Impulsiv... The story of my life........

Om någon skulle fråga mig hur jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det utan tvekan bli Impulsiv!!
Jag har väldigt svårt att kontrollera mig när jag får en ide´ och detta har genom mitt liv försatt mig i en hel del minst sagt pinibla situationer... Saker som när dom hände gick av bara farten, men som man tack och lov kan skratta åt nu...
En del av grejerna jag gjort vågar man knappast tala om, för folk skulle nog tro att man hittade på eller något, för dom är så extrema..

Men nu tänkte jag berätta om en sådan händelse..
Vi kan ge den rubriken: GrisLisa flyttar till storstaden!

Vid det här tillfället bor jag i Storfors i värmland, en liten håla som skulle översvämmas om man spottade på trottoaren.
Jag var 18 år, hade precis brytit upp från ett 2 årigt förhållande med ett pucko, och bodde själv i lägenhet, jobbade på ridskola och hade det allmänt tråkigt, när jag bestämde mig för att jag behövde ett miljö-ombyte..

Så sagt och gjort, började leta jobb annonser, för jag kom fram till att för en gångs skull kanske det var bättre att ha ett jobb innan jag flyttade istället för tvärtom...
Hittade då bland dessa annonser mitt "drömjobb", dom sökte en hästskötare till ett travstall i rimbo utanför stockholm, bostad fanns på gården... Det kunde ju inte bli bättre!!

Så utan att säga något till någon så åkte jag dit på anställnings intervju, och provjobbade en dag, fick se lägenheten jag skulle dela med en annan tjej...
Jag blev erbjuden jobbet direkt, och tackade naturligtvis ja, och vi bestämde att jag skulle flytta upp och börja jobba nästkommande helg..

Så sagt och gjort, jag tog tåget hem, satte igång att packa mina pinaler, och ordnade en som kom och skjutsade mig, mina två STORA hundar, och alla mina grejer från lägenheten, utom de största möblerna som jag skulle ta vid ett senare tillfälle...

Vi åker de dryga 30 milen upp till stockholm, kommer fram till gården och bär upp mina grejer i lägenheten...

Här hade allt kunnat vara frid och fröjd...
Men icke sa nicke...
Den lägenhet som jag bara snabbt kikat in i tidigare, visar sig nu vid mer ingående tillsyn vara rena SVINSTIAN, ja det var så jäkla äckligt så jag kan inte med ord beskriva det, smuts och sopor från golv till tak, kattlåda som stank kattpiss i vardagsrummet, toaletten fungerade inte och inte vattnet heller, och här skulle jag och mina vovvar bo!!!
Jag hade inte ens låtit vovvarnas loppor (om dom haft några)bo i detta råttbo...

Så den kvällen la jag mig i sängen och det enda som snurrade i huvudet var, HUR fan tar jag mig härifrån fortast möjligast??
Det enklaste hade ju naturligtvis varit att säga till arbetsgivaren precis som det var...
Men inte Lisa inte... Nej det var ju alldeles för pinsamt... Att erkänna för någon att min Impulsivitet återigen grävt ner vettet så långt ner att inte ens en arkeolog kunnat gräva fram det...

Somnade inte förrän framåt småtimmarna, då med en plan upplagd i huvudet hur jag skulle gå vidare...

Vaknade vid 6 tiden på morgonen, försökte tvätta mig i vattnet som inte fans, och kissade i toaletten som inte funkade, innan jag vaknade till ordentligt.. Klädde på mig och följde med den andra tjejen ut till stallet och påbörjade arbetet, framåt 10 tiden kände jag att nu var det dags att skrida till verket med min plan!
Väntade tills jag var säker att den andra tjejen såg mig, då låtsades jag att min mobil ringde, gick ut ur stallet och låtsades prata...
Efter några rimliga minuter skyndade jag sen in i stallet och sa till tjejen, att jag var tvungen att åka hem för min pappa varit med i en bilolycka! (fattar inte vafan jag kom på det för, men dom säger ju att nöden har ingen lag eller?)
Jag lämnade sen stallet och skyndade vidare till arbetsgivaren och drog samma historia där ( jag var ju konsekvent iallafall) frågade hur jag snabbast tog mig till bussen som gick till stationen inne i stockholm??
Han lovade att ringa efter någon som kunde skjutsa mig till busshållplatsen som låg en bra bit från gården mitt-ute-i-ingenstans...

Jag satte nu fart upp till lägenheten och insåg ganska snart att det fanns ingen chans i helvetet att jag skulle få med mig alla grejer som jag tagit med mig upp!!
Så det fick bli uteslutnings metoden, börja med det viktigaste och sen plocka tills jag inte orkar bära mer!
Så det blev ju hundarna givetvis, sen deras matskålar och mat, sen ett par resväskor och några påsar, men över 2 tredjedelar av det jag haft med mig upp, fick jag till min sorg lämna åt sitt öde...
Snabbade mig ner till skjutsen som väntade, klämde in mig, hundar och packning i bilen, och åkte till bussen...

