Få en ursäkt, ge en ursäkt.. Eller går det jämt upp??

Kanske ska börja med att uppdatera er om operationen jag skulle göra sist jag skrev här?...
Gjorde ju en titthålsoperation i magen, där det då visade sig att jag hade tarmvred... Men kirurgen gjorde ett lysande arbete och fixade till mina busiga tarmar, så nu ska det väl vara okej eller??? Njaa, njaa... Inte riktigt än, men det är väl bara att bita ihop... Vad gör väl det att man får så ont att man bara kan ligga i fosterställning x antal timmar och en liten kräkning här o där, nä säger som hasse o tage tror jag det var... - Dä ä bare att bunta ihop de å göre om de te tvål, o skicka de te dom dä skitia lappjävlarna... :-)

Nå åter till rubriken... nu ska jag vara så där äckligt slälvutlämmnande igen...
Jag har under ett antal år haft ångest över några saker i mitt förflutna, både ångest i bemärkelsen av offer och i bemärkelsen av utövare...
Vi tar det första först...

När jag var i 16-års åldern och bodde uppe i sundsvall, så träffade jag genom mitt arbete en mycket äldre man, eller man och man?... Vi kan kalla honom Råttan...
Ja iallafall, ung och dum som jag var så föll jag för Råttan, men kan väl med hyffsad säkerhet idag säga att det förmodligen inte handlade om kärlek från min sida utan snarare ett förtvivlat sökande efter en faders-figur, ja iallafall så flyttade vi ihop, Råttan såg beräknande till att jag blev mer o mer isolerad från mitt eget liv, först genom att jag skulle sluta mitt jobb, och sedermera sluta träffa mina vänner m.m m.m, allt för att göra honom nöjd... Jag gick från att vara en väldigt driftig o social person, till att alltmer gå i hans ledband på hans villkor...
Jag utsattes för mer o mer psykisk misshandel i form av hot, både riktat mot mig, men även riktat mot honom själv...
Så efter ett tag blev det bestämt att vi skulle flytta från sundsvall till värmland, där vi hyrde ett hus mitt ute i ingenstans, vad lägligt med tanke på att jag inte hade körkort och på detta sätt verkligen inte kunde ta mig någonstans...
Det är helt sinnessjukt idag när jag tänker på det, alltså han till och med tvingade mig att åka med när han jobbade natt och körde lastbil...

Till slut lyckades jag iallafall på något sätt att uppbåda krafft nog att ta tag i saken, jag sa till honom att jag ville lämna honom... Det slutade med att jag fick ringa min mamma och böna och be henne om hjälp, för han hotade att han skulle skjuta mig osv.. osv..
Men jag skaffade mig egen lägenhet i ett samhälle någon mil från där vi bott i huset... Men han vägrade att acceptera mitt uppbrott, och fortsatte att terroriisera mig, ena stunden genom att lova guld o gröna skogar och nästa genom hot...
Det hela eskalerade i att han som vanligt en kväll plingade på dörren, och när jag väl släppt in honom så vägrade han som vanligt att gå... Det slutade då med att han tar upp en pistol och siktar mot mitt huvud och säger att jag ska passa mig när jag går hem från mitt jobb på kvällarna, för en dag kommer han att vänta på mig och skjuta mig...

Jag kan inte med ord beskriva den rädsla, frustration och maktlöshet jag kände i den situationen.... Han tog verkligen ifrån mig all självsäkerhet som jag hade... Hundratals är dom gånger jag spelat upp samma scenario i mitt huvud... Och varenda gång kommer frågorna... Hur kunde jag låta honom göra så??? Hur kunde jag, hur kunde jag??? Varför, varför, varför???
Dagen efter ringde jag iallafall polisen och han blev gripen med laddad pistol... Och efter 2 rättegångar blev han dömd till 6 månaders fängelse...
Detta var få en ursäkt..

Efter detta hade jag svårt att hantera mitt liv... Jag flydde från allt som var någon form av trygghet.. Jag sa upp mig från jobbet... Slutade träffa mina gammla kompisar... Började träffa nya, eller framför allt en ny, en tjej, som precis som jag hade ett väldigt trasigt förflutet, tyvärr så var hon mycket djupare gången än mig... Men jag tackade och tog emot av hennes erbjudande av flykt från livet.. Vilket innebar sprit och festande i princip veckans alla dagar, och lite senare även starkare saker än sprit.. Vi umgicks bara med folk ur hennes krets, som alla levde likadant.. Efter någon månad så flyttade jag till och med hem till den här tjejen, för att senare ta en egen lägenhet precis under henne...
Det var under en av våra "festar-kvällar" som hon berättade för mig sin "hemska" händelse, den händelse som skadat henne mest...
Det var en kille, som bodde bara en bit ifrån oss, som hon umgåtts med... En kväll hade han bjudit hem henne till sig, drogat henne och sedan våldtagit henne medans en kompis till honom filmat detta...
Jag vet inte vad som klack till i mig då... Det var väl på något vridet sätt så att jag såg detta som min chans oxå att ge igen för det som hänt mig, fast så funkar det ju inte... Jag vet ju det... Men inte då... Jag kunde inte se klart då....
Jag förklarade helt enkelt krig mot denna kille... Vi förde långa disskussioner över telefon, där jag förklarade precis vad jag tyckte om såna som han...
Och ett antal gånger som jag träffade honom ute, så slutade det i slagsmål mellan honom och mig... jag var alltid den som gick därifrån, han låg kvar... jag fattar inte var jag fick den krafften och ilskan ifrån, jag lovar att jag hade kunnat brotta ner en fullvuxen tjur i dom situationerna, jag såg rött, han hade inget att sätta emot... Tack och lov så orsakade jag aldrig några livshotande skador på honom, men tänk om??? Jag vågar inte ens tänka tanken vad som kunde hänt, och jag kan inte nog beskriva hur mycket jag ångrar detta, inte för att jag på något sätt accepterar eller tolererar det han hade gjort.... absolut inte! Men det var inte min rätt eller sak att för den skull göra som jag gjorde....
Vet inte hur många gånger tanken fladdrat förbi i mitt huvud att jag så gärna skulle vilja ringa och be om ursäkt...

