Väntans tider...

Kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt innan detta året är slut kommer att vara 2 barns mamma... Det är stort....

Här hemma tampas vi just nu med magsjuka... Inte kul!! Stackars plutten han har kräkts i ett... Tycker så synd om honom...

Min lycka är obeskrivlig!!!

Just nu är jag verkligen lycklig ända in i själen! Anledningen till det? Igår gjorde jag två graviditetstest som båda visade positivt!! Det känns så stort! Det roliga är ju att vi inte ens försökt, som vi gjorde med Jonathan, utan det "bara" blev :-)

Ulla Bella: Svaret på din kommentar hur jag kom på det med kärringen, det var helt enkelt den bästa beskrivningen för hur Patrik lät :-) hehehe... Det var den bästa liknelsen jag kom på, för det tjutet var något jag aldrig hört förut...

Tänkte dela med mig av ytterliggare en historia som fått mig att skratta, vi hade ute annons på våran bil för ett tag sen, då ringde det en man av utländsk härkomst, han ringde säkert 4-5 gånger bara för att fråga vart tidalom (tidaholm) låg, jag försökte förklara varje gång, men jag tror inte han fattade ett dugg, 6e gången ringer hans fru istället och undrar om vi kan komma till skövde med bilen för dom vill köpa den! Så vi bestämde tid med dom vid resecentrum och Patrik åkte dit med bilen... Efter ett tag ringer Patrik till mig, och det första han säger är
-Vilken idiot!
Varför då undrar jag?
Jo då berättar han, att den här killen som skulle köpa bilen, han skulle provköra den först och sätter sig i bilen och börjar växla som en dåre och trampar gasen i bott och inget händer... Efter en stund öppnar Patrik dörren och undrar hur det går...
Killen svarar
- Den inte funka!?
-Jo sa Patrik men den funkar bättre om du startar med nyckeln först!
Hahahaha, han satt och försökte köra bilen utan att starta den först....

Mycket glädje...

Ja det är bästa sättet att beskriva sista månaderna... Vet inte vad det beror på, det enda jag vet är att jag fått skratta mycket... Känns verkligen som att "gamla" Lisa börjar komma tillbaka, hon som alltid har nära till skratt, gillar att skämta, och ser positivt på saker och ting... Inget är för svårt eller jobbigt....

Jag fick iallafall ett speciellt gott skratt klockan 5 en morgon... Jonathan hade vaknat tidigt och Patrik hade gått upp med honom, dom var ute i köket när jag kom upp och gick ut i köket och satte mig på stolen vid fläkten för att röka, jag var helt övertygad om att båda sett/hört mig komma även om Patrik stod med ryggen emot mig... Men jag hade fel, när jag hade rökt kanske halva ciggen så vände sig Patrik och skulle ta något ur kylskåpet och han fick väl syn på mig i ögonvrån.... Och jäklar vad han skrek, han skrek som en kärring som fastnat med brösten i postlådan.... hahaha jag skratta så jag höll på att kissa på mig, han är ju verkligen något att hålla i när det blåser hahaha, jag slår vad om att skulle vi gå på skogspromenad och träffa på en björn skulle han nog knuffa mig framåt mot björnen medans han själv klättrade upp i ett träd...
Min modiga lilla älskling....

Bingolingo Lisa är tillbaka....

Ja nu ska vi se om inspirationen till att blogga har kommit för att stanna eller ej??...
Men nu har jag svårt att veta var jag ska börja, eftersom det var så länge sen jag skrev... Men jag försöker väl börja där jag slutade sist....

