När jag vinner så ångrar jag mig.. Varför??

Ja, har suttit och grunnat lite sen igår på en sak.. Det måste ju vara något fel på mig.. Är jag verkligen så dålig förlorare att jag måste vinna till vilket pris som helst? Fast jag vet hur fel jag har?

För att ni ska förstå vad jag menar så ska jag förklara..

Vid ett flertal tillfällen de senaste månaderna så har jag startat upp operation övertalning med min älskade Patrik om att vi ska skaffa hund, detta efter att jag redan tittat ut en lämplig annons på nätet..
Operation övertalning följer alltid samma mönster, det slår aldrig fel, det är precis som att vi har ett färdigt manuskript som vi går efter, nämligen detta:

Jag: Baby! (tittar plirigt på honom, och ser hur han börjar rulla lite med ögonen, eftersom han vet lika mycket som jag, vad som komma skall)
-Kan inte vi skaffa en hund? (samtidigt ligger då annonsen framme på datorn bakom mig, gärna med en stor bild på en gullig jycke)

Patrik: -Nej!

Jag: -Varför inte?

Patrik: -Jag vill inte!

Efter detta svarar jag med en isande tystnad, total polarkyla! Säger inte ett ord, mer än enstaviga svar på direkt förfrågan, Som krydda på det lägger jag till total apati, dvs jag lagar inte mat eller någonting fast det står på agendan just då, tänker tyst för mig själv, laga din egen mat gubbe! Jag är inte din passopp... Bryter tystnaden då och då, med djupa suckar eller när det krävs, går och lägger mig.

Denna period brukar hålla på i allt mellan 1/2-1 timme ungefär. Efter det fortsätter vårat samtal, det är alltid Patrik som börjar.

Patrik: -Vad är det för hund då?

Jag: Efter som jag med den frågan från honom känner att han börjar vackla lite i sitt nej så påbörjar jag genast mitt telefon-försäljar-tal som jag redan lagt upp i huvudet innan allt började, bara massa fördelar det är klart! Talet avslutar jag sedan med, vi kan väl åka och titta iallafall?

Patrik: suckar och säger -Nej, jag vill inte skaffa hund, det blir bara en massa jobb!

Jag: -Vadå massa jobb? Det blir det ju inte, jag sköter om allt, du behöver inte göra nåt! Jag vill ha en hund för min egen skull!

Här brukar det nu bli tystnad en liten stund igen, medans både jag och Patrik laddar om i replikskiftet...

Sen..

Patrik: -Nej, jag vill verkligen inte skaffa hund!

Jag: -Gud vad självisk du är! Har inte jag rätt att skaffa något som jag vill?? Du har ju bil! Varför kan inte jag få en hund då? (notera dagisnivån på mitt resonemang, allt för att vinna!)

Patrik: -Jamen det är väl inte samma sak?

Jag: -Jo, det är det, får inte jag skaffa hund, så kan ju du sälja bilen då! (När jag trodde att jag inte kunde sjunka lägre så överträffar jag mig själv...)

Sen blir det tystnad, riktig sån kalla kårar tystnad, där man skulle kunna skära med vass kniv igenom, men ändå vara tvungen att såga...
Vid det här laget brukar jag oftast storma ut ur rummet och gå ut och röka.. Och i samband med det så börjar jag oxå komma till mina sinnens fulla bruk, och undrar.. Vad f*n håller jag på med? Jag vill ju inte ens ha hund jag heller när jag tänker efter, jag tycker ju precis som Patrik att det blir ju bara en massa jobb!
Men tror ni jag kan vara vuxen nog att medge detta?
Icke sa Nicke! Finns inte på världskartan! No way Jose´!
Nu ska han få igen för att han kallar mig grislisa när vi äter tacos!

Nu har det liksom förvandlats till djungelns lag, Äta eller bli Äten! Bara den starkaste överlever!
När jag så återvänder till rummet jag stormade ut ifrån, taggad till tänderna (även den onda) efter kanske 20 minuter,
så bryter Patrik tystnaden med sitt vanliga gulliga..

-Jag älskar dig!

(aha! tänker jag, han tänker köra dirty! Bring it on!)

Jag: Med mitt mest trotsiga ansiktsuttryck påklistrat
- Det tror jag inte ett jäkla dugg på!

Patrik: -Varför tror du inte det då?

Jag: -Nä för om du gjorde det så skulle jag få skaffa en hund!

Patrik: -Ja om det betyder så mycket för dig, så är det självklart att vi skaffar en hund!

Fuck, fuck, fuck! Vad gör jag nu då??
Jag vill ju inte ha någon hund, men denna insikt tänker jag ju inte dela med mig av till mitt offer i krig, jag menar det vore ju som att lämna walk Over, och det går ju inte!?
Det hade ju aldrig Bush gjort i kriget mot saddam!
Och jag kan ju inte vara sämre, så istället låtsas jag som att jag är nöjd med att få min vilja igenom, och låter bli att nämna ämnet något mer, så att det rinner ut i sanden, och ber till gudarna att han inte ska fråga när vi ska åka och titta på hunden!

Alltså, förstår ni mitt problem?
Förstår om ni inte gör det, för jag fattar det inte själv!
Kommer nog att krävas ett otal terapi-timmar och självrannsakning för att komma tillrätta med detta, tur jag har frikort!

Så för att lätta upp stämningen efter detta tunga, självutlämnande ämne (och för att förhoppningsvis roa er så mycket så ni glömmer det ni precis läst om mina dagisfasoner) så bjuder jag nu på mina 3 favoritdikter:

Bananer och Japaner är lika gula.
Men prata aldrig med en Banan!
Och skala aldrig en Japan!
För skalade Japaner är nog rätt fula!

Atombomber är inte bra!
Atombomber ska vi inte ha!
Det är inte säkert att en sån dimper ner i backen!
Tänk att få en sån jävel i nacken!

Och till sist..

När jag var liten, drömde jag om ett slott med torn och tinnar...
Men det enda jag fick, var röven full av finnar!

Alla dikterna är signerade Blyge Örjan!