Ett tragiskt liv...

Ja det slog mig idag som en flugsmälla som mosar en fluga eller två...
Hur tragiskt är det inte att upptäcka som 28år att man faktiskt inte har några vänner??
Ja så är det faktiskt... Bekanskaper visst, såna där man byter artighetsfraser och pratar om väder och vind, såna har jag en uppsjö av...
Men inga vänner! Ingen vän man kan ringa till när som helst för att prata bort en stund, eller gråta ut hos när allt känns jävligt, ingen vän som spontanringer och undrar om man ska ta en kopp kaffe hos dig eller mig..

Fruktansvärt tragiskt och patetiskt känns det att behöva erkänna detta faktum...
Ligger då felet hos mig??
Svaret är: Ja, med största sannolikhet eftersom jag faktiskt är den enda gemensamma nämnaren...
Fast lite skuld får jag nog oxå tillskriva min uppväxt utan att skämmas, för det är ju faktiskt under barndomen, tror jag, som vänskapsgrunder börjar gro, med vänner i skola, fritids osv. Och även om man inte har vänner kvar (vilket jag tror de flesta har) från barndomen, så är det iallafall då man har lärt sig grunderna för detta med vänskap..
Men det fick ju aldrig jag göra under min uppväxt, dels pga massa flytter hit och dit med byten av skola som följd, och det gjorde ju att jag hann ju aldrig skaffa mig några vänner... Och sen att dessutom bo hos en alkoholiserad pappa gjorde ju att man drog sig för att bjuda hem ev. vänner..
Så jag inbillar mig iallafall att en del av problemet grundar sig där, men jag kan ju ha fel?

Vill jag då inte ha vänner??
Svaret är: Joo, självklart.. Mer än någonting annat skulle jag vilja det, men jag vet tragiskt men sant inte hur man gör längre, och sen är jag nog rädd oxå... Rädd eftersom jag oxå gått på mina nitar när det gäller såna som man trott varit sina "vänner", men som när det kommit till kritan visat sig bara varit ute för att utnyttja till sin egen fördel, att ha någon att klaga eller gråta ut hos eller be om hjälp när det krisat, men sen när det blivit omvänt så har dom varit som bortblåsta...

Kanske är det så att jag kommer bättre överens med djur än med människor??

Jamen tänker ni nog nu, du har ju en man och son??
Javisst jag har en underbar familj, Patrik och Jonathan, men det är inte samma sak... Man kan inte alltid bara vara Fru eller Mamma Lisa, ibland måste man få vara bara Lisa, för att kunna tanka energi till att vara Fru och Mamma Lisa.

Att detta kommer till ytan nu kanske beror på att på något sätt blir det mera kännbart nu när man faktiskt "slagit" sig till ro, innan jag gjorde det så hade jag väl mitt skydd i att flacka omkring från ställe till ställe, och stannade bara ett tag, så länge det var kul, sen packade jag mina saker och flyttade vidare. Och det går ju inte att göra längre...