Livet går vidare...

Ja, trots allt så stannar inte tiden... Livet går vidare vare sig man vill eller inte...
Jag kämpar på med min mage... Och som om det inte vore nog så har halva min höger hand och arm domnat bort och varit så de sista 2 veckorna, mycket irriterande och handikappande när man är högerhänt...

Var ju hos min läkare här i stan förra onsdagen och pratade om det här med magen, och han hade då ett förslag om att jag skulle prova en anti-epileptisk medicin för att se om den kunde ha någon effekt mot smärtan i magen...
Men det sa jag stopp till, känner mig inte villig att laborera med en sån medicin, hade ju ett par sådana mediciner när jag var som mest deprimerad för ett par år sedan, och jag mådde ännu sämre utav dom, det var ju först när jag slutade med dom som jag tog mig ur depressionen, och jag känner att jag är inte beredd att chansa med en sån medicin nu och kanske få ännu mer bakslag, och det respekterade läkaren fullt ut, och han sa att jag absolut inte skulle känna mig tvingad till det... Vi pratade oxå om att om jag tyckte det var för jobbigt så skulle jag ringa till kss så att jag fick komma in dit igen och få hjälp med smärtlindring..
Så på onsdag eftermiddag ringde jag dit och pratade med läkaren på avdelningen, då ville han ringa och prata med min läkare här i stan och sen åtekomma till mig.. så det gjorde han..
Men när han ringde tillbaka fick jag bara till svar att han tyckte jag skulle testa den medicinen, och om jag inte gjorde det i första hand fick jag inte komma in och få hjälp heller??!!

Blev riktigt irriterad på honom, och sa att jag tyckte det var för jävligt att man ska bli tvingad till att ta en medicin annars får man ingen hjälp alls...
Då skiter jag hellre i det, vilket är precis vad jag tänker göra oxå... Det får gå som det går...
Tycker att det är väldigt konstigt bara att ingen inom sjukvården kan vara human nog och "ta sitt ansvar" för mina komplikationer... Har inte jag oxå rätt att ha lite livskvalitet?? Försvann den rätten när jag bestämde mig för att göra den här operationen?? I så fall tycker jag att man borde blivit informerad om det innan operationen gjordes, att man gjorde den på egen risk, utan rätt till hjälp och lindring vid ev. komplikation...

Bara för att jag är överviktig och gjort en viktminskningsoperation så betyder inte det att jag inte är lika mycket värd som någon annan människa, och har samma rätt som alla andra att ha lite livskvalitet, och det är inte livskvalitet att ha ondare än ont så fort du äter eller dricker något, minsta mängd som hamnar nere i magen resulterar i att man är helt utslagen ett antal timmar efter pga smärta och illamående...

Jajaja, det är väl ingen ide´att beklaga mig mer... det är som det är...

Nu till något roligare... Vi har fått tillökning i familjen :-)
Det är en liten pojke som går under namnet Spike, han är 10 veckor gammal, är svart till färgen, och har 4 tassar och en svans...
Bilder kommer senare på raringen...