Blogg innan helgen...

Ja jag tänkte passa på att blogga lite innan helgen, eftersom sjukhus biblioteket har stängt på helgen så kommer jag inte kunna uppdatera er något förrän tidigast på måndag...

Hur har natten varit då??
Jo den har varit ett rent helvete!! Jag har haft så ont i magen sen igår eftermiddag så jag har inte ens kunnat ligga ner... Så jävla tröstlöst...
Vid 11 tiden igår kväll kände jag att jag inte fixade det längre, ringde då på sköterskan för att få hjälp, min rumskamrat ringde samtidigt pga samma bekymmer.. När sköterskan kom in talade vi båda om hur det var och sköterskan sa att hon skulle se vad hon kunde hitta på och gick...
Efter kanske en halvtimme kom hon in på vårat rum igen med en spruta smärtlindring till min rumskompis, mig ignorerade hon totalt, trodde att hon iallafall skulle fråga hur det gick med mig, men icke...
Hon lämnade rummet, jag tänkte att hon kanske gick iväg för att hämta något till mig med...
Men efter 1,5 timme insåg jag att så nog inte var fallet... Ringde då på klockan igen, och när hon kom in frågade jag om hon helt glömt bort mig??
Nej, vadå då frågade hon...
Ja, jag har så ont så jag inte kan ligga ner ens, förklarade jag igen...
Då fräste hon bara till mig och sa, ja vi har blivit tillsagda att vi inte får ge dig sprutor i onödan!

Då orkade jag inte mer, och frågade vafan hon menade med i onödan?? Jag ringer väl inte för att det är kul eller...

Jamen vart har du ont då frågar hon??
Då tänkte jag bara, vad är det här för jävla idiot??
Jag tog på mig kläder och gick storgråtande ifrån avdelningen, kände att jag inte orkade vara kvar där just då... Så jag gick ner i entre-hallen och bara grät i säkert en timme, och visste inte vad jag skulle ta mig till... Och ondare och ondare fick jag... Gick tillslut upp på avdelningen igen... Och jag vet inte om sköterskan hade fått dåligt samvete eller nåt, för hon kom nästan direkt med en spruta morfin till mig...
Och jag kan tala om att det var helt underbart när den började verka och smärtan gav med sig lite så jag iallafall kunde halvligga i sängen...

Men idag är det tillbaka på ruta ett igen, har ont som fasiken, vet fan inte hur länge till jag orkar med det här... Det är outhärdligt...

Det var underbart igår iallafall att få besök av mina 2 älsklingar, det är den bästa terapin att få kramar och pussar av dom!!
Längtar så det gör ont efter dom!!

Tack alla för era fina kommentarer förresten, så skönt att veta att ni tänker på mig, precis vad jag behöver!!
Ser fram emot varje gång jag loggar in här och se att någon lämnat en kommentar, så fortsätt gärna med det...

Massa kramar till er alla, både kända och okända..

Uppdatering igen..

Jag var ju på operation igår för att få insatt en cvk (central venkateter) det ska ju i normala fall gå rätt så fort.. Men inte med mig inte, hur kunde ni tro det?? Nä dom fick hålla på i 1,5 timme innan dom lyckades för tydligen så var jag så uttorkad så mina blodkärl har kollapsat... När personalen kom från avdelningen för att hämta mig så fick dom en utskällning av dom på operation, dom ifrågasatte hur fasiken dom hade kunnat låta mig bli så uttorkad...

Idag kommer mina pojkar på besök, längtar så efter dom, vill pussa och krama dom massor!!!

Känner mig så trött och seg, och är fruktansvärt trött på att ha ont!

På sjukhuset... igen...

Ja jag är på sjukhuset igen... Sitter just nu på sjukhus biblioteket och lånar dator, så då tänkte jag passa på att uppdatera här lite..

Skrev ju ut mig själv i lördags och åkte hem, eftersom jag fick akut hemlängtan, och ledsnade på att bli behandlad som en påse skit, av somliga i vårdpersonalen...
Blev dock sämre och fick ondare och ondare hemma, så på söndag kväll var det bara att åka tillbaka igen... Fruktansvärt jobbigt!!

Igår hade vi iallafall ett långt läkarsamtal (på läkarens begäran) för att diskutera hur vi skulle gå vidare, Patrik var oxå med på det mötet eftersom dom gärna ville att jag skulle ha en anhörig med mig, och det var bra kan jag lova, för efter 2 veckor på detta sjukhus med ständigt ifrågasättande och nonchalerande från läkarnas sida, så är/var jag väldigt trött på att behöva kämpa själv och hela tiden behöva rättfärdiga att jag har så ont som jag har...
Mötet började i samma anda som dom tiden hittills på sjukhuset, läkaren agerade ut fullständig nonchalans och arrogans, och menade på att dom kunde inte hitta någon förklaring till mina problem, och att det därför förmodligen bara var psykiskt, och var jag inte nöjd med vårde så fick jag väl själv ta kontakt med Carlanderska i göteborg för att få komma dit istället, detta resulterade i att det brast för mig och jag bröt ihop av trötthet och hjälplöshet, och det resulterade oxå i att det brast för Patrik...
Han blev helvetiskt förbannad, och ifrågasatte varför läkarna om dom nu var så säkra på att det var psykiskt, inte kunde lyfta en jävla telefonlur och kontakta min läkare hemma som har hand om min psykiska del, och frågat honom, för då kunde dom fått förklarat för sig av en kompetent läkare att mitt psyke inte alls har något med detta att göra, och sen fräste Patrik åt honom att det var klart att dom hänvisade mig till göteborg, för det var ju enklast för dom att slippa undan om jag åkte dit istället...
Vid det här laget nästan skakade Patrik av ilska och jag såg hur han knöt näven, jag var nästan säker på att han skulle lägga till läkaren, men som tur var (för läkaren) kunde han hejda sig och knuffade iväg bordet istället och lämnade rummet, och Patrik som alltid är lugnet själv! Jag tror aldrig jag har sett honom så arg förut.. Och det ska mycket till för att få honom att bli arg kan jag lova, så då kan ni kanske förstå hur läkaren egentligen betedde sig... Och det känns skönt faktiskt både att någon annan nu fick se vilket bemötande jag faktiskt fått, för det har flera gånger känts som att även vissa som står mig nära oxå har ifrågasatt om jag verkligen har talat sanning när jag berättat hur det varit, och till och med ifrågasatt om det inte kan vara som läkarna säger att det kanske är psykiskt... Och om ni bara visste hur mycket det sårar att bli ifrågasatt av närstående till och med, men ibland undrar jag om inte det oxå kan bero på avundsjuka emellanåt oxå, för att inte just den personen får vara i centrum just då, som det varit så många andra gånger när det varit ombytta roller och jag varit den som tröstat, men det kanske blir för jobbigt när det blir omvänt att ge tröst och stöttning istället för att ta emot??

Måste sluta nu för dom ringde från avdelningen att jag ska ner till operation om 45 minuter, men jag försöker återkomma senare..

Back home.... Halo..

Ja nu var jag då hemma, eller vi kanske jag ska tillägga..
Och detta blev då ingen lätt resa vill jag lova, fast varför blir jag förvånad?? Med min tur!!

Patrik opererades den 29:e, och allt gick jättebra för honom, jag opererades den 30:e, och drabbades av komplikation..
Jag var som nr 2 i turordningen så jag kördes ner till operation vid halv nio på morgonen...
Sen minns jag inte så mycket mer.. Men har fått berättat för mig av läkare och sköterskor, jag vaknade aldrig till riktigt efter operationen som man ska göra, och mitt blodtryck löpte amok, har ett svagt minne av att blodtrycket vid ett tillfälle var typ 165/47, jag hade en bra bit över 100 i puls, och blodvärdet blev bara sämre och sämre, på uppvaket hade dom tät kontakt med kirurgen hela eftermiddagen, och försökte att ge mig blod, och massa olika mediciner för att jag skulle bli bättre, men inget hjälpte. Så vid 8 tiden på kvällen bestämde dom sig att dom var tvungna att akut-operera mig igen, så kirurgen och övrig op-personal skyndade sig in på valborgsmässoafton för att göra en re-operation på mig..
Under operationen så upptäckte dom då att jag blödde på 2 ställen inne i buken, så dom var tvungna att suga ut en del blod och sätta ett dränage i magen...
Efter den operationen blev mina värden bättre men istället så fick jag visst hög feber under natten, sen på fredag morgon kördes jag upp till avdelningen igen, men jag vaknade bara till korta stunder, och sen sov jag bara...
På lördagen var jag lite mera medveten, tror jag.. Men jag fick ligga kvar på carlanderska till torsdagen därpå pga av att jag hade så ont i magen...
Har fortfarande väldigt, väldigt ont i magen... Det har blivit mer nu sista 2-3 dagarna...
Men känner att just nu orkar jag inte bry mig!! Är för trött!! Och det sista stället i världen jag kommer att återvända till är Kirurgkliniken i Skövde!! Var där i helgen och det var ingen trevlig erfarenhet!! Kan berätta mer om det en annan gång...

Avslutar med en låt som beskriver hur jag känner mig inuti just nu...
Känns som om jag håller på att gå sönder...