På sjukhus igen...

Känner ingen riktig motivation just nu att blogga... Tyvärr eftersom det nog skulle vara bra för mig att skriva av mig lite just nu... Men men, det kanske kommer sen... Ville iallafall uppdatera er läsare om att jag ligger på sjukhus igen, denna gång sahlgrenska i göteborg, har varit här nästan 2 veckor nu... Blev opererad här förförra veckan för tarmvred igen... Är trött o sliten, har ont och saknar mina grabbar...

Usch...

Usch vad jag hatar mitt liv just nu....
Det är verkligen piss att gå och ha ont i magen hela tiden... Det tar verkligen på humöret vill jag lova...
Och det är skitjobbigt när man bävar för varje gång man ska äta eller dricka... För då vet man vad som väntar med fruktansvärt ont, illamående och kanske kräkning... Det e ett rent helvete detta... Det förstör verkligen allting!!!!
Vet inte hur länge till jag ska orka detta.... Det är verkligen värre än vad det har varit någon gång förut.... Men det är ju ingen ide´ att söka hjälp för det heller... Och det är fruktansvärt frustrerande... För det e ju bara psykiskt.. Eller???
Ingen ork har jag till något heller, det suger verkligen musten ur mig detta.. Jag får hjärtklappning vid minsta ansträngning... Och efter jag ätit eller druckit gör det obehagligt ont i hela magen och strålar upp i bröstet ända upp till nyckelbenen...

Satan i gatan och himmel o helvete... Kan någon tala om vad jag gjort för ont för att förtjäna detta??? RÄCKER DET INTE NU????

LÅT MIG FÅ LEVA ETT NORMALT LIV... ÄR DET VERKLIGEN FÖR MYCKET BEGÄRT???

Det ligger mig i fatet...

Jag har som ni säkert förstått vid det här laget, mycket negativa erfarenheter av sjukvården...
Och jag kan inte låta bli att känna mig fruktansvärt ledsen, kränkt och frustrerad över att aldrig! bli tagen på allvar, det spelar ju liksom ingen roll vad jag söker hjälp för, så känns det som att det bara nonchaleras och jämt, jämt, jämt så säger dom underförstått att allt bara är psykiskt... pga att jag har diagnosen depression och äter mediciner för detta, och när man då blir ledsen inför en läkare, när det känns som att man bankar pannan blodig till ingen nytta, ja då får dom vatten på sin kvarn för då är det tydligt att det är depressionen som är orsaken till allt...
Jag fattar inte det.... Kan inte jag faktiskt ha ont utan att det beror på depressionen?? Kan jag inte vara sjuk utan att det bara beror på depressionen??? Kan inte läkarna fatta att det kanske beror på deras ifrågasättande av mig och hur jag känner som faktiskt spär på min deppression??? Jag menar... Vem blir inte ledsen och deppig av att aldrig känna sig trodd och ifrågasatt hela tiden???

Få en ursäkt, ge en ursäkt.. Eller går det jämt upp??

Kanske ska börja med att uppdatera er om operationen jag skulle göra sist jag skrev här?...
Gjorde ju en titthålsoperation i magen, där det då visade sig att jag hade tarmvred... Men kirurgen gjorde ett lysande arbete och fixade till mina busiga tarmar, så nu ska det väl vara okej eller??? Njaa, njaa... Inte riktigt än, men det är väl bara att bita ihop... Vad gör väl det att man får så ont att man bara kan ligga i fosterställning x antal timmar och en liten kräkning här o där, nä säger som hasse o tage tror jag det var... - Dä ä bare att bunta ihop de å göre om de te tvål, o skicka de te dom dä skitia lappjävlarna... :-)

Nå åter till rubriken... nu ska jag vara så där äckligt slälvutlämmnande igen...
Jag har under ett antal år haft ångest över några saker i mitt förflutna, både ångest i bemärkelsen av offer och i bemärkelsen av utövare...
Vi tar det första först...

När jag var i 16-års åldern och bodde uppe i sundsvall, så träffade jag genom mitt arbete en mycket äldre man, eller man och man?... Vi kan kalla honom Råttan...
Ja iallafall, ung och dum som jag var så föll jag för Råttan, men kan väl med hyffsad säkerhet idag säga att det förmodligen inte handlade om kärlek från min sida utan snarare ett förtvivlat sökande efter en faders-figur, ja iallafall så flyttade vi ihop, Råttan såg beräknande till att jag blev mer o mer isolerad från mitt eget liv, först genom att jag skulle sluta mitt jobb, och sedermera sluta träffa mina vänner m.m m.m, allt för att göra honom nöjd... Jag gick från att vara en väldigt driftig o social person, till att alltmer gå i hans ledband på hans villkor...
Jag utsattes för mer o mer psykisk misshandel i form av hot, både riktat mot mig, men även riktat mot honom själv...
Så efter ett tag blev det bestämt att vi skulle flytta från sundsvall till värmland, där vi hyrde ett hus mitt ute i ingenstans, vad lägligt med tanke på att jag inte hade körkort och på detta sätt verkligen inte kunde ta mig någonstans...
Det är helt sinnessjukt idag när jag tänker på det, alltså han till och med tvingade mig att åka med när han jobbade natt och körde lastbil...