Det var ju innan jul när jag fick tillbringa 3 veckor på sahlgrenska och var tvungen att göra en öppen bukoperation pga tarmvred o sammanväxningar på tarmarna, så nu ser min mage ut som en frankensteinmage med ett långt ärr, men för att liva upp det så funderar jag på att tatuera dit ett blixtlås över ärret så blir det ju lättare för läkarna att hitta vart dom ska öppna om det behövs fler gånger :-)...
De tre veckorna på sahlgrenska var på många sätt en omvälvande upplevelse, för det första så är det det enda sjukhus jag varit med om där de blandar kön på samma rum, alltså både män o kvinnor... Och det var ju en lite annorlunda upplevelse både på gott och ont! Det goda var ju att jag fick träffa den fantastiska Anders! En mycket omtänksam och godhjärtad människa med en bisarr humor som jag gillar skarpt! Och vi har fortfarande ett parti schack som ska utspelas oss emellan... Nu till det negativa med tvåkönade rum, för Anders sängplats gick efter han hade åkt hem till en, tja enda sättet som jag skulle kunna beskriva honom rättvisa, är genom att förklara att han var verkligen den stereotypa avbilden av en riktig slusk-svensson som sitter hemma i soffan i kallingar och nätbrynnja med en ölburk i näven och en tallrik nicro-mat i andra o kollar på tipsextra... Fast i denna situation var kallingarna o brynnjan utbytta till en sjukhusskjorta, o ölen var en pillerburk istället... Nåja min avigsida vändes mot honom när han genast efter att ha blivit anvisad till sin plats direkt lägger beslag på tv-dosan och högt deklarerar att det minsann e en fotbolls match 21.30 på kvällen som han ska se... Och visst detta gjorde väl inte mig så mycket... Eftersom jag hade en egen tv till min säng och han och hans andra sängkompis hade en tv att dela på, problemet var bara att så fort dom bytte kanal på sin tv, så bytte dom på min oxå eftersom det var likadana tv apparater med identiska dosor till... Och när han då deklarerade att han skulle se denna match så var väl klockan kanske 4 på eftermiddagen, och vad tror ni karl gör?, jo trots att det då var ca 5,5 timmar kvar till matchen så måste han ju sätta på denna kanal direkt för att vara säker på att inte missa den!?... Samtidigt som han envist och burdust talade om för sin sänggranne hur viktig denna match var... Detta berättade han så envist och burdust så han inte ens hann upptäcka att hans sänggranne varken förstod eller pratade svenska.... Överhuvudtaget! Men även om han vetat detta så hade det nog inte hindrat honom för varje gång sänggrannen försökte avbryta honom och försökte gestikulera att han faktiskt inte förstod ett jota, så höjde brynnje gubben bara rösten, vet inte om han kanske trodde sänggrannen försökte tala om att han var döv?? Så han höjde rösten för att han verkligen skulle höra...

Det roliga var ju oxå att han hade ju ingen aning om detta med tvna och dosorna, så jag får väl motvilligt erkänna att jag inte riktigt kunde motstå inbjudan att retas lite med honom....
Så efter en stund när han hade tittat ett tag på sin kanal så tryckte jag på 4an och vips så bytte hans tv oxå kanal... jag hörde lite mutter där bakom min sängskärm, och han bytte tillbaka, då tryckte jag på 4an igen... detta upprepade sig kanske en 4-5 gånger, och varje gång blir muttret högre och högre... Tillslut går han till och med fram till sin tv o börjar banka i sidan på den o trycker på alla knappar han kan hitta, vid det laget vrider jag mig o biter rejält i kudden för att inte skratta ihjäl mig... Men jag ger mig inte utan fortsätter enträget att byta kanal... Tillslut är han så desperat att han ringer på larmklockan till personalen, och skriker smått hysteriskt till sköterskan som kommer att det är något glapp på hans tv, och hans som ska se en fotbollsmatch....
Hehe... kan lova att jag hade svårt att hålla mig... Men iallafall lagom till matchen skulle börja tänkte jag att jag får väl vara snäll och låta honom se den då... Gissa om jag fick ångra mig.... För så fort den börja så drog han på volymen så det hördes över halva avdelningen, och så fort det blev mål så vråla han så HELA avdelningen hörde... Och naturligtvis var det en extremt målrik match... Just my luck!!

Nej nu är klockan mycket, och Jonathan vrålar i mitt öra att han ska se scoobyvarulven... Så jag får fortsätta imorgon... God natt alla...

På sjukhus igen...

Känner ingen riktig motivation just nu att blogga... Tyvärr eftersom det nog skulle vara bra för mig att skriva av mig lite just nu... Men men, det kanske kommer sen... Ville iallafall uppdatera er läsare om att jag ligger på sjukhus igen, denna gång sahlgrenska i göteborg, har varit här nästan 2 veckor nu... Blev opererad här förförra veckan för tarmvred igen... Är trött o sliten, har ont och saknar mina grabbar...

Usch...

