Få en ursäkt, ge en ursäkt.. Eller går det jämt upp??

Kanske ska börja med att uppdatera er om operationen jag skulle göra sist jag skrev här?...
Gjorde ju en titthålsoperation i magen, där det då visade sig att jag hade tarmvred... Men kirurgen gjorde ett lysande arbete och fixade till mina busiga tarmar, så nu ska det väl vara okej eller??? Njaa, njaa... Inte riktigt än, men det är väl bara att bita ihop... Vad gör väl det att man får så ont att man bara kan ligga i fosterställning x antal timmar och en liten kräkning här o där, nä säger som hasse o tage tror jag det var... - Dä ä bare att bunta ihop de å göre om de te tvål, o skicka de te dom dä skitia lappjävlarna... :-)

Nå åter till rubriken... nu ska jag vara så där äckligt slälvutlämmnande igen...
Jag har under ett antal år haft ångest över några saker i mitt förflutna, både ångest i bemärkelsen av offer och i bemärkelsen av utövare...
Vi tar det första först...

När jag var i 16-års åldern och bodde uppe i sundsvall, så träffade jag genom mitt arbete en mycket äldre man, eller man och man?... Vi kan kalla honom Råttan...
Ja iallafall, ung och dum som jag var så föll jag för Råttan, men kan väl med hyffsad säkerhet idag säga att det förmodligen inte handlade om kärlek från min sida utan snarare ett förtvivlat sökande efter en faders-figur, ja iallafall så flyttade vi ihop, Råttan såg beräknande till att jag blev mer o mer isolerad från mitt eget liv, först genom att jag skulle sluta mitt jobb, och sedermera sluta träffa mina vänner m.m m.m, allt för att göra honom nöjd... Jag gick från att vara en väldigt driftig o social person, till att alltmer gå i hans ledband på hans villkor...
Jag utsattes för mer o mer psykisk misshandel i form av hot, både riktat mot mig, men även riktat mot honom själv...
Så efter ett tag blev det bestämt att vi skulle flytta från sundsvall till värmland, där vi hyrde ett hus mitt ute i ingenstans, vad lägligt med tanke på att jag inte hade körkort och på detta sätt verkligen inte kunde ta mig någonstans...
Det är helt sinnessjukt idag när jag tänker på det, alltså han till och med tvingade mig att åka med när han jobbade natt och körde lastbil...

Till slut lyckades jag iallafall på något sätt att uppbåda krafft nog att ta tag i saken, jag sa till honom att jag ville lämna honom... Det slutade med att jag fick ringa min mamma och böna och be henne om hjälp, för han hotade att han skulle skjuta mig osv.. osv..
Men jag skaffade mig egen lägenhet i ett samhälle någon mil från där vi bott i huset... Men han vägrade att acceptera mitt uppbrott, och fortsatte att terroriisera mig, ena stunden genom att lova guld o gröna skogar och nästa genom hot...
Det hela eskalerade i att han som vanligt en kväll plingade på dörren, och när jag väl släppt in honom så vägrade han som vanligt att gå... Det slutade då med att han tar upp en pistol och siktar mot mitt huvud och säger att jag ska passa mig när jag går hem från mitt jobb på kvällarna, för en dag kommer han att vänta på mig och skjuta mig...

Jag kan inte med ord beskriva den rädsla, frustration och maktlöshet jag kände i den situationen.... Han tog verkligen ifrån mig all självsäkerhet som jag hade... Hundratals är dom gånger jag spelat upp samma scenario i mitt huvud... Och varenda gång kommer frågorna... Hur kunde jag låta honom göra så??? Hur kunde jag, hur kunde jag??? Varför, varför, varför???
Dagen efter ringde jag iallafall polisen och han blev gripen med laddad pistol... Och efter 2 rättegångar blev han dömd till 6 månaders fängelse...
Detta var få en ursäkt..

Efter detta hade jag svårt att hantera mitt liv... Jag flydde från allt som var någon form av trygghet.. Jag sa upp mig från jobbet... Slutade träffa mina gammla kompisar... Började träffa nya, eller framför allt en ny, en tjej, som precis som jag hade ett väldigt trasigt förflutet, tyvärr så var hon mycket djupare gången än mig... Men jag tackade och tog emot av hennes erbjudande av flykt från livet.. Vilket innebar sprit och festande i princip veckans alla dagar, och lite senare även starkare saker än sprit.. Vi umgicks bara med folk ur hennes krets, som alla levde likadant.. Efter någon månad så flyttade jag till och med hem till den här tjejen, för att senare ta en egen lägenhet precis under henne...
Det var under en av våra "festar-kvällar" som hon berättade för mig sin "hemska" händelse, den händelse som skadat henne mest...
Det var en kille, som bodde bara en bit ifrån oss, som hon umgåtts med... En kväll hade han bjudit hem henne till sig, drogat henne och sedan våldtagit henne medans en kompis till honom filmat detta...
Jag vet inte vad som klack till i mig då... Det var väl på något vridet sätt så att jag såg detta som min chans oxå att ge igen för det som hänt mig, fast så funkar det ju inte... Jag vet ju det... Men inte då... Jag kunde inte se klart då....
Jag förklarade helt enkelt krig mot denna kille... Vi förde långa disskussioner över telefon, där jag förklarade precis vad jag tyckte om såna som han...
Och ett antal gånger som jag träffade honom ute, så slutade det i slagsmål mellan honom och mig... jag var alltid den som gick därifrån, han låg kvar... jag fattar inte var jag fick den krafften och ilskan ifrån, jag lovar att jag hade kunnat brotta ner en fullvuxen tjur i dom situationerna, jag såg rött, han hade inget att sätta emot... Tack och lov så orsakade jag aldrig några livshotande skador på honom, men tänk om??? Jag vågar inte ens tänka tanken vad som kunde hänt, och jag kan inte nog beskriva hur mycket jag ångrar detta, inte för att jag på något sätt accepterar eller tolererar det han hade gjort.... absolut inte! Men det var inte min rätt eller sak att för den skull göra som jag gjorde....
Vet inte hur många gånger tanken fladdrat förbi i mitt huvud att jag så gärna skulle vilja ringa och be om ursäkt...