På sjukhuset... igen...

Ja jag är på sjukhuset igen... Sitter just nu på sjukhus biblioteket och lånar dator, så då tänkte jag passa på att uppdatera här lite..

Skrev ju ut mig själv i lördags och åkte hem, eftersom jag fick akut hemlängtan, och ledsnade på att bli behandlad som en påse skit, av somliga i vårdpersonalen...
Blev dock sämre och fick ondare och ondare hemma, så på söndag kväll var det bara att åka tillbaka igen... Fruktansvärt jobbigt!!

Igår hade vi iallafall ett långt läkarsamtal (på läkarens begäran) för att diskutera hur vi skulle gå vidare, Patrik var oxå med på det mötet eftersom dom gärna ville att jag skulle ha en anhörig med mig, och det var bra kan jag lova, för efter 2 veckor på detta sjukhus med ständigt ifrågasättande och nonchalerande från läkarnas sida, så är/var jag väldigt trött på att behöva kämpa själv och hela tiden behöva rättfärdiga att jag har så ont som jag har...
Mötet började i samma anda som dom tiden hittills på sjukhuset, läkaren agerade ut fullständig nonchalans och arrogans, och menade på att dom kunde inte hitta någon förklaring till mina problem, och att det därför förmodligen bara var psykiskt, och var jag inte nöjd med vårde så fick jag väl själv ta kontakt med Carlanderska i göteborg för att få komma dit istället, detta resulterade i att det brast för mig och jag bröt ihop av trötthet och hjälplöshet, och det resulterade oxå i att det brast för Patrik...
Han blev helvetiskt förbannad, och ifrågasatte varför läkarna om dom nu var så säkra på att det var psykiskt, inte kunde lyfta en jävla telefonlur och kontakta min läkare hemma som har hand om min psykiska del, och frågat honom, för då kunde dom fått förklarat för sig av en kompetent läkare att mitt psyke inte alls har något med detta att göra, och sen fräste Patrik åt honom att det var klart att dom hänvisade mig till göteborg, för det var ju enklast för dom att slippa undan om jag åkte dit istället...
Vid det här laget nästan skakade Patrik av ilska och jag såg hur han knöt näven, jag var nästan säker på att han skulle lägga till läkaren, men som tur var (för läkaren) kunde han hejda sig och knuffade iväg bordet istället och lämnade rummet, och Patrik som alltid är lugnet själv! Jag tror aldrig jag har sett honom så arg förut.. Och det ska mycket till för att få honom att bli arg kan jag lova, så då kan ni kanske förstå hur läkaren egentligen betedde sig... Och det känns skönt faktiskt både att någon annan nu fick se vilket bemötande jag faktiskt fått, för det har flera gånger känts som att även vissa som står mig nära oxå har ifrågasatt om jag verkligen har talat sanning när jag berättat hur det varit, och till och med ifrågasatt om det inte kan vara som läkarna säger att det kanske är psykiskt... Och om ni bara visste hur mycket det sårar att bli ifrågasatt av närstående till och med, men ibland undrar jag om inte det oxå kan bero på avundsjuka emellanåt oxå, för att inte just den personen får vara i centrum just då, som det varit så många andra gånger när det varit ombytta roller och jag varit den som tröstat, men det kanske blir för jobbigt när det blir omvänt att ge tröst och stöttning istället för att ta emot??

Måste sluta nu för dom ringde från avdelningen att jag ska ner till operation om 45 minuter, men jag försöker återkomma senare..