Usch vad jag hatar mitt liv just nu....
Det är verkligen piss att gå och ha ont i magen hela tiden... Det tar verkligen på humöret vill jag lova...
Och det är skitjobbigt när man bävar för varje gång man ska äta eller dricka... För då vet man vad som väntar med fruktansvärt ont, illamående och kanske kräkning... Det e ett rent helvete detta... Det förstör verkligen allting!!!!
Vet inte hur länge till jag ska orka detta.... Det är verkligen värre än vad det har varit någon gång förut.... Men det är ju ingen ide´ att söka hjälp för det heller... Och det är fruktansvärt frustrerande... För det e ju bara psykiskt.. Eller???
Ingen ork har jag till något heller, det suger verkligen musten ur mig detta.. Jag får hjärtklappning vid minsta ansträngning... Och efter jag ätit eller druckit gör det obehagligt ont i hela magen och strålar upp i bröstet ända upp till nyckelbenen...

Satan i gatan och himmel o helvete... Kan någon tala om vad jag gjort för ont för att förtjäna detta??? RÄCKER DET INTE NU????

LÅT MIG FÅ LEVA ETT NORMALT LIV... ÄR DET VERKLIGEN FÖR MYCKET BEGÄRT???

Det ligger mig i fatet...

Jag har som ni säkert förstått vid det här laget, mycket negativa erfarenheter av sjukvården...
Och jag kan inte låta bli att känna mig fruktansvärt ledsen, kränkt och frustrerad över att aldrig! bli tagen på allvar, det spelar ju liksom ingen roll vad jag söker hjälp för, så känns det som att det bara nonchaleras och jämt, jämt, jämt så säger dom underförstått att allt bara är psykiskt... pga att jag har diagnosen depression och äter mediciner för detta, och när man då blir ledsen inför en läkare, när det känns som att man bankar pannan blodig till ingen nytta, ja då får dom vatten på sin kvarn för då är det tydligt att det är depressionen som är orsaken till allt...
Jag fattar inte det.... Kan inte jag faktiskt ha ont utan att det beror på depressionen?? Kan jag inte vara sjuk utan att det bara beror på depressionen??? Kan inte läkarna fatta att det kanske beror på deras ifrågasättande av mig och hur jag känner som faktiskt spär på min deppression??? Jag menar... Vem blir inte ledsen och deppig av att aldrig känna sig trodd och ifrågasatt hela tiden???

Få en ursäkt, ge en ursäkt.. Eller går det jämt upp??

Kanske ska börja med att uppdatera er om operationen jag skulle göra sist jag skrev här?...
Gjorde ju en titthålsoperation i magen, där det då visade sig att jag hade tarmvred... Men kirurgen gjorde ett lysande arbete och fixade till mina busiga tarmar, så nu ska det väl vara okej eller??? Njaa, njaa... Inte riktigt än, men det är väl bara att bita ihop... Vad gör väl det att man får så ont att man bara kan ligga i fosterställning x antal timmar och en liten kräkning här o där, nä säger som hasse o tage tror jag det var... - Dä ä bare att bunta ihop de å göre om de te tvål, o skicka de te dom dä skitia lappjävlarna... :-)

Nå åter till rubriken... nu ska jag vara så där äckligt slälvutlämmnande igen...
Jag har under ett antal år haft ångest över några saker i mitt förflutna, både ångest i bemärkelsen av offer och i bemärkelsen av utövare...
Vi tar det första först...

När jag var i 16-års åldern och bodde uppe i sundsvall, så träffade jag genom mitt arbete en mycket äldre man, eller man och man?... Vi kan kalla honom Råttan...
Ja iallafall, ung och dum som jag var så föll jag för Råttan, men kan väl med hyffsad säkerhet idag säga att det förmodligen inte handlade om kärlek från min sida utan snarare ett förtvivlat sökande efter en faders-figur, ja iallafall så flyttade vi ihop, Råttan såg beräknande till att jag blev mer o mer isolerad från mitt eget liv, först genom att jag skulle sluta mitt jobb, och sedermera sluta träffa mina vänner m.m m.m, allt för att göra honom nöjd... Jag gick från att vara en väldigt driftig o social person, till att alltmer gå i hans ledband på hans villkor...
Jag utsattes för mer o mer psykisk misshandel i form av hot, både riktat mot mig, men även riktat mot honom själv...
Så efter ett tag blev det bestämt att vi skulle flytta från sundsvall till värmland, där vi hyrde ett hus mitt ute i ingenstans, vad lägligt med tanke på att jag inte hade körkort och på detta sätt verkligen inte kunde ta mig någonstans...
Det är helt sinnessjukt idag när jag tänker på det, alltså han till och med tvingade mig att åka med när han jobbade natt och körde lastbil...

Till slut lyckades jag iallafall på något sätt att uppbåda krafft nog att ta tag i saken, jag sa till honom att jag ville lämna honom... Det slutade med att jag fick ringa min mamma och böna och be henne om hjälp, för han hotade att han skulle skjuta mig osv.. osv..
Men jag skaffade mig egen lägenhet i ett samhälle någon mil från där vi bott i huset... Men han vägrade att acceptera mitt uppbrott, och fortsatte att terroriisera mig, ena stunden genom att lova guld o gröna skogar och nästa genom hot...
Det hela eskalerade i att han som vanligt en kväll plingade på dörren, och när jag väl släppt in honom så vägrade han som vanligt att gå... Det slutade då med att han tar upp en pistol och siktar mot mitt huvud och säger att jag ska passa mig när jag går hem från mitt jobb på kvällarna, för en dag kommer han att vänta på mig och skjuta mig...

Jag kan inte med ord beskriva den rädsla, frustration och maktlöshet jag kände i den situationen.... Han tog verkligen ifrån mig all självsäkerhet som jag hade... Hundratals är dom gånger jag spelat upp samma scenario i mitt huvud... Och varenda gång kommer frågorna... Hur kunde jag låta honom göra så??? Hur kunde jag, hur kunde jag??? Varför, varför, varför???
Dagen efter ringde jag iallafall polisen och han blev gripen med laddad pistol... Och efter 2 rättegångar blev han dömd till 6 månaders fängelse...
Detta var få en ursäkt..

Efter detta hade jag svårt att hantera mitt liv... Jag flydde från allt som var någon form av trygghet.. Jag sa upp mig från jobbet... Slutade träffa mina gammla kompisar... Började träffa nya, eller framför allt en ny, en tjej, som precis som jag hade ett väldigt trasigt förflutet, tyvärr så var hon mycket djupare gången än mig... Men jag tackade och tog emot av hennes erbjudande av flykt från livet.. Vilket innebar sprit och festande i princip veckans alla dagar, och lite senare även starkare saker än sprit.. Vi umgicks bara med folk ur hennes krets, som alla levde likadant.. Efter någon månad så flyttade jag till och med hem till den här tjejen, för att senare ta en egen lägenhet precis under henne...
Det var under en av våra "festar-kvällar" som hon berättade för mig sin "hemska" händelse, den händelse som skadat henne mest...
Det var en kille, som bodde bara en bit ifrån oss, som hon umgåtts med... En kväll hade han bjudit hem henne till sig, drogat henne och sedan våldtagit henne medans en kompis till honom filmat detta...
Jag vet inte vad som klack till i mig då... Det var väl på något vridet sätt så att jag såg detta som min chans oxå att ge igen för det som hänt mig, fast så funkar det ju inte... Jag vet ju det... Men inte då... Jag kunde inte se klart då....
Jag förklarade helt enkelt krig mot denna kille... Vi förde långa disskussioner över telefon, där jag förklarade precis vad jag tyckte om såna som han...
Och ett antal gånger som jag träffade honom ute, så slutade det i slagsmål mellan honom och mig... jag var alltid den som gick därifrån, han låg kvar... jag fattar inte var jag fick den krafften och ilskan ifrån, jag lovar att jag hade kunnat brotta ner en fullvuxen tjur i dom situationerna, jag såg rött, han hade inget att sätta emot... Tack och lov så orsakade jag aldrig några livshotande skador på honom, men tänk om??? Jag vågar inte ens tänka tanken vad som kunde hänt, och jag kan inte nog beskriva hur mycket jag ångrar detta, inte för att jag på något sätt accepterar eller tolererar det han hade gjort.... absolut inte! Men det var inte min rätt eller sak att för den skull göra som jag gjorde....
Vet inte hur många gånger tanken fladdrat förbi i mitt huvud att jag så gärna skulle vilja ringa och be om ursäkt...

På begäran....