Väl där så fick jag vänta kanske en halvtimme innan bussen kom, och det var tacksamt kan jag säga, för vid det här laget var jag precis slut! Minns att jag tänkte hur fasiken jag skulle lyckas ta mig tåget, jag hade ju ingen aning om vart jag skulle eller hur jag skulle ta mig dit? Stockholm är helt enkelt inte min stad, till och med rulltrapporna går för fort för mig där!

Jag kunde iallafall räkna ut med hjälp av busstabellen att det skulle ta ca 45 min att ta sig till själva stockholms stad, från det gudsförgätna ställe jag var på...

Tillslut kom iallafall bussen, dörrarna öppnas, och till min förskräckelse får jag se att hela bussen är precis smockfull!! Den anda lediga platsen på hela bussen var en ruta precis vid chauffören på kanske 1*1dm, men det skulle fasiken inte få hindra mig, så resolut klämde jag in mig, hundarna och packningen på denna lilla ruta...
Efter kanske halva resvägen blev det dock en sittplats ledig och där klämde jag mig snabbt ner...
Vet inte varför men av någon anledning så kom jag att börja prata med den tjejen som satt bredvid mig, hon var jättetrevlig, och jag berättade kort att jag var på väg hem, och nämnde att jag inte visste hur jag skulle ta mig till stationen...
Då erbjuder denna ängel sig att hjälpa mig, och ta en av hundarna och en av mina 100 kilos väskor, och vägleda mig till stationen...
Jag tackade givetvis JA..
Hon förklarade att det skulle gå snabbast om vi klev av bussen innan vi kom till stockholm, och sen tog tunnelbanan istället så skulle vi komma direkt till stationen, så jag sa lead the way, lämnade över min äldsta vovve och en väska, sen följde jag henne hack i häl..

Vi klev då av bussen, och ner för trappan till tunnelbanan... Och för er som inte vet kan jag tala om att tunnelbane tågen går med överljudshastighet i stockholm, alltså när dom kommer in på stationen och öppnar dörrarna då får du sprinta på för att hinna med innan dörrarna stängs!

Och när vi så står där nere och vårat tåg kommer in så tar vi ju då sats för att skynda oss på... Nu är grejen bara den att mina hundar var ju likadana lantlollor som mig, och var ju väldigt fundersamma på om dom verkligen skulle röra sig överhuvudtaget, och den hunden som jag överlämnat till tjejen hade jag mitt dumhuvud inte spänt åt halsbandet på (eftersom jag alltid brukade ha det väldigt löst på honom) Så när hon tog sats för att skynda på tåget så var inte han med på noterna, utan parkerade alla fyra tassar på perrongen, med resultatet att halsbandet åkte över huvudet, och VOILA så har vi en lös hund!!
Och det var inte han sen att utnyttja! Han drog gärnet direkt, och travade iväg och sprang in på tåget själv (som tur var rätt tåg iallafall) Men tror ni vi fick panik att springa efter honom??
Ja som tur var så han vi ju på samma vagn innan dörrarna drog igen, jag snabbade mig och satte på honom halsbandet, och denna gång drog jag nog åt det så han knappt kunde andas stackarn...

Men tillslut kom vi då fram till centralstationen, med svetten lackandes så snabbade jag mig och köpte biljett hem, och det var en lättnad när jag satte mig på stora tåget!!!
Hundarna var helt slut dom med...

Framåt tio på kvällen anlände så tåget till Kristinehamn, och det var med nöd och näppe som jag hann med sista bussen som gick till byhålan Storfors (ca 3 mil från Kristinehamn).
Lättad över att snart vara hemma knallade jag och vovvarna sista kilometern hem, kommer fram till ytterdörren, och längtar efter att komma in i värmen.
Då upptäcker jag... Jag har glömt mina nycklar i Stockholm!!! Panik!!!! Hur fan gör jag nu då???
Jag går runt till baksidan och försöker karva upp altandörren med en trädgårds spade, till ingen nytta!!!
Efter 1 timme inser jag det lönlösa och plingar på hos en granne och frågar om jag får låna telefonen, och ringer till hyresvärden, förklarar situationen så han ringer en låssmed (eftersom den som har hand om nycklarna är bortrest). Så framåt tolv-tiden kommer en låssmed och öppnar åt mig och byter lås, och överräcker en räkning på 3000:-, men det skiter jag i just då! Jag går in och stuper ner i soffan..
Hem ljuva hem!!

Så vad lärde jag mig av detta??
Jo jag ska aldrig söka jobb i Stockholm mer!!!!