En tvåsamhet där det bara finns jag, jag, jag???

Ja ibland kan man undra hur det ska fungera?
Förstår inte varför det ska vara så svårt med vi istället för jag? Om man ska vara en tvåsamhet ska det väl vara vi eller?
Eller är det jag som överreagerar?
Jag vet inte men jag tycker iallafall att det ska vara vi, sen får jag väl kallas gammalmodig, fyrkantig, trångsynt, självisk eller what ever...
Tycker inte heller att det är rättvist att man inte får reagera på detta eftersom "jag har väl fan ställt upp"
Ska man behöva betala tillbaka hela livet för en period i livet som man faktiskt inte kunde påverka själv? En period som man behövde stöd och hjälp även om man hellre hade sluppit behöva det?
En sak kan jag iallafall säga att hurdant det än har varit, så för mig har alltid Vi gått före jag... Kanske ända in till dumhet, jag vet inte?
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara!
Har man då inte rätt att begära samma sak tillbaka??
Känner inte heller att "det är en gammal ovana" håller längre, efter lite styvt 8 år borde väl vanan finnas eller?

Nej, jag vet helt enkelt inte!
Får väl be om ursäkt om jag är jobbig, med så "stora" begär, men jag kan inte hjälpa hur jag känner, kan inte be om ursäkt för mina känslor, för det vore att ljuga, och det klarar jag inte längre.
För ljugit om mina känslor är vad jag gjort hela mitt liv, för att inte vara till besvär... Och se vad det gjorde med mig, vart det slutade?
Jo med en dunderkollaps, som gjorde mig oförmögen att ens ta hand om mig själv och än mindre någon annan...
Därför känner jag att jag är skyldig att ha lärt mig något av det misstaget, och den lärdomen är att inte göra om samma misstag igen... Iallafall försöka!
Och det gör jag nu!
För Jag istället för Vi sårar mig!
Take it or leave it!