Ja på begäran av min älskade man så har jag lovat att blogga en sväng...

Ligger just nu i en sjukhussäng på ett sjukhus i göteborg, och väntar på att göra en titthåls-operation i magen...
Detta pga att jag har haft så ont och mått illa de tre senaste veckorna... Har försökt att vänta ut det och hoppats på att det skulle ge med sig, men icke... Nää varför skulle det gå så enkelt för??
För er som är intresserade av mina bajs-vanor kan jag berätta att det är inte kul när man går på toaletten och får såna kramper i magen, så det känns som man ska föda barn, fast man vet till 100% att man inte är gravid...

Ja nu ska det ju kollas iallafall... Men jag är riktigt nervös... Men det är väl inte så konstigt med tanke på hur det gick vid förra operationen...

Men någon gång ska väl min tur vända med eller vad tror ni?? Jag har ju varit väldigt snäll sista tiden och det är ju snart jul, så kanske tomten lägger in ett gott ord för mig?
Gör han det så lovar jag att jag inte behöver någon julklapp...

På mitt sängbord har jag med en stor bild på Jonathan... Så söööt... Jag blir varm i hela kroppen när jag tittar på det... Det enda jag saknar är ett kort på min älskade Patrik... Jag får hålla tillgodo med den bild jag har i mobilkameran, av hans bästa kroppsdel nr 2... Tänker dock inte säga vilken det är, för då blir han inte så glad på mig... hehe...

Nää nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva... Får väl se om jag orkar blogga igen senare idag annars blir det imorgon.. Jag lovar...

Höst och kallt... brrr....

Livet rullar på.... Nästan för fort emellanåt kan jag tycka...
Jonathan fyller snart 3, och snart är det jul...
Viktminskningen fortskrider... Häromdagen var en stor dag! Det var en obeskrivlig känsla när jag kunde promenera in på Lindex och för första gången inte behöva gå ner till hörnet där Generous-storlekarna finns, utan denna gång kunde jag välja bland tröjorna som finns direkt när man kommer in i butiken... Där hittade jag en snygg tröja ganska omgående, och jag behövde inte ens ta den största storleken utan det räckte gott och väl med storlek large.... Det ni :-)...

Sista tiden här hemma har varit både upp ner får man väl säga... För mig har det verkligen varit ett riktigt test av ork och tålamod, och även ett test att hålla ångesten i schack, eftersom det absolut inte funnits rum för den att få det minsta spelrum, för då hade allting rämnat...
Patrik har ju fått stel-operera sin högertumme pga förslitningsskador, och detta har ju i det praktiska arbetet här hemma inneburit att jag fått tagit en väldigt stor del av det praktiska arbetet på min lott, eftersom han har handen gipsad och därmed ju är förhindrad att kunna göra så mycket...
Jaha tänker ni men så är det väl för alla föräldrar/vuxna att man ibland får ta en större del av arbetet...
Och javisst, så är det... Men för mig som har haft dom problem jag haft så har detta verkligen inneburit en utmaning, nästan överväldigande stundvis, när jag känt att jag orkar inte!!
Men jag kan stolt säga att det har jag gjort, jag har orkat! Även fast jag trodde att jag skulle gå under när läkarna gjort fel med Patriks tumme, vilket innebar att han fick operera om den, vilket jag genast trodde skulle innebära ännu längre tid med gips för honom och ännu längre tid för mig att ta det praktiska...
Men jag har bitit ihop och kämpat... Visst jag har väl haft mina svackor och kanske inte orkat/hunnit med allt jag skulle ha gjort, men i det stora hela så har det faktiskt funkat... Trots allt och trots att jag förmodligen kommer behöva ha minst 2 veckors semester när denna tid är över... Så har det funkat!
Klappar mig själv på axeln...;-)

Well i´m back..

Jag är åter tillbaka på bloggen....
Återkommer senare med ett längre inlägg...
Och till Nathalie som skickade en kommentar om en intervju..
Jag ställer gärna upp :-) Har skickat ett mail till dig...

Jag älskar min man....

Ja så är det faktiskt.... Jag älskar min man mer än jag trodde att man kunde älska någon...
Fortfarande efter 8 år så pirrar det i magen och hela jag blir varm när jag tänker på honom...
Även om vi precis som alla andra har våra ups and downs, och fast han säkert tror att jag inte känner så när jag är avig och kantig och kanske inte alltid visar honom den närhet han vill...
Ibland önskar jag verkligen att det gick att spela upp sina tankar och känslor som en film på bio, så han fick se hur mycket jag faktiskt älskar honom... oavsett...

När man har hört om människor som pratar om att dom vill eller har hittat sin själsfrände så har man bara tänkt i bakhuvudet att ja, ja dream on.... Det finns bara på film...
Men jag kan ärligt säga att jag har hittat min själsfrände... Han var biten som fattades hos mig, han var den som gjorde mig hel och får mig att växa varje dag, månad och år som vi har tillsammans...

Ibland när jag precis som alla andra kommit in i perioder då man tvivlar på sitt liv, och funderar på om man stannar i sitt liv bara av bekvämlighet, för att det är vad man är van vid... Man vet vad man har men inte vad man får...

Men jag kan ärligt säga att så är inte fallet!! För jag stannar för att det är vad mitt hjärta vill, det är vad hela min kropp vill... Det finns inget annat... Jag kan ibland vakna på nätterna bara av att jag drömt om att vi har skiljts åt, och gråter så tårarna sprutar(det vet inte ens Patrik om att jag gör, för han sussar så gott), och den kärlek jag känner som får mitt hjärta att banka på i 180 när jag sen går tillbaka till sovrummet och ser att han ligger där och att det faktiskt bara var en dröm, det är det som gör att jag vet att det är min själsfrände...

Så fort vi är ifrån varandra så skriker hela min kropp efter honom... Det finns inget som kan få mig så lugn som tanken på att jag när som helst kan krypa upp i hans varma famn, där är jag trygg, då finns det inget som kan skada oss...

Och det yttersta beviset på våran kärlek är ju Jonathan!! Våran älskade son som verkligen är ett kärleksbarn....

Till min älskade Patrik som fylle 41 idag! Jag älskar dig!!

Jag bara älskar att känna mig behövd!!!!!

Ja det kan låta fånigt i mångas öron, men så är det...
Kan inte beskriva ens vilken nästan barnslig glädje jag känner när någon ber mig om hjälp med något, som exempel idag så fick jag ett sms från min svärmor som undrade om jag kunde hjälpa henne att göra slingor i håret...
Visst det är ingen stor grej kanske, men för mig är det det! Det gör mig varm i hela kroppen att få känna mig behövd...
Och det finns inget som ger mig sån glädje som att få hjälpa någon annan, jag kan leva på den känslan i flera dagar...

Samma sak gäller en granne till oss, det är en ensamstående kille från kosovo, han har en dotter som är i 5 års åldern som han har umgänge med väldigt ofta, och utan att vara rasistisk på något sätt så kan jag säga att jag har aldrig! tidigare sett en utländsk pappa som ägnar så mycket uppmärksamhet och omtanke om sitt barn som honom, hon är verkligen hans lilla prinsessa...
Men till saken hör nu att denna man blev abrupt hämtad av polisen för 1,5 vecka sedan, bara sådär, pang bom...
Patrik såg när dom hämtade honom... Och jag har inte kunnat sluta fundera på vad det rörde sig om, och om han behövde hjälp på något sätt...
Så härom dagen, när vi sett att han fortfarande inte kommit hem, bestämde jag mig för att jag var tvungen att göra något, försöka få veta vad som hänt honom, vi var flera grannar här som var oroade för honom...
Iallafall så travade jag iväg och fick tillslut tag på en myndighets person som kunde berätta att han var satt i migrationsverkets förvar i göteborg, och skall utvisas till sitt hemland för att därifrån söka uppehållstillstånd igen...
Kan inte beskriva hur upprörd jag blev av att få höra det, herregud! han har ju ett barn här! Han är skötsam! Stör inte någon! Och gör rätt för sig! Andra människor av utländsk härkomst som begår brott och beter sig allmänt illa, dom får minsann stanna??? Men han som inte gör annat än att sköta sig, han ska utvisas... Det tycker jag är rent ut sagt för jävligt!!
Han har dessutom inte en endaste släkting förutom sin dotter här i sverige, och visst han kan hyfsad svenska, men hur lätt är det för honom att förstå all "myndighets-svenska" som han säkert blir utsatt för nu i migrationsverkets förvar? Herregud det är ju knappt så vi svenskar förstår myndighets-svenska, så hur sjuttsingen ska han som inte har svenska som modersmål förstå det??

