Höst och kallt... brrr....

Livet rullar på.... Nästan för fort emellanåt kan jag tycka...
Jonathan fyller snart 3, och snart är det jul...
Viktminskningen fortskrider... Häromdagen var en stor dag! Det var en obeskrivlig känsla när jag kunde promenera in på Lindex och för första gången inte behöva gå ner till hörnet där Generous-storlekarna finns, utan denna gång kunde jag välja bland tröjorna som finns direkt när man kommer in i butiken... Där hittade jag en snygg tröja ganska omgående, och jag behövde inte ens ta den största storleken utan det räckte gott och väl med storlek large.... Det ni :-)...

Sista tiden här hemma har varit både upp ner får man väl säga... För mig har det verkligen varit ett riktigt test av ork och tålamod, och även ett test att hålla ångesten i schack, eftersom det absolut inte funnits rum för den att få det minsta spelrum, för då hade allting rämnat...
Patrik har ju fått stel-operera sin högertumme pga förslitningsskador, och detta har ju i det praktiska arbetet här hemma inneburit att jag fått tagit en väldigt stor del av det praktiska arbetet på min lott, eftersom han har handen gipsad och därmed ju är förhindrad att kunna göra så mycket...
Jaha tänker ni men så är det väl för alla föräldrar/vuxna att man ibland får ta en större del av arbetet...
Och javisst, så är det... Men för mig som har haft dom problem jag haft så har detta verkligen inneburit en utmaning, nästan överväldigande stundvis, när jag känt att jag orkar inte!!
Men jag kan stolt säga att det har jag gjort, jag har orkat! Även fast jag trodde att jag skulle gå under när läkarna gjort fel med Patriks tumme, vilket innebar att han fick operera om den, vilket jag genast trodde skulle innebära ännu längre tid med gips för honom och ännu längre tid för mig att ta det praktiska...
Men jag har bitit ihop och kämpat... Visst jag har väl haft mina svackor och kanske inte orkat/hunnit med allt jag skulle ha gjort, men i det stora hela så har det faktiskt funkat... Trots allt och trots att jag förmodligen kommer behöva ha minst 2 veckors semester när denna tid är över... Så har det funkat!
Klappar mig själv på axeln...;-)

Well i´m back..

Jag är åter tillbaka på bloggen....
Återkommer senare med ett längre inlägg...
Och till Nathalie som skickade en kommentar om en intervju..
Jag ställer gärna upp :-) Har skickat ett mail till dig...

Jag älskar min man....

Ja så är det faktiskt.... Jag älskar min man mer än jag trodde att man kunde älska någon...
Fortfarande efter 8 år så pirrar det i magen och hela jag blir varm när jag tänker på honom...
Även om vi precis som alla andra har våra ups and downs, och fast han säkert tror att jag inte känner så när jag är avig och kantig och kanske inte alltid visar honom den närhet han vill...
Ibland önskar jag verkligen att det gick att spela upp sina tankar och känslor som en film på bio, så han fick se hur mycket jag faktiskt älskar honom... oavsett...

När man har hört om människor som pratar om att dom vill eller har hittat sin själsfrände så har man bara tänkt i bakhuvudet att ja, ja dream on.... Det finns bara på film...
Men jag kan ärligt säga att jag har hittat min själsfrände... Han var biten som fattades hos mig, han var den som gjorde mig hel och får mig att växa varje dag, månad och år som vi har tillsammans...

Ibland när jag precis som alla andra kommit in i perioder då man tvivlar på sitt liv, och funderar på om man stannar i sitt liv bara av bekvämlighet, för att det är vad man är van vid... Man vet vad man har men inte vad man får...

Men jag kan ärligt säga att så är inte fallet!! För jag stannar för att det är vad mitt hjärta vill, det är vad hela min kropp vill... Det finns inget annat... Jag kan ibland vakna på nätterna bara av att jag drömt om att vi har skiljts åt, och gråter så tårarna sprutar(det vet inte ens Patrik om att jag gör, för han sussar så gott), och den kärlek jag känner som får mitt hjärta att banka på i 180 när jag sen går tillbaka till sovrummet och ser att han ligger där och att det faktiskt bara var en dröm, det är det som gör att jag vet att det är min själsfrände...

Så fort vi är ifrån varandra så skriker hela min kropp efter honom... Det finns inget som kan få mig så lugn som tanken på att jag när som helst kan krypa upp i hans varma famn, där är jag trygg, då finns det inget som kan skada oss...

Och det yttersta beviset på våran kärlek är ju Jonathan!! Våran älskade son som verkligen är ett kärleksbarn....

Till min älskade Patrik som fylle 41 idag! Jag älskar dig!!

Jag bara älskar att känna mig behövd!!!!!

Ja det kan låta fånigt i mångas öron, men så är det...
Kan inte beskriva ens vilken nästan barnslig glädje jag känner när någon ber mig om hjälp med något, som exempel idag så fick jag ett sms från min svärmor som undrade om jag kunde hjälpa henne att göra slingor i håret...
Visst det är ingen stor grej kanske, men för mig är det det! Det gör mig varm i hela kroppen att få känna mig behövd...
Och det finns inget som ger mig sån glädje som att få hjälpa någon annan, jag kan leva på den känslan i flera dagar...

Samma sak gäller en granne till oss, det är en ensamstående kille från kosovo, han har en dotter som är i 5 års åldern som han har umgänge med väldigt ofta, och utan att vara rasistisk på något sätt så kan jag säga att jag har aldrig! tidigare sett en utländsk pappa som ägnar så mycket uppmärksamhet och omtanke om sitt barn som honom, hon är verkligen hans lilla prinsessa...
Men till saken hör nu att denna man blev abrupt hämtad av polisen för 1,5 vecka sedan, bara sådär, pang bom...
Patrik såg när dom hämtade honom... Och jag har inte kunnat sluta fundera på vad det rörde sig om, och om han behövde hjälp på något sätt...
Så härom dagen, när vi sett att han fortfarande inte kommit hem, bestämde jag mig för att jag var tvungen att göra något, försöka få veta vad som hänt honom, vi var flera grannar här som var oroade för honom...
Iallafall så travade jag iväg och fick tillslut tag på en myndighets person som kunde berätta att han var satt i migrationsverkets förvar i göteborg, och skall utvisas till sitt hemland för att därifrån söka uppehållstillstånd igen...
Kan inte beskriva hur upprörd jag blev av att få höra det, herregud! han har ju ett barn här! Han är skötsam! Stör inte någon! Och gör rätt för sig! Andra människor av utländsk härkomst som begår brott och beter sig allmänt illa, dom får minsann stanna??? Men han som inte gör annat än att sköta sig, han ska utvisas... Det tycker jag är rent ut sagt för jävligt!!
Han har dessutom inte en endaste släkting förutom sin dotter här i sverige, och visst han kan hyfsad svenska, men hur lätt är det för honom att förstå all "myndighets-svenska" som han säkert blir utsatt för nu i migrationsverkets förvar? Herregud det är ju knappt så vi svenskar förstår myndighets-svenska, så hur sjuttsingen ska han som inte har svenska som modersmål förstå det??

Men vi har bestämt att vi ska göra allt vi kan för att försöka hjälpa honom!!
Imorgon ska jag skriva ett brev som jag ska gå runt med och be alla här på gården skriva under, som vi ska skicka i protest till migrationsverket...

Ibland skäms man för att vara svensk...

hur kan en sommar som inte varit vara slut?

Låångt uppehåll igen med bloggandet, det beror på att vi haft massa strul med datorn, först slutade bredbandet fungera, och när vi väl fått ordning på det så sa våran skärm upp sig....
Men nu får vi hoppas att det har löst sig...

Känns verkligen inte som att det har varit någon riktig sommar i år, och ändå är den nu slut... Skumt...

