Någon har kidnappat min lilla rara 2,5 åriga son, och istället lämnat tillbaka en pubertetskaxig 2,5 åring som är förvillande lik min Jonathan... Men jag vägrar att tro att det är min son...
Vill ni veta varför?
Jo sista veckorna så har följande utspelat sig här hemma...
Man sitter lugnt tillbakalutad i fåtöljen och kanske småtittar på tv eller liknande, när det plötsligt kommer en liten demon och slår till en för kung och fosterland, och när jag säger slår till en för kung och fosterland så menar jag verkligen Mike Tyson släng dig i väggen!
När man då genast ger ett gensvar som sig bör och säger
- Neej Jonathan vad gör du, man får inte slåss har vi sagt! samtidigt stirrar man strängt in i ögonen på honom för att visa att man verkligen menar allvar...
(Det är nu det utspelar sig det som gör att jag är övertygad om att vi har fått en bortbyting, för så här skulle min rara söta lilla pojke aldrig göra...)
Då backar han en liten bit, stirrar en i ögonen, och jag kan svära på att jag kan ana en målbrottsröst som pressar fram ett urkaxigt...
- Svinet!
Ja ni hörde rätt, han kallar en för Svinet! Och sen vänder han ryggen till och går in på sitt rum...
Arma moder... Var ska detta sluta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar