När jag föll och Patrik föll för mig....

Tack älskade UllaBella för dina underbara kommentarer, och mamma såklart :-) Så otroligt kul att få lite feedback på det man skriver, men det som är allra bäst är att har fått er att skratta... känns givande att man har lyckats förgylla någons dag lite granna..
By the way UllaBella så har Patrik lovat att komma med en blomkvast till dig för din senaste kommentar, det var längesen jag såg honom så skadeglad, han vrålade rakt ut -ÄNTLIGEN! någon som håller med mig...
Jisses man skulle kunna tro att han alltid är herre under sitt eget bord! Men ibland är han faktiskt herre Över sitt eget bord oxå!

Så nu till innehållet i rubriken...

Det skulle väl kunna sammanfattas så här...
En röd tråd genom mitt liv är väl att jag Alltid, speciellt när jag absolut inte vill/kan/ska göra bort mig, ja då lyckas grislisa trampa så djupt i dyngpölen så att det bara är ögonbrynen som sticker upp... Men det är lugnt! Jag bjuder så gärna på mig själv så, även om man i vissa situationer kunde önska att man kanske hade lyckats ge ett lite mera sofistikerat intryck.
Men skam den som ger sig, jag jobbar på förbättring, men kanske inte för mycket, för då skulle ju faktiskt inte jag vara jag!
Och jag inbillar mig iallafall att det faktiskt är mitt traverklampande och osofistikerade sätt som är lite av charmen, som faktiskt gör att dom som älskar mig gör det!
För en sak är då säker, mina steg i gyttjan vid olämpliga tillfällen är aldrig gjorda medvetet.. Det är helt och hållet en naturlig talang! Så tack mamma! hehe..

Nå så iallafall, denna händelse utspelade sig när jag precis flyttat hit till Tidaholm.
Jag hyrde en lägenhet i ett hus med bara 2 lägenheter i, varav min var på andra våning, och upp till min ytterdörr så hade jag då en gigantiskt lång trapp (på utsidan av huset, alltså ingen trappuppgång), den var alltså riktigt högt upp och helt rak, inga böjar what so ever!
Denna trappa orsakade mig dock inga som helst problem, jag kunde springa hur fort som helst både upp och ner med grejer i händerna, No Problem...
Så var det då en gång, när jag och Patrik bara träffats några gånger, vårat förhållande var precis i startgroparna, och vi var ju mitt i det här stadiet när man i alla fall som tjej, var väldigt försiktig och nogrann med hur man framställde sig själv, t ex. fortfarande lämnade minst hälften av maten kvar på tallriken och hävdade att man var proppmätt, fast magen skrek MERA MAT! Aldrig gå på toa så länge det fanns en risk att han kunde höra skvalpet när man kissade... eller Gud Förbjude höra plump.. plump.. Nä nä nä, bajsade gjorde man bara när man hittade något svepskäl till varför man var tvungen att springa hem ett ärende... Och när man absolut inte rapade så han hörde, utan så fort man kände att det började bubbla i halsen så höll man igen till luften pös ut genom öronen istället...
Jaa så mitt i detta stadie var vi då, och det var kring jul, vi hade firat julafton med hans familj och skulle åka till min mamma, så han fick träffa henne för första gången på juldagen.
Men precis innan vi skulle åka hemifrån Patrik så kom jag på att det var något jag glömt hemma, så jag bad honom svänga förbi där innan vi begav oss, så sagt och gjort det gjorde vi.
När vi kom fram till mitt hus så parkerade Patrik bilen intill vägkanten vid infarten, han stog så att han såg halva min trappa upp till lägenheten ungefär.
Patrik satt kvar i bilen medans jag skyndade mig upp till lägenheten. När jag kommit in i lägenheten så ringde en kompis på min mobil, jag svarade och stressade samtidigt runt i lägenheten för att hitta det jag letade efter så att inte Patrik skulle behöva vänta för länge på mig..
Hittade till slut det jag sökt, pratade fortfarande i telefonen och skyndade mig ut och låste dörren, vänder mig om och ska skynda mig ner för trappan precis som jag gjort så många gånger förut. När det inte varit is och snö på trappan!! Hinner väl 2 el. 3 steg ner sen händer det... Jag halkar och sätter mig på arslet och åker kana i 110 ner för hela trappen, landar i en snödriva nedanför, samtidigt som jag hela tiden fortsätter prata i mobilen och samtidigt har en kasse i andra näven (snacka om att prioritera! viktigare att fortsätta prata i mobilen och hålla kassen än att släppa och använda händerna och ta emot sig!!)

När jag så ligger i snödrivan och efter några sekunder fattar vad som hänt, och känner genast pinsamhetens röda färg stiga i ansiktet...
-Hoppas att han inte såg mig!
Men tji fick väl jag, när jag sneglade mot Patrik i bilen ser jag hur han ligger dubbelvikt i framsätet av skratt (istället för att kliva ut och hjälpa mig upp!!!!)
Jag går generat fram till bilen och kliver in, kan knappt sätta mig för rumpan är så jäkla öm, och hasplar väl fram någon dum förklaring, medans patrik kämpar för att hålla tillbaka skrattet...

Det som var positivt med att jag gjorde bort mig då var att sen släppte spänningen lite mellan oss, det fanns liksom ingen anledning för mig att hålla upp fasade längre för den brakade ju med mig i 110 ner för trappen...
Sen tror jag dessutom att det var min simultanförmåga som jag visade upp där som delvis gjorde att Patrik behöll mig :-)