Men vi har bestämt att vi ska göra allt vi kan för att försöka hjälpa honom!!
Imorgon ska jag skriva ett brev som jag ska gå runt med och be alla här på gården skriva under, som vi ska skicka i protest till migrationsverket...

Ibland skäms man för att vara svensk...

hur kan en sommar som inte varit vara slut?

Låångt uppehåll igen med bloggandet, det beror på att vi haft massa strul med datorn, först slutade bredbandet fungera, och när vi väl fått ordning på det så sa våran skärm upp sig....
Men nu får vi hoppas att det har löst sig...

Känns verkligen inte som att det har varit någon riktig sommar i år, och ändå är den nu slut... Skumt...

Vi börjar nu komma in i vardags rutiner igen, Jonathan har börjat på dagis och Patrik har börjat studera, och jag måste försöka börja jobba med mig själv igen, känner att stressen i kroppen kryper sig på då och då...
Vill inte ha den... Jag som hade förhoppning om att jag skulle kunna diskutera med läkaren om jag eventuellt skulle kunna börja trappa ner på någon av mina mediciner, eftersom jag tycker att jag har blivit så påverkad åt det negativa av dom, det mest negativa är nog total brist på sexlust... Inte roligt att leva i celibat.. Varken för mig eller Patrik tror jag...
För den närheten är ju en viktig del i ett äktenskap, det anser jag iallafall...
Samtidigt som jag vill trappa ner på medicinerna så är det lite läskigt oxå... Kan få riktig ångest ibland när jag tänker på att jag ska sluta med någon, tänk om allt kommer tillbaka då??

Men som sagt får diskutera detta med farbror doktorn...

Varför ska man känna skam?

Jag har länge kämpat med skam känslor, som omedvetet eller medvetet låter jag vara osagt läggs på en av omgivningen för att jag är långtids-sjukskriven...
Förstår inte folk att man faktiskt blir sårad av kommentarer som alltid kommer, förr eller senare, när man befinner sig i sociala sammanhang...

Det är ju liksom standard när man umgås att fråga vad man jobbar med... Och jag kan känna redan när frågan är kastad första gången i ett socialt sammanhang, hur det kryper längs ryggraden eftersom jag vet att ögonblicket ofrånkommligt närmar sig när jag får frågan..
-Och vad jobbar du med då?

Jag avskyr den oftast pinsamma tystnad som uppstår när jag då svarar att jag är sjuk-skriven... Det är så man kan höra en knappnål falla varenda gång i den tystnad som följer i det hål då det i normala fall skulle komma följdfrågor på det yrke man berättat att man jobbar med, men som i mitt fall alltså inte existerar...

Och märkligt är att jag aldrig någonsin fått frågan varför jag är sjukskriven! Är människor rädda för det svar dom eventuellt skulle få, är dom rädda att få ett hemskt svar och kanske vara tvungna att visa lite medkänsla?
Eller är dom helt enkelt bara ointresserade?

Många är dock dom gånger när den som ställt frågan försöker på något vridet sätt att rädda den pinsamma situationen genom att istället fråga..
- Men vad jobbade du med innan det då?
Det känns verkligen som att få det tryckt i pannan att man är en has-been på arbetsmarknaden, jag menar att prata om sitt yrkesliv i då-form, känns verkligen som att det tillhör pensionärskategorien... Ja, när jag var ung jobbade jag som.... osv..osv..
Inte kul att behöva göra det vid 28-års ålder...

Ännu värre är det dock när man har "vänner" som så fort man ses, ska försöka pracka på en förslag om vad man skulle kunna prova på att göra, precis som att man inte är sjukskriven av en anledning utan bara hittat på för att kunna ligga på soff-locket och dra sig...
Som exempel härom dagen när jag pratade med en "vän" Och vi pratade om att min käre make ska börja läsa på komvux, då kläcker hon ur sig..
-Ja men det är ju jättebra då kan ju du läsa paralellt med honom när du ändå bara är hemma...

Hallå eller?? Om jag vore kapabel till att studera eller arbeta med något så skulle jag väl göra det själv!!??
Jag behöver inte läsa över axeln på någon annan...

Men det är just dessa beteenden som gör att man skäms för att vara sjuk-skriven... Vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att tänka, men vad är jag för lat jävel som inte klarar av att jobba som alla andra? Det är väl bara att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig...
Men faktum är ju att det är inte riktigt så enkelt... Jag har faktiskt inte valt att bli sjuk, jag skulle ge vad som helst för att slippa det, men nu är det som det är... Och jag kan inte göra något annat än att leva utifrån det... Och det bästa jag kan göra nu när jag är sjukskriven är väl att verkligen ta hand om mig själv och se till att jag mår bra...
Önskar bara att alla andra oxå kunde se det så...

Så nästa gång någon frågar mig vad jag jobbar med kanske jag ska svara att jag jobbar med själa-vård... Jag vårdar min egen själ...

varför Johan?

in the arms of an angel

Långt uppehåll...

Ja nu var det ett tag sen jag bloggade igen... Men det blir så när man har fullt upp, särskilt nu när Jonathan är ledig från dagis, han har ju varit ledig 2 veckor nu, och det bli ytterligare två innan dagis öppnar igen...

Känns som att det är först nu vi börjar komma in i en fungerande rutin i ledigheten, första veckan var jobbig vill jag lova, jag var precis slut efter de 3 första dagarna :-)..
Men sen drog vi iväg på lite välbehövlig semester, som blev av trots att våran j***a bil bestämde sig för att haverera kvällen innan, något som vi trodde var ett enkelt fel som vattenpumpen, visade sig vara betydligt värre... Det var topplockspackningen som gått...
Jäkla skit, jag var riktigt irriterad då kan jag lova!!
Men som tur var fick vi låna Patriks systers bil istället, så det blev lite semester iallafall, vi gav oss bland annat av till Nyköping, där vi tog in på ett hotell som var jättemysigt och prisvärt!!
Och säger jag det så är det nog så, för jag är nog en mardrömsgäst att få på ett hotell, jag kan be att få byta rum 4-5 gånger innan jag är nöjd, för jag tycker verkligen att om man betalar dyrt för hotell så vill jag ha valuta för pengarna!!
Och det fick vi denna gång.. På kvällen åkte vi ner och promenerade lite i hamnen, det var hur mysigt som helst, och vi satte oss på en uteservering precis vid kajkanten och åt en fantastiskt middag!!
Vi hade så mysigt alla 3, så jag kan lova att dit kommer vi åka igen!!

Dagen efter åkte vi till kolmården, men om det får jag nog säga att vi var besvikna på, tycker inte alls att det var värt att betala 300:- per person för att gå in där!
Då åker jag nog hellre till Borås djurpark istället...
Tyckte bara det var jobbigt att gå på kolmården, det var lååånga backar överallt och långa avstånd, så inte särskilt barn-vänligt... Det enda som var lite kul, och som Jonathan upskattade var tropicariet och Bamses värld...
Jonathan stog först i kö för att krama Bamse och Lille-skutt, och han vägrade att gå därifrån sen, han ville fortsätta att kramas med dom, hehe...

Det är kul att åka bort lite men ack så skönt att komma hem igen...

Härom dagen fick vi dessutom mycket trevligt besök av min älskade syster och hennes underbara barn...
Det var en riktigt trevlig dag!

Nu tjötar min man att han vill ha datan, så jag får blogga mer sen...

Kowabunga...

Igår hade vi storstädar dag här hemma, och det behövdes kan jag lova!
Vi dammade, diskade, dammsög, torkade golv och möblerade om lite. Vi passade på att göra det när lilla plutten sov middag.
Det är inte roligt att städa, men gud vad skönt det är när det är klart!
Känns som ett helt nytt hem...

Jonathan fick en film av sin farmor igår, och han har nog tittat på den 5 gånger redan, han gillar verkligen den, det är Ninja Turtles...
Får nog erkänna att jag tycker dom är lite häftiga jag med...

Nu har vi precis varit uppe vid slalombacken och promenerat lite i skogen, blev alldeles förvånad för det fanns hur mycket blåbär som helst! Dom brukar väl inte komma så här tidigt?
Var riktigt skönt att komma ut allihopa lite, mysigt för vovven oxå att springa av sig..

Nu blir det en lugn kväll, vi ska mysa lite och kolla på filmen Watchmen, den verkar riktigt bra..