Det började på kvällen den 9 december tror jag att det var, jag och Patrik satt hemma i soffan, klockan var väl runt åtta på kvällen, jag satt framåtlutad över soffbordet och mumsade på smågodis ur en skål, när jag lutar mig tillbaka i soffan så känner jag hur det blir alldeles blött mellan benen, min första tanke var, jösses nu kissade jag på mig, så jag reser mig snabbt ur soffan och tar sikte på toaletten när det slår mