan gör jag nu då???
Jag går runt till baksidan och försöker karva upp altandörren med en trädgårds spade, till ingen nytta!!!
Efter 1 timme inser jag det lönlösa och plingar på hos en granne och frågar om jag får låna telefonen, och ringer till hyresvärden, förklarar situationen så han ringer en låssmed (eftersom den som har hand om nycklarna är bortrest). Så framåt tolv-tiden kommer en låssmed och öppnar åt mig och byter lås, och överräcker en räkning på 3000:-, men det skiter jag i just då! Jag går in och stuper ner i soffan..
Hem ljuva hem!!

Så vad lärde jag mig av detta??
Jo jag ska aldrig söka jobb i Stockholm mer!!!!

Känslig för bajsnödighet?? Läs inte detta!!!

Ibland kan verkligen min envishet övergå i dumhet av det grövsta... I samma kategori som en fiskpinnes IQ...

Så var fallet igår kväll...

Har dom senaste dagarna varit ute och gått en hel del, detta har inneburit att mina ben börjat protestera å det grövsta!!! Smärtan i benen har varit så illa att det utan tvekan hamnar i kategorien om-någon-erbjuder-mig-en-motorsåg-så-tar-jag-genast-emot-den-och-sågar-självmant-av-mina-ben...

Men inte lyssnar man på sin kropp, neej då, det går ju inte...
Sen dessutom brukar jag oftast gå ut och gå på kvällen, eftersom min mage inte är min kompis på dagarna, och då behöver jag därför hålla mig i närheten av min kära toalett, men som sagt så brukar den lugna ner sig på kvällarna... Med vissa undantag...

Igår kväll var ett sådant undantag!

Jag hade väl inte gått mer än 10-15min innan benen gjorde så jävla ont att jag var tvungen att sätta mig på en sten och vila lite...
I samma stund jag satte mig kände jag hur det satte igång att ila i magen, och då menar jag verkligen ILA...
Som tur är har jag dock övat in en viss färdighet med det här, men det innebar att jag snabbt fick ställa mig upp för att knipa lite, vilket då gjorde att mina ben inte fick den vila dom skrek efter...
Nåja iallafall så knep jag då och efter kanske en halv minut så känner man hur det bubblar uppåt i magen, och trycket neråt släpper... Då är det grönt ljus att gå igen...
Tänkte då att det är nog inte värt att jag går så långt utan det är nog bäst jag kommer hem ganska snabbt så jag kan uppsöka toaletten...
Så jag bestämde mig för att bara ta vägen om Konsum, eftersom jag absolut var tvungen att köpa och prova Barista-Mjölk till det nymalda kaffet jag köpt på dagen...
Hade väl 5 minuters promenad till Konsum, det tog dock lite längre tid eftersom jag var tvungen att stanna några gånger till och köra knipet...
Grejen är bara att har man väl börjat med "knipet", så kommer "knip" behovet oftare och oftare, till det tillslut inte hjälper med "knipet" längre, och ni kan väl alla räkna ut vad det innebär?!
Ja iallafall så kom jag då till Konsum, gick in snurrade runt i affären och letade efter barista-mjölken, som inte fanns!!
En normal person hade ju i denna situation "gillat läget" och klarat sig utan barista-mjölk och sett till att komma hem illa kvickt, men inte jag inte....
Nä då ger jag mig iväg och travar mot Ica istället för jag måste ju ABSOLUT ha denna barista-mjölk!!!
På vägen mellan Ica och konsum så tätnar ju givetvis "knipen" och halvägs där emellan så drabbas jag verkligen av uppenbarelsen, det här går aldrig vägen...

Sen är ju grejen att när man är ute och går såhär bland folk så ser det ju lite underligt ut om man med jämna mellanrum bara stannar och står som ett fån, då är det tur att man har mobiltelefon! Perfekt att bara ta upp den och låtsas knappa ett sms eller liknande, jag menar då när folk ser en så tror dom ju att man faktiskt knappar in ett sms...
Tillslut kommer jag då fram till Ica, på vägen in stannar jag till vid en informationsskylt... Trodde jag skulle börja gråta av lycka när jag ser att på denna informationstavla står det utmärkt att det finns en toalett!! Tack gode gud för detta!!!
Så denna gången hade jag tur, jag hann på toa i tid och fick min barista-mjölk...
Frågan är ju nu bara.. Var barista-mjölken värd det??
Svaret på den frågan? Nej! Hade lika gärna kunnat använda lättmjölken vi redan hade hemma...

Japp från det ena till det andra så tänkte jag faktiskt gå på en viktklubb, som några har startat här i stan, ikväll.. Kan ju vara bra att byta tankar och ideer med andra i samma situation...

Söndag och 10 dagar kvar...

Ja nu är det då söndag och det är 10 dagar kvar till operationen... Börjar kännas mer och mer pirrigt nu måste jag säga...

Har funderat på en sak ett tag, angående att bli sövd för operation...
För när man sover som vanligt på natten eller så, ja då snarkar man ju och fiser och kanske till och med pratar i sömnen, utan att ha kontroll över det själv, så min undran är, gör man likadant när man är nedsövd??
Borde ju nästan vara så eftersom sömn är ju sömn eller??
Ifall det är så, stackars kirurger alltså...
Tänk om det är en patient som är riktigt rötig i magen och släpper en gasbomb, aj aj aj...

jag skulle aldrig kunna bli kirurg isåfall, för jag har sådan fruktansvärd kiss och bajs humor (skäms inte för att erkänna det) Kan aldrig hålla mig för skratt om någon fiser, så tänk att stå i en operationssal och operera något känsligt och så fiser patienten så man börjar garva, ha ha ha, det kan bli snitt lite här och där då...

Appropå bajs, så kan jag ju tala om att min son verkligen har ärvt den humorn från mig, det finns inget han tycker är roligare än att låtsas bajsa på mamma, problemet är bara att hans låtsas bajs i huvudet inte går i symbios med kroppen, så en dag när han hade badat, så svepte jag som vanligt in honom i ett badlakan och "slängde" upp honom på axeln för att gå ut i köket och ta på blöja och pyjamas, men idiot som jag är så samtidigt som jag la honom över axeln med rumpan bar, så sa jag till honom på skoj inte skita på mamma nu...

Ja Grattis till mig då, för det var ju den lilla gossen inte sen att haka på, så samtidigt som han skoja tillbaka, joo skita mamma, så tog han ju i för kung och fosterland och skulle "låtsas" bajsa på mamma, och det kan jag tala om att det var rena första världskriget som smattrade ur hans rumpa, och inte nog med det så hojtar Patrik (som hade uppsyn över lilla rumpen) -Det kommer bajs!
Tror ni jag fick panik eller??
Kan lova att jag var snabb att ställa ner honom, och mycket riktigt så hängde det en korv där...

And the fight continues....

Japp, efter att ha fått kloka ord från några kloka människor, har jag nu bestämt mig för att kämpa ut det här, dock med lite ändringar som underlättar för mig...

I will overcome this speedbump, because if I do, there is only the freeway left!

Japp, kloka ord från en klok person...

Nämligen jag själv... :-)

Har dom två senaste dagarna varit ute och gått en hel del... Så skönt i detta underbara väder!!!
Har dock efter mina promenader insett att jag har en likhet med Ally McBeal, från tv-serien ni vet?!
Vet inte hur det kommer sig, och det skrämmer skiten ur mig...
Men precis som henne har jag en egen signatur melodi som spelas i mitt huvud under tiden jag går...
Det i sig är väl inte så farligt, det som skrämmer mig är vilken signaturmelodi jag har...
Ally McBeal har ju en låt med Barry White...

Jag har följande, alltid med Patrik som sångare, eftersom det är han som sjungit den för mig...

-Åh åh åh, vad det är skönt att va naken
Svänga med snabeln och vicka på baken...

Nä, jag får nog illa kvickt införskaffa mig en freestyle eller dylikt, så jag får bort dom här dumheterna...

Ta det lugnt.. Det är lugnt...

Ja det är mycket bättre idag än vad det var igår kväll :-)
Hade nog en tillfällig svacka bara... sorry..
Har inte gett upp än...

Dock har jag gjort några förändringar... Fixar verkligen inte pulver-shakerna mera, så nu har jag bytt ut dom mot vikt-väktarnas färdiga måltider... Det är superbra för det står på varje paket hur många kalorier den portionen innehåller, så jag har räknat ut att jag kan äta en portion till lunch och en till middag, och så kan jag ta en nutrilett smoothie till frukost, och hamnar ändå under 800 kalorier.. Perfekt!!

För det kan ju inte spela någon roll om man gör så istället bara man inte äter mer än 800 kalorier/dag...

Piss piss piss...

Ja det är det verkligen nu.... gaahhh jag kommer aldrig att fixa detta, jag är så jävla hungrig, håller på att kräkas hela tiden av dom jävla pulver-shakarna, så har inte kunnat dricka mer än 3st/7 idag, det bara växer i munnen och jag blir så jäkla illamående av smaken på dom...
Är det mig det är fel på?? Är det bara jag som inte fixar att dricka dom??
Är beredd att skita i alltihop som det känns nu... Det är fan inte värt det...

Blir ju inte bättre av att man har den obotlige optimisten här hemma som kommer med sina kommentarer - Det är bara att bita ihop...
Ja just det du, och varför har inte du druckit mer än 3,5 pulver-shakar av 7 idag då??
Kan fan inte hjälpa att jag håller på att kräkas!! eller??

Det är fan inte bara guld och gröna skogar med att göra det här... Kom tillbaka till verkligheten istället för att springa omkring och oja fram att - åhh det kommer att bli så bra det här...
Det vet väl inte du??
Du har ingen aning om hur det kommer att gå! Det finns ingen som kan förutsäga om det kommer att bli komplikationer eller ej??
Önskar bara att du kunde visa lite reality-check någon gång och uttrycka någon form av ifrågasättande eller tvivel...
Det kan väl inte bara vara jag som tänker på det ibland??
Det kan inte vara så jäkla självklart hela tiden...

Ja ni får ursäkta mig om jag är lite bitter just nu... Blir bara så jäkla förbannad och trött..
Jag hatar att misslyckas med det jag satt upp, som jag sagt i tidigare inlägg -Jag vill vinna till vilket pris som helst, kosta vad det kosta vill...
Skulle kännas lättare om man visste att det fanns någon mer som oxå hade svårt med att fixa något sånt här, jag vet att det låter löjligt, men det skulle kännas skönt att veta att man inte är ensam... Annars känner man sig ju som den uslaste människan i hela världen som inte klarar detta...

Börjar dagen med huvudvärk...

Japp, hade en riktigt dunkande huvudvärk när jag vaknade imorse... såå jobbigt...
Har dock tagit två brus alvedon så nu har den börjat släppa.. Det är precis kass att börja dagen med huvudvärk... Andra dagen i rad dessutom...

Idag ska jag till min prat-sköterska... Ska bli skönt att få prata av sig lite.. Var ju ett tag sen jag var där nu..

Vet inte vad det är med mig idag, har en riktigt sjuk längtan efter att vara gravid igen, saknar verkligen att vara gravid, tänker hela tiden på den härliga känslan när jag väntade Jonathan, känna sparkarna i magen, nervositeten när vattnet gick... Ahh förstår inte hur man kan längta så mycket efter det... Längtar så det gör ont i kroppen nästan...

Efter operationen är gjord, och första året har gått, så kommer det nog bli en storsatsning på operation syskon iallafall, åtminstonde som det känns nu... Förhoppningsvis ska viktminskningen göra det lättare att bli gravid.. Vilket det inte är nu, och det kan ju bero på övervikten...
När jag pratade med sköterskan på Carlanderska så sa hon att dom rekommenderar inte att man blir gravid förrän efter ca 1 år efter, eftersom den näringen man får i sig bara räcker till en själv, och blir man gravid så tar ju bebisen allt, och då är risken att man blir riktig dålig själv...

Hoppas tiden går riktigt fort...

Appropå just att skaffa ett barn till, så skulle det vara underbart för mig att få chansen igen, med tanke på allt jag missade med Jonathan, att få göra allting annorlunda, bättre...
Kommer nog alltid att få brottas med mitt dåliga samvete gentemot plutten... Går ju inte att vrida tillbaka klockan, kan inte ta igen det jag missat, men försöker så gott jag kan att kompensera för det som gick förlorat...
Hoppas att det räcker..

Har tappat räkningen nu...

Ja, jag har tappat räkningen nu på hur många dagar vi är inne på med dieten... Och det är piss tungt kan jag säga...
Börjar nästan i vissa stunder undra vad fasiken vi har gett oss in på...
Tänker, ser och drömmer om mat hela tiden...
Tuggar nog på underbar mat hela nätterna i drömmarna för när jag vaknar är jag alldeles stel i hela käken och har spännings huvudvärk, förbannat synd bara att jag inte kommer ihåg vad jag tuggat för gott i drömmen så jag iallafall hade några mumsiga minnen av det, men inte ens det får jag... buhu..

Så hoppas ni allihop har haft en bra påsk och ätit riktig god mat *ironi*...

Snacka om att man kan bli desperat av hunger.. Har till och med kommit på mig själv med att fantisera om att panera och steka våra akvarie-fiskar.. Tur jag inte går i sömnen, för då hade det väl varit verklighet..

Uhh.. hemska tanke.. Tänk att vakna upp och ha en halväten guldfisk mellan tänderna... *rys*

Helt underbar dag idag...

Ja det har varit fantastiskt idag... Vi har varit på en riktig familje utflyckt hela dagen idag..
Det började med att vi åkte till Skövde vid 11 tiden, var in på Ica Maxi och handlade lite, bland annat påskägg och godis till lilla plutten.. Han somnade i vagnen på väg ut från Ica, sen stannade vi till på Plantagen och jag sprang in och köpte an blomlåda att hänga på balkongen och lite blommor till det...

Efter det åkte vi vidare till Falköping, där vi stannade till på McDonalds, så plutten fick äta lite lunch, det var så varmt så vi satte oss ute...
Sen bar det av upp till mösseberg, första gången vi var där, det var himla mysigt och skoj.. Vi promenerade runt och kollade på alla djuren och Jonathan lekte i lekparken...
Vi kom hem nu vid fem, så det blev verkligen en riktig heldag ute i det underbara vädret...

Man blir så härligt trött när man varit ute hela dagen...

5:e diet dagen, och nu är det personligt....

Jag har ju bott i Tidaholm i ungefär 8 år nu, jag är ju född och uppväxt i Västerås och har även bott några år i Sundsvall innan jag hamnade här...
Och saken är den att på ALLA andra ställen i Sverige som jag bott på utom i Tidaholm, så har kebaben man köper på pizzerior bestått av en sort som är av nötkött med långa tunna remsor, och den är så äckligt god... Men här i tidaholm har det bara funnits ett halvfabrikat till kebab bestående av griskött med äckliga fettslamsor i, som är som gummi att tugga på...
Så under dom åren jag bott här så har jag längtat efter den andra underbara kebaben, som jag endast kunnat äta kanske 1 gång vart annat år eller något när vi varit och hälsat på min älskade mor i trakterna kring Västerås...

Och nu efter åtta år, när jag precis börjat med den underbara pulver-dieten, som måste hållas...
Vad tror ni kommer i posten då?? Jo nu ska ni få höra, det kommer en stor fet reklamlapp från en nyöppnad pizzeria här i Tidaholm.. Och vad tror ni jag får se att dom har för kebab då???
Jo naturligtvis den som jag har suktat och dreglat efter i 8 år!!!

Så thats I´t kära pizzabagare... All bets are of!! Nu är det personligt...
Jag kommer aldrig låta mig knäckas av en pizzabagare och hans kebab....
Kommer det någon mer reklam från er så kommer jag komma bort och baka in dig i en calzone! Och jag varnar dig!! Jag är HUNGRIG!!
Lek inte med en kvinna som är hungrig!!

4:e diet dagen...

Ja nu är vi då inne på 4e diet dagen... Går mycket bättre nu än de 2 första dagarna tycker jag.. Hungern är inte lika bitande...
Ute är det en härlig vårdag och pannkakorna kvittrar... förlåt fåglarna kvittrar...

Vi har ju bara provat pulvret av allevo och nutrilett dom första dagarna, men så igår när vi var på ica så köpte jag en nutrilett smoothie, som innehåller samma saker som pulvret, och den var faktiskt kanon god!! Den kan jag verkligen rekommendera er att prova, tyckte faktiskt oxå att jag blev mättare på den än med pulvret..

Idag ska jag till en tandläkare i skulltorp och prata om att ev dra ut en tand, och då menar jag bara prata!!
Om han tror att han ska få dra ut den idag, så har han narrat sig själv, aldrig att han får dra ut korven.. förlåt tanden menar jag...

Pulverdiet dag 2...

Ja nu är jag och min make inne på dag 2 med (vad gott det vore med en pizza) pulverdiet...
Det går väl sådär (...eller med tacos) lite kämpigt framförallt på kvällarna, man är ju lite lagom (....eller en smörgås) hungrig när man bara får i sig 800 kalorier, jämfört med typ 2-3 tusen i vanliga fall..
Men det är bara att (....eller ett äpple) kämpa på! Har ju börjat gå ner i vikt iallafall!! Jag har gått ner (.... eller en liten jävla bit morot iallafall...) 1,5kg om dan hittills och det känns kan jag säga.. Känner mig lite skakig och vimmelkantig i kroppen (...måste sluta tänka på mat nu..) men vi ska fixa detta!!!
(ett pyttelitet russin kan väl inte skada??)

Nä kanske ska gå och ta mig en pulver-shake nu...

När jag föll och Patrik föll för mig....

Tack älskade UllaBella för dina underbara kommentarer, och mamma såklart :-) Så otroligt kul att få lite feedback på det man skriver, men det som är allra bäst är att har fått er att skratta... känns givande att man har lyckats förgylla någons dag lite granna..
By the way UllaBella så har Patrik lovat att komma med en blomkvast till dig för din senaste kommentar, det var längesen jag såg honom så skadeglad, han vrålade rakt ut -ÄNTLIGEN! någon som håller med mig...
Jisses man skulle kunna tro att han alltid är herre under sitt eget bord! Men ibland är han faktiskt herre Över sitt eget bord oxå!

Så nu till innehållet i rubriken...

Det skulle väl kunna sammanfattas så här...
En röd tråd genom mitt liv är väl att jag Alltid, speciellt när jag absolut inte vill/kan/ska göra bort mig, ja då lyckas grislisa trampa så djupt i dyngpölen så att det bara är ögonbrynen som sticker upp... Men det är lugnt! Jag bjuder så gärna på mig själv så, även om man i vissa situationer kunde önska att man kanske hade lyckats ge ett lite mera sofistikerat intryck.
Men skam den som ger sig, jag jobbar på förbättring, men kanske inte för mycket, för då skulle ju faktiskt inte jag vara jag!
Och jag inbillar mig iallafall att det faktiskt är mitt traverklampande och osofistikerade sätt som är lite av charmen, som faktiskt gör att dom som älskar mig gör det!
För en sak är då säker, mina steg i gyttjan vid olämpliga tillfällen är aldrig gjorda medvetet.. Det är helt och hållet en naturlig talang! Så tack mamma! hehe..

Nå så iallafall, denna händelse utspelade sig när jag precis flyttat hit till Tidaholm.
Jag hyrde en lägenhet i ett hus med bara 2 lägenheter i, varav min var på andra våning, och upp till min ytterdörr så hade jag då en gigantiskt lång trapp (på utsidan av huset, alltså ingen trappuppgång), den var alltså riktigt högt upp och helt rak, inga böjar what so ever!
Denna trappa orsakade mig dock inga som helst problem, jag kunde springa hur fort som helst både upp och ner med grejer i händerna, No Problem...
Så var det då en gång, när jag och Patrik bara träffats några gånger, vårat förhållande var precis i startgroparna, och vi var ju mitt i det här stadiet när man i alla fall som tjej, var väldigt försiktig och nogrann med hur man framställde sig själv, t ex. fortfarande lämnade minst hälften av maten kvar på tallriken och hävdade att man var proppmätt, fast magen skrek MERA MAT! Aldrig gå på toa så länge det fanns en risk att han kunde höra skvalpet när man kissade... eller Gud Förbjude höra plump.. plump.. Nä nä nä, bajsade gjorde man bara när man hittade något svepskäl till varför man var tvungen att springa hem ett ärende... Och när man absolut inte rapade så han hörde, utan så fort man kände att det började bubbla i halsen så höll man igen till luften pös ut genom öronen istället...
Jaa så mitt i detta stadie var vi då, och det var kring jul, vi hade firat julafton med hans familj och skulle åka till min mamma, så han fick träffa henne för första gången på juldagen.
Men precis innan vi skulle åka hemifrån Patrik så kom jag på att det var något jag glömt hemma, så jag bad honom svänga förbi där innan vi begav oss, så sagt och gjort det gjorde vi.
När vi kom fram till mitt hus så parkerade Patrik bilen intill vägkanten vid infarten, han stog så att han såg halva min trappa upp till lägenheten ungefär.
Patrik satt kvar i bilen medans jag skyndade mig upp till lägenheten. När jag kommit in i lägenheten så ringde en kompis på min mobil, jag svarade och stressade samtidigt runt i lägenheten för att hitta det jag letade efter så att inte Patrik skulle behöva vänta för länge på mig..
Hittade till slut det jag sökt, pratade fortfarande i telefonen och skyndade mig ut och låste dörren, vänder mig om och ska skynda mig ner för trappan precis som jag gjort så många gånger förut. När det inte varit is och snö på trappan!! Hinner väl 2 el. 3 steg ner sen händer det... Jag halkar och sätter mig på arslet och åker kana i 110 ner för hela trappen, landar i en snödriva nedanför, samtidigt som jag hela tiden fortsätter prata i mobilen och samtidigt har en kasse i andra näven (snacka om att prioritera! viktigare att fortsätta prata i mobilen och hålla kassen än att släppa och använda händerna och ta emot sig!!)

När jag så ligger i snödrivan och efter några sekunder fattar vad som hänt, och känner genast pinsamhetens röda färg stiga i ansiktet...
-Hoppas att han inte såg mig!
Men tji fick väl jag, när jag sneglade mot Patrik i bilen ser jag hur han ligger dubbelvikt i framsätet av skratt (istället för att kliva ut och hjälpa mig upp!!!!)
Jag går generat fram till bilen och kliver in, kan knappt sätta mig för rumpan är så jäkla öm, och hasplar väl fram någon dum förklaring, medans patrik kämpar för att hålla tillbaka skrattet...

Det som var positivt med att jag gjorde bort mig då var att sen släppte spänningen lite mellan oss, det fanns liksom ingen anledning för mig att hålla upp fasade längre för den brakade ju med mig i 110 ner för trappen...
Sen tror jag dessutom att det var min simultanförmåga som jag visade upp där som delvis gjorde att Patrik behöll mig :-)

Jag utmanar er!!!!

Jag utmanar er alla kära läsare!!
Höj volymen och starta filmen, sen utmanar jag er att hålla er för skratt!!!
Lämna en kommentar och tala om hur länge ni höll er...

Nu närmar sig mitt nya liv!!

Japp, så är det..
Fick klartecken idag. Om mindre än en månad kommer jag och min make att genomgå en gastric by-pass operation i göteborg!
Pk opereras först och sen jag dagen efter!!
Så från och med måndag börjar vi med en sträng pulverdiet som ska hållas ända fram till operationsdagen... Kommer bli skit tufft, men det kommer vara värt det i slut ändan!!
Det kommer vara början på vårat nya liv!! Friskare och hälsosammare...
Skönt att vi ska göra detta tillsammans iallafall, så vi kan stötta och pusha varandra, det blir så mycket lättare då!!

En tvåsamhet där det bara finns jag, jag, jag???

Ja ibland kan man undra hur det ska fungera?
Förstår inte varför det ska vara så svårt med vi istället för jag? Om man ska vara en tvåsamhet ska det väl vara vi eller?
Eller är det jag som överreagerar?
Jag vet inte men jag tycker iallafall att det ska vara vi, sen får jag väl kallas gammalmodig, fyrkantig, trångsynt, självisk eller what ever...
Tycker inte heller att det är rättvist att man inte får reagera på detta eftersom "jag har väl fan ställt upp"
Ska man behöva betala tillbaka hela livet för en period i livet som man faktiskt inte kunde påverka själv? En period som man behövde stöd och hjälp även om man hellre hade sluppit behöva det?
En sak kan jag iallafall säga att hurdant det än har varit, så för mig har alltid Vi gått före jag... Kanske ända in till dumhet, jag vet inte?
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara!
Har man då inte rätt att begära samma sak tillbaka??
Känner inte heller att "det är en gammal ovana" håller längre, efter lite styvt 8 år borde väl vanan finnas eller?

Nej, jag vet helt enkelt inte!
Får väl be om ursäkt om jag är jobbig, med så "stora" begär, men jag kan inte hjälpa hur jag känner, kan inte be om ursäkt för mina känslor, för det vore att ljuga, och det klarar jag inte längre.
För ljugit om mina känslor är vad jag gjort hela mitt liv, för att inte vara till besvär... Och se vad det gjorde med mig, vart det slutade?
Jo med en dunderkollaps, som gjorde mig oförmögen att ens ta hand om mig själv och än mindre någon annan...
Därför känner jag att jag är skyldig att ha lärt mig något av det misstaget, och den lärdomen är att inte göra om samma misstag igen... Iallafall försöka!
Och det gör jag nu!
För Jag istället för Vi sårar mig!
Take it or leave it!

Precis vad jag skulle vilja säga till min älskade lillebror...

När jag vinner så ångrar jag mig.. Varför??

Ja, har suttit och grunnat lite sen igår på en sak.. Det måste ju vara något fel på mig.. Är jag verkligen så dålig förlorare att jag måste vinna till vilket pris som helst? Fast jag vet hur fel jag har?

För att ni ska förstå vad jag menar så ska jag förklara..

Vid ett flertal tillfällen de senaste månaderna så har jag startat upp operation övertalning med min älskade Patrik om att vi ska skaffa hund, detta efter att jag redan tittat ut en lämplig annons på nätet..
Operation övertalning följer alltid samma mönster, det slår aldrig fel, det är precis som att vi har ett färdigt manuskript som vi går efter, nämligen detta:

Jag: Baby! (tittar plirigt på honom, och ser hur han börjar rulla lite med ögonen, eftersom han vet lika mycket som jag, vad som komma skall)
-Kan inte vi skaffa en hund? (samtidigt ligger då annonsen framme på datorn bakom mig, gärna med en stor bild på en gullig jycke)

Patrik: -Nej!

Jag: -Varför inte?

Patrik: -Jag vill inte!

Efter detta svarar jag med en isande tystnad, total polarkyla! Säger inte ett ord, mer än enstaviga svar på direkt förfrågan, Som krydda på det lägger jag till total apati, dvs jag lagar inte mat eller någonting fast det står på agendan just då, tänker tyst för mig själv, laga din egen mat gubbe! Jag är inte din passopp... Bryter tystnaden då och då, med djupa suckar eller när det krävs, går och lägger mig.

Denna period brukar hålla på i allt mellan 1/2-1 timme ungefär. Efter det fortsätter vårat samtal, det är alltid Patrik som börjar.

Patrik: -Vad är det för hund då?

Jag: Efter som jag med den frågan från honom känner att han börjar vackla lite i sitt nej så påbörjar jag genast mitt telefon-försäljar-tal som jag redan lagt upp i huvudet innan allt började, bara massa fördelar det är klart! Talet avslutar jag sedan med, vi kan väl åka och titta iallafall?

Patrik: suckar och säger -Nej, jag vill inte skaffa hund, det blir bara en massa jobb!

Jag: -Vadå massa jobb? Det blir det ju inte, jag sköter om allt, du behöver inte göra nåt! Jag vill ha en hund för min egen skull!

Här brukar det nu bli tystnad en liten stund igen, medans både jag och Patrik laddar om i replikskiftet...

Sen..

Patrik: -Nej, jag vill verkligen inte skaffa hund!

Jag: -Gud vad självisk du är! Har inte jag rätt att skaffa något som jag vill?? Du har ju bil! Varför kan inte jag få en hund då? (notera dagisnivån på mitt resonemang, allt för att vinna!)

Patrik: -Jamen det är väl inte samma sak?

Jag: -Jo, det är det, får inte jag skaffa hund, så kan ju du sälja bilen då! (När jag trodde att jag inte kunde sjunka lägre så överträffar jag mig själv...)

Sen blir det tystnad, riktig sån kalla kårar tystnad, där man skulle kunna skära med vass kniv igenom, men ändå vara tvungen att såga...
Vid det här laget brukar jag oftast storma ut ur rummet och gå ut och röka.. Och i samband med det så börjar jag oxå komma till mina sinnens fulla bruk, och undrar.. Vad f*n håller jag på med? Jag vill ju inte ens ha hund jag heller när jag tänker efter, jag tycker ju precis som Patrik att det blir ju bara en massa jobb!
Men tror ni jag kan vara vuxen nog att medge detta?
Icke sa Nicke! Finns inte på världskartan! No way Jose´!
Nu ska han få igen för att han kallar mig grislisa när vi äter tacos!

Nu har det liksom förvandlats till djungelns lag, Äta eller bli Äten! Bara den starkaste överlever!
När jag så återvänder till rummet jag stormade ut ifrån, taggad till tänderna (även den onda) efter kanske 20 minuter,
så bryter Patrik tystnaden med sitt vanliga gulliga..

-Jag älskar dig!

(aha! tänker jag, han tänker köra dirty! Bring it on!)

Jag: Med mitt mest trotsiga ansiktsuttryck påklistrat
- Det tror jag inte ett jäkla dugg på!

Patrik: -Varför tror du inte det då?

Jag: -Nä för om du gjorde det så skulle jag få skaffa en hund!

Patrik: -Ja om det betyder så mycket för dig, så är det självklart att vi skaffar en hund!

Fuck, fuck, fuck! Vad gör jag nu då??
Jag vill ju inte ha någon hund, men denna insikt tänker jag ju inte dela med mig av till mitt offer i krig, jag menar det vore ju som att lämna walk Over, och det går ju inte!?
Det hade ju aldrig Bush gjort i kriget mot saddam!
Och jag kan ju inte vara sämre, så istället låtsas jag som att jag är nöjd med att få min vilja igenom, och låter bli att nämna ämnet något mer, så att det rinner ut i sanden, och ber till gudarna att han inte ska fråga när vi ska åka och titta på hunden!

Alltså, förstår ni mitt problem?
Förstår om ni inte gör det, för jag fattar det inte själv!
Kommer nog att krävas ett otal terapi-timmar och självrannsakning för att komma tillrätta med detta, tur jag har frikort!

Så för att lätta upp stämningen efter detta tunga, självutlämnande ämne (och för att förhoppningsvis roa er så mycket så ni glömmer det ni precis läst om mina dagisfasoner) så bjuder jag nu på mina 3 favoritdikter:

Bananer och Japaner är lika gula.
Men prata aldrig med en Banan!
Och skala aldrig en Japan!
För skalade Japaner är nog rätt fula!

Atombomber är inte bra!
Atombomber ska vi inte ha!
Det är inte säkert att en sån dimper ner i backen!
Tänk att få en sån jävel i nacken!

Och till sist..

När jag var liten, drömde jag om ett slott med torn och tinnar...
Men det enda jag fick, var röven full av finnar!

Alla dikterna är signerade Blyge Örjan!