4:e diet dagen...

Ja nu är vi då inne på 4e diet dagen... Går mycket bättre nu än de 2 första dagarna tycker jag.. Hungern är inte lika bitande...
Ute är det en härlig vårdag och pannkakorna kvittrar... förlåt fåglarna kvittrar...

Vi har ju bara provat pulvret av allevo och nutrilett dom första dagarna, men så igår när vi var på ica så köpte jag en nutrilett smoothie, som innehåller samma saker som pulvret, och den var faktiskt kanon god!! Den kan jag verkligen rekommendera er att prova, tyckte faktiskt oxå att jag blev mättare på den än med pulvret..

Idag ska jag till en tandläkare i skulltorp och prata om att ev dra ut en tand, och då menar jag bara prata!!
Om han tror att han ska få dra ut den idag, så har han narrat sig själv, aldrig att han får dra ut korven.. förlåt tanden menar jag...

Pulverdiet dag 2...

Ja nu är jag och min make inne på dag 2 med (vad gott det vore med en pizza) pulverdiet...
Det går väl sådär (...eller med tacos) lite kämpigt framförallt på kvällarna, man är ju lite lagom (....eller en smörgås) hungrig när man bara får i sig 800 kalorier, jämfört med typ 2-3 tusen i vanliga fall..
Men det är bara att (....eller ett äpple) kämpa på! Har ju börjat gå ner i vikt iallafall!! Jag har gått ner (.... eller en liten jävla bit morot iallafall...) 1,5kg om dan hittills och det känns kan jag säga.. Känner mig lite skakig och vimmelkantig i kroppen (...måste sluta tänka på mat nu..) men vi ska fixa detta!!!
(ett pyttelitet russin kan väl inte skada??)

Nä kanske ska gå och ta mig en pulver-shake nu...

När jag föll och Patrik föll för mig....

Tack älskade UllaBella för dina underbara kommentarer, och mamma såklart :-) Så otroligt kul att få lite feedback på det man skriver, men det som är allra bäst är att har fått er att skratta... känns givande att man har lyckats förgylla någons dag lite granna..
By the way UllaBella så har Patrik lovat att komma med en blomkvast till dig för din senaste kommentar, det var längesen jag såg honom så skadeglad, han vrålade rakt ut -ÄNTLIGEN! någon som håller med mig...
Jisses man skulle kunna tro att han alltid är herre under sitt eget bord! Men ibland är han faktiskt herre Över sitt eget bord oxå!

Så nu till innehållet i rubriken...

Det skulle väl kunna sammanfattas så här...
En röd tråd genom mitt liv är väl att jag Alltid, speciellt när jag absolut inte vill/kan/ska göra bort mig, ja då lyckas grislisa trampa så djupt i dyngpölen så att det bara är ögonbrynen som sticker upp... Men det är lugnt! Jag bjuder så gärna på mig själv så, även om man i vissa situationer kunde önska att man kanske hade lyckats ge ett lite mera sofistikerat intryck.
Men skam den som ger sig, jag jobbar på förbättring, men kanske inte för mycket, för då skulle ju faktiskt inte jag vara jag!
Och jag inbillar mig iallafall att det faktiskt är mitt traverklampande och osofistikerade sätt som är lite av charmen, som faktiskt gör att dom som älskar mig gör det!
För en sak är då säker, mina steg i gyttjan vid olämpliga tillfällen är aldrig gjorda medvetet.. Det är helt och hållet en naturlig talang! Så tack mamma! hehe..

Nå så iallafall, denna händelse utspelade sig när jag precis flyttat hit till Tidaholm.
Jag hyrde en lägenhet i ett hus med bara 2 lägenheter i, varav min var på andra våning, och upp till min ytterdörr så hade jag då en gigantiskt lång trapp (på utsidan av huset, alltså ingen trappuppgång), den var alltså riktigt högt upp och helt rak, inga böjar what so ever!
Denna trappa orsakade mig dock inga som helst problem, jag kunde springa hur fort som helst både upp och ner med grejer i händerna, No Problem...
Så var det då en gång, när jag och Patrik bara träffats några gånger, vårat förhållande var precis i startgroparna, och vi var ju mitt i det här stadiet när man i alla fall som tjej, var väldigt försiktig och nogrann med hur man framställde sig själv, t ex. fortfarande lämnade minst hälften av maten kvar på tallriken och hävdade att man var proppmätt, fast magen skrek MERA MAT! Aldrig gå på toa så länge det fanns en risk att han kunde höra skvalpet när man kissade... eller Gud Förbjude höra plump.. plump.. Nä nä nä, bajsade gjorde man bara när man hittade något svepskäl till varför man var tvungen att springa hem ett ärende... Och när man absolut inte rapade så han hörde, utan så fort man kände att det började bubbla i halsen så höll man igen till luften pös ut genom öronen istället...
Jaa så mitt i detta stadie var vi då, och det var kring jul, vi hade firat julafton med hans familj och skulle åka till min mamma, så han fick träffa henne för första gången på juldagen.
Men precis innan vi skulle åka hemifrån Patrik så kom jag på att det var något jag glömt hemma, så jag bad honom svänga förbi där innan vi begav oss, så sagt och gjort det gjorde vi.
När vi kom fram till mitt hus så parkerade Patrik bilen intill vägkanten vid infarten, han stog så att han såg halva min trappa upp till lägenheten ungefär.
Patrik satt kvar i bilen medans jag skyndade mig upp till lägenheten. När jag kommit in i lägenheten så ringde en kompis på min mobil, jag svarade och stressade samtidigt runt i lägenheten för att hitta det jag letade efter så att inte Patrik skulle behöva vänta för länge på mig..
Hittade till slut det jag sökt, pratade fortfarande i telefonen och skyndade mig ut och låste dörren, vänder mig om och ska skynda mig ner för trappan precis som jag gjort så många gånger förut. När det inte varit is och snö på trappan!! Hinner väl 2 el. 3 steg ner sen händer det... Jag halkar och sätter mig på arslet och åker kana i 110 ner för hela trappen, landar i en snödriva nedanför, samtidigt som jag hela tiden fortsätter prata i mobilen och samtidigt har en kasse i andra näven (snacka om att prioritera! viktigare att fortsätta prata i mobilen och hålla kassen än att släppa och använda händerna och ta emot sig!!)