Vi börjar nu komma in i vardags rutiner igen, Jonathan har börjat på dagis och Patrik har börjat studera, och jag måste försöka börja jobba med mig själv igen, känner att stressen i kroppen kryper sig på då och då...
Vill inte ha den... Jag som hade förhoppning om att jag skulle kunna diskutera med läkaren om jag eventuellt skulle kunna börja trappa ner på någon av mina mediciner, eftersom jag tycker att jag har blivit så påverkad åt det negativa av dom, det mest negativa är nog total brist på sexlust... Inte roligt att leva i celibat.. Varken för mig eller Patrik tror jag...
För den närheten är ju en viktig del i ett äktenskap, det anser jag iallafall...
Samtidigt som jag vill trappa ner på medicinerna så är det lite läskigt oxå... Kan få riktig ångest ibland när jag tänker på att jag ska sluta med någon, tänk om allt kommer tillbaka då??

Men som sagt får diskutera detta med farbror doktorn...

Varför ska man känna skam?

Jag har länge kämpat med skam känslor, som omedvetet eller medvetet låter jag vara osagt läggs på en av omgivningen för att jag är långtids-sjukskriven...
Förstår inte folk att man faktiskt blir sårad av kommentarer som alltid kommer, förr eller senare, när man befinner sig i sociala sammanhang...

Det är ju liksom standard när man umgås att fråga vad man jobbar med... Och jag kan känna redan när frågan är kastad första gången i ett socialt sammanhang, hur det kryper längs ryggraden eftersom jag vet att ögonblicket ofrånkommligt närmar sig när jag får frågan..
-Och vad jobbar du med då?

Jag avskyr den oftast pinsamma tystnad som uppstår när jag då svarar att jag är sjuk-skriven... Det är så man kan höra en knappnål falla varenda gång i den tystnad som följer i det hål då det i normala fall skulle komma följdfrågor på det yrke man berättat att man jobbar med, men som i mitt fall alltså inte existerar...

Och märkligt är att jag aldrig någonsin fått frågan varför jag är sjukskriven! Är människor rädda för det svar dom eventuellt skulle få, är dom rädda att få ett hemskt svar och kanske vara tvungna att visa lite medkänsla?
Eller är dom helt enkelt bara ointresserade?

Många är dock dom gånger när den som ställt frågan försöker på något vridet sätt att rädda den pinsamma situationen genom att istället fråga..
- Men vad jobbade du med innan det då?
Det känns verkligen som att få det tryckt i pannan att man är en has-been på arbetsmarknaden, jag menar att prata om sitt yrkesliv i då-form, känns verkligen som att det tillhör pensionärskategorien... Ja, när jag var ung jobbade jag som.... osv..osv..
Inte kul att behöva göra det vid 28-års ålder...

Ännu värre är det dock när man har "vänner" som så fort man ses, ska försöka pracka på en förslag om vad man skulle kunna prova på att göra, precis som att man inte är sjukskriven av en anledning utan bara hittat på för att kunna ligga på soff-locket och dra sig...
Som exempel härom dagen när jag pratade med en "vän" Och vi pratade om att min käre make ska börja läsa på komvux, då kläcker hon ur sig..
-Ja men det är ju jättebra då kan ju du läsa paralellt med honom när du ändå bara är hemma...

Hallå eller?? Om jag vore kapabel till att studera eller arbeta med något så skulle jag väl göra det själv!!??
Jag behöver inte läsa över axeln på någon annan...

Men det är just dessa beteenden som gör att man skäms för att vara sjuk-skriven... Vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att tänka, men vad är jag för lat jävel som inte klarar av att jobba som alla andra? Det är väl bara att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig...
Men faktum är ju att det är inte riktigt så enkelt... Jag har faktiskt inte valt att bli sjuk, jag skulle ge vad som helst för att slippa det, men nu är det som det är... Och jag kan inte göra något annat än att leva utifrån det... Och det bästa jag kan göra nu när jag är sjukskriven är väl att verkligen ta hand om mig själv och se till att jag mår bra...
Önskar bara att alla andra oxå kunde se det så...

Så nästa gång någon frågar mig vad jag jobbar med kanske jag ska svara att jag jobbar med själa-vård... Jag vårdar min egen själ...