Till slut lyckades jag iallafall på något sätt att uppbåda krafft nog att ta tag i saken, jag sa till honom att jag ville lämna honom... Det slutade med att jag fick ringa min mamma och böna och be henne om hjälp, för han hotade att han skulle skjuta mig osv.. osv..
Men jag skaffade mig egen lägenhet i ett samhälle någon mil från där vi bott i huset... Men han vägrade att acceptera mitt uppbrott, och fortsatte att terroriisera mig, ena stunden genom att lova guld o gröna skogar och nästa genom hot...
Det hela eskalerade i att han som vanligt en kväll plingade på dörren, och när jag väl släppt in honom så vägrade han som vanligt att gå... Det slutade då med att han tar upp en pistol och siktar mot mitt huvud och säger att jag ska passa mig när jag går hem från mitt jobb på kvällarna, för en dag kommer han att vänta på mig och skjuta mig...

Jag kan inte med ord beskriva den rädsla, frustration och maktlöshet jag kände i den situationen.... Han tog verkligen ifrån mig all självsäkerhet som jag hade... Hundratals är dom gånger jag spelat upp samma scenario i mitt huvud... Och varenda gång kommer frågorna... Hur kunde jag låta honom göra så??? Hur kunde jag, hur kunde jag??? Varför, varför, varför???
Dagen efter ringde jag iallafall polisen och han blev gripen med laddad pistol... Och efter 2 rättegångar blev han dömd till 6 månaders fängelse...
Detta var få en ursäkt..

Efter detta hade jag svårt att hantera mitt liv... Jag flydde från allt som var någon form av trygghet.. Jag sa upp mig från jobbet... Slutade träffa mina gammla kompisar... Började träffa nya, eller framför allt en ny, en tjej, som precis som jag hade ett väldigt trasigt förflutet, tyvärr så var hon mycket djupare gången än mig... Men jag tackade och tog emot av hennes erbjudande av flykt från livet.. Vilket innebar sprit och festande i princip veckans alla dagar, och lite senare även starkare saker än sprit.. Vi umgicks bara med folk ur hennes krets, som alla levde likadant.. Efter någon månad så flyttade jag till och med hem till den här tjejen, för att senare ta en egen lägenhet precis under henne...
Det var under en av våra "festar-kvällar" som hon berättade för mig sin "hemska" händelse, den händelse som skadat henne mest...
Det var en kille, som bodde bara en bit ifrån oss, som hon umgåtts med... En kväll hade han bjudit hem henne till sig, drogat henne och sedan våldtagit henne medans en kompis till honom filmat detta...
Jag vet inte vad som klack till i mig då... Det var väl på något vridet sätt så att jag såg detta som min chans oxå att ge igen för det som hänt mig, fast så funkar det ju inte... Jag vet ju det... Men inte då... Jag kunde inte se klart då....
Jag förklarade helt enkelt krig mot denna kille... Vi förde långa disskussioner över telefon, där jag förklarade precis vad jag tyckte om såna som han...
Och ett antal gånger som jag träffade honom ute, så slutade det i slagsmål mellan honom och mig... jag var alltid den som gick därifrån, han låg kvar... jag fattar inte var jag fick den krafften och ilskan ifrån, jag lovar att jag hade kunnat brotta ner en fullvuxen tjur i dom situationerna, jag såg rött, han hade inget att sätta emot... Tack och lov så orsakade jag aldrig några livshotande skador på honom, men tänk om??? Jag vågar inte ens tänka tanken vad som kunde hänt, och jag kan inte nog beskriva hur mycket jag ångrar detta, inte för att jag på något sätt accepterar eller tolererar det han hade gjort.... absolut inte! Men det var inte min rätt eller sak att för den skull göra som jag gjorde....
Vet inte hur många gånger tanken fladdrat förbi i mitt huvud att jag så gärna skulle vilja ringa och be om ursäkt...

På begäran....

Ja på begäran av min älskade man så har jag lovat att blogga en sväng...

Ligger just nu i en sjukhussäng på ett sjukhus i göteborg, och väntar på att göra en titthåls-operation i magen...
Detta pga att jag har haft så ont och mått illa de tre senaste veckorna... Har försökt att vänta ut det och hoppats på att det skulle ge med sig, men icke... Nää varför skulle det gå så enkelt för??
För er som är intresserade av mina bajs-vanor kan jag berätta att det är inte kul när man går på toaletten och får såna kramper i magen, så det känns som man ska föda barn, fast man vet till 100% att man inte är gravid...

Ja nu ska det ju kollas iallafall... Men jag är riktigt nervös... Men det är väl inte så konstigt med tanke på hur det gick vid förra operationen...

Men någon gång ska väl min tur vända med eller vad tror ni?? Jag har ju varit väldigt snäll sista tiden och det är ju snart jul, så kanske tomten lägger in ett gott ord för mig?
Gör han det så lovar jag att jag inte behöver någon julklapp...

På mitt sängbord har jag med en stor bild på Jonathan... Så söööt... Jag blir varm i hela kroppen när jag tittar på det... Det enda jag saknar är ett kort på min älskade Patrik... Jag får hålla tillgodo med den bild jag har i mobilkameran, av hans bästa kroppsdel nr 2... Tänker dock inte säga vilken det är, för då blir han inte så glad på mig... hehe...

Nää nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva... Får väl se om jag orkar blogga igen senare idag annars blir det imorgon.. Jag lovar...