När jag så ligger i snödrivan och efter några sekunder fattar vad som hänt, och känner genast pinsamhetens röda färg stiga i ansiktet...
-Hoppas att han inte såg mig!
Men tji fick väl jag, när jag sneglade mot Patrik i bilen ser jag hur han ligger dubbelvikt i framsätet av skratt (istället för att kliva ut och hjälpa mig upp!!!!)
Jag går generat fram till bilen och kliver in, kan knappt sätta mig för rumpan är så jäkla öm, och hasplar väl fram någon dum förklaring, medans patrik kämpar för att hålla tillbaka skrattet...

Det som var positivt med att jag gjorde bort mig då var att sen släppte spänningen lite mellan oss, det fanns liksom ingen anledning för mig att hålla upp fasade längre för den brakade ju med mig i 110 ner för trappen...
Sen tror jag dessutom att det var min simultanförmåga som jag visade upp där som delvis gjorde att Patrik behöll mig :-)

Jag utmanar er!!!!

Jag utmanar er alla kära läsare!!
Höj volymen och starta filmen, sen utmanar jag er att hålla er för skratt!!!
Lämna en kommentar och tala om hur länge ni höll er...

Nu närmar sig mitt nya liv!!

Japp, så är det..
Fick klartecken idag. Om mindre än en månad kommer jag och min make att genomgå en gastric by-pass operation i göteborg!
Pk opereras först och sen jag dagen efter!!
Så från och med måndag börjar vi med en sträng pulverdiet som ska hållas ända fram till operationsdagen... Kommer bli skit tufft, men det kommer vara värt det i slut ändan!!
Det kommer vara början på vårat nya liv!! Friskare och hälsosammare...
Skönt att vi ska göra detta tillsammans iallafall, så vi kan stötta och pusha varandra, det blir så mycket lättare då!!

En tvåsamhet där det bara finns jag, jag, jag???

Ja ibland kan man undra hur det ska fungera?
Förstår inte varför det ska vara så svårt med vi istället för jag? Om man ska vara en tvåsamhet ska det väl vara vi eller?
Eller är det jag som överreagerar?
Jag vet inte men jag tycker iallafall att det ska vara vi, sen får jag väl kallas gammalmodig, fyrkantig, trångsynt, självisk eller what ever...
Tycker inte heller att det är rättvist att man inte får reagera på detta eftersom "jag har väl fan ställt upp"
Ska man behöva betala tillbaka hela livet för en period i livet som man faktiskt inte kunde påverka själv? En period som man behövde stöd och hjälp även om man hellre hade sluppit behöva det?
En sak kan jag iallafall säga att hurdant det än har varit, så för mig har alltid Vi gått före jag... Kanske ända in till dumhet, jag vet inte?
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara!
Har man då inte rätt att begära samma sak tillbaka??
Känner inte heller att "det är en gammal ovana" håller längre, efter lite styvt 8 år borde väl vanan finnas eller?

Nej, jag vet helt enkelt inte!
Får väl be om ursäkt om jag är jobbig, med så "stora" begär, men jag kan inte hjälpa hur jag känner, kan inte be om ursäkt för mina känslor, för det vore att ljuga, och det klarar jag inte längre.
För ljugit om mina känslor är vad jag gjort hela mitt liv, för att inte vara till besvär... Och se vad det gjorde med mig, vart det slutade?
Jo med en dunderkollaps, som gjorde mig oförmögen att ens ta hand om mig själv och än mindre någon annan...
Därför känner jag att jag är skyldig att ha lärt mig något av det misstaget, och den lärdomen är att inte göra om samma misstag igen... Iallafall försöka!
Och det gör jag nu!
För Jag istället för Vi sårar mig!
Take it or leave it!

Precis vad jag skulle vilja säga till min älskade lillebror...