På begäran....

Ja på begäran av min älskade man så har jag lovat att blogga en sväng...

Ligger just nu i en sjukhussäng på ett sjukhus i göteborg, och väntar på att göra en titthåls-operation i magen...
Detta pga att jag har haft så ont och mått illa de tre senaste veckorna... Har försökt att vänta ut det och hoppats på att det skulle ge med sig, men icke... Nää varför skulle det gå så enkelt för??
För er som är intresserade av mina bajs-vanor kan jag berätta att det är inte kul när man går på toaletten och får såna kramper i magen, så det känns som man ska föda barn, fast man vet till 100% att man inte är gravid...

Ja nu ska det ju kollas iallafall... Men jag är riktigt nervös... Men det är väl inte så konstigt med tanke på hur det gick vid förra operationen...

Men någon gång ska väl min tur vända med eller vad tror ni?? Jag har ju varit väldigt snäll sista tiden och det är ju snart jul, så kanske tomten lägger in ett gott ord för mig?
Gör han det så lovar jag att jag inte behöver någon julklapp...

På mitt sängbord har jag med en stor bild på Jonathan... Så söööt... Jag blir varm i hela kroppen när jag tittar på det... Det enda jag saknar är ett kort på min älskade Patrik... Jag får hålla tillgodo med den bild jag har i mobilkameran, av hans bästa kroppsdel nr 2... Tänker dock inte säga vilken det är, för då blir han inte så glad på mig... hehe...

Nää nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva... Får väl se om jag orkar blogga igen senare idag annars blir det imorgon.. Jag lovar...

Höst och kallt... brrr....

Livet rullar på.... Nästan för fort emellanåt kan jag tycka...
Jonathan fyller snart 3, och snart är det jul...
Viktminskningen fortskrider... Häromdagen var en stor dag! Det var en obeskrivlig känsla när jag kunde promenera in på Lindex och för första gången inte behöva gå ner till hörnet där Generous-storlekarna finns, utan denna gång kunde jag välja bland tröjorna som finns direkt när man kommer in i butiken... Där hittade jag en snygg tröja ganska omgående, och jag behövde inte ens ta den största storleken utan det räckte gott och väl med storlek large.... Det ni :-)...

Sista tiden här hemma har varit både upp ner får man väl säga... För mig har det verkligen varit ett riktigt test av ork och tålamod, och även ett test att hålla ångesten i schack, eftersom det absolut inte funnits rum för den att få det minsta spelrum, för då hade allting rämnat...
Patrik har ju fått stel-operera sin högertumme pga förslitningsskador, och detta har ju i det praktiska arbetet här hemma inneburit att jag fått tagit en väldigt stor del av det praktiska arbetet på min lott, eftersom han har handen gipsad och därmed ju är förhindrad att kunna göra så mycket...
Jaha tänker ni men så är det väl för alla föräldrar/vuxna att man ibland får ta en större del av arbetet...
Och javisst, så är det... Men för mig som har haft dom problem jag haft så har detta verkligen inneburit en utmaning, nästan överväldigande stundvis, när jag känt att jag orkar inte!!
Men jag kan stolt säga att det har jag gjort, jag har orkat! Även fast jag trodde att jag skulle gå under när läkarna gjort fel med Patriks tumme, vilket innebar att han fick operera om den, vilket jag genast trodde skulle innebära ännu längre tid med gips för honom och ännu längre tid för mig att ta det praktiska...
Men jag har bitit ihop och kämpat... Visst jag har väl haft mina svackor och kanske inte orkat/hunnit med allt jag skulle ha gjort, men i det stora hela så har det faktiskt funkat... Trots allt och trots att jag förmodligen kommer behöva ha minst 2 veckors semester när denna tid är över... Så har det funkat!
Klappar mig själv på axeln...;-)

Well i´m back..

Jag är åter tillbaka på bloggen....
Återkommer senare med ett längre inlägg...
Och till Nathalie som skickade en kommentar om en intervju..
Jag ställer gärna upp :-) Har skickat ett mail till dig...

Jag älskar min man....

Ja så är det faktiskt.... Jag älskar min man mer än jag trodde att man kunde älska någon...
Fortfarande efter 8 år så pirrar det i magen och hela jag blir varm när jag tänker på honom...
Även om vi precis som alla andra har våra ups and downs, och fast han säkert tror att jag inte känner så när jag är avig och kantig och kanske inte alltid visar honom den närhet han vill...
Ibland önskar jag verkligen att det gick att spela upp sina tankar och känslor som en film på bio, så han fick se hur mycket jag faktiskt älskar honom... oavsett...

När man har hört om människor som pratar om att dom vill eller har hittat sin själsfrände så har man bara tänkt i bakhuvudet att ja, ja dream on.... Det finns bara på film...
Men jag kan ärligt säga att jag har hittat min själsfrände... Han var biten som fattades hos mig, han var den som gjorde mig hel och får mig att växa varje dag, månad och år som vi har tillsammans...

Ibland när jag precis som alla andra kommit in i perioder då man tvivlar på sitt liv, och funderar på om man stannar i sitt liv bara av bekvämlighet, för att det är vad man är van vid... Man vet vad man har men inte vad man får...

Men jag kan ärligt säga att så är inte fallet!! För jag stannar för att det är vad mitt hjärta vill, det är vad hela min kropp vill... Det finns inget annat... Jag kan ibland vakna på nätterna bara av att jag drömt om att vi har skiljts åt, och gråter så tårarna sprutar(det vet inte ens Patrik om att jag gör, för han sussar så gott), och den kärlek jag känner som får mitt hjärta att banka på i 180 när jag sen går tillbaka till sovrummet och ser att han ligger där och att det faktiskt bara var en dröm, det är det som gör att jag vet att det är min själsfrände...

Så fort vi är ifrån varandra så skriker hela min kropp efter honom... Det finns inget som kan få mig så lugn som tanken på att jag när som helst kan krypa upp i hans varma famn, där är jag trygg, då finns det inget som kan skada oss...

Och det yttersta beviset på våran kärlek är ju Jonathan!! Våran älskade son som verkligen är ett kärleksbarn....

Till min älskade Patrik som fylle 41 idag! Jag älskar dig!!

Jag bara älskar att känna mig behövd!!!!!

Ja det kan låta fånigt i mångas öron, men så är det...
Kan inte beskriva ens vilken nästan barnslig glädje jag känner när någon ber mig om hjälp med något, som exempel idag så fick jag ett sms från min svärmor som undrade om jag kunde hjälpa henne att göra slingor i håret...
Visst det är ingen stor grej kanske, men för mig är det det! Det gör mig varm i hela kroppen att få känna mig behövd...
Och det finns inget som ger mig sån glädje som att få hjälpa någon annan, jag kan leva på den känslan i flera dagar...

Samma sak gäller en granne till oss, det är en ensamstående kille från kosovo, han har en dotter som är i 5 års åldern som han har umgänge med väldigt ofta, och utan att vara rasistisk på något sätt så kan jag säga att jag har aldrig! tidigare sett en utländsk pappa som ägnar så mycket uppmärksamhet och omtanke om sitt barn som honom, hon är verkligen hans lilla prinsessa...
Men till saken hör nu att denna man blev abrupt hämtad av polisen för 1,5 vecka sedan, bara sådär, pang bom...
Patrik såg när dom hämtade honom... Och jag har inte kunnat sluta fundera på vad det rörde sig om, och om han behövde hjälp på något sätt...
Så härom dagen, när vi sett att han fortfarande inte kommit hem, bestämde jag mig för att jag var tvungen att göra något, försöka få veta vad som hänt honom, vi var flera grannar här som var oroade för honom...
Iallafall så travade jag iväg och fick tillslut tag på en myndighets person som kunde berätta att han var satt i migrationsverkets förvar i göteborg, och skall utvisas till sitt hemland för att därifrån söka uppehållstillstånd igen...
Kan inte beskriva hur upprörd jag blev av att få höra det, herregud! han har ju ett barn här! Han är skötsam! Stör inte någon! Och gör rätt för sig! Andra människor av utländsk härkomst som begår brott och beter sig allmänt illa, dom får minsann stanna??? Men han som inte gör annat än att sköta sig, han ska utvisas... Det tycker jag är rent ut sagt för jävligt!!
Han har dessutom inte en endaste släkting förutom sin dotter här i sverige, och visst han kan hyfsad svenska, men hur lätt är det för honom att förstå all "myndighets-svenska" som han säkert blir utsatt för nu i migrationsverkets förvar? Herregud det är ju knappt så vi svenskar förstår myndighets-svenska, så hur sjuttsingen ska han som inte har svenska som modersmål förstå det??

Men vi har bestämt att vi ska göra allt vi kan för att försöka hjälpa honom!!
Imorgon ska jag skriva ett brev som jag ska gå runt med och be alla här på gården skriva under, som vi ska skicka i protest till migrationsverket...

Ibland skäms man för att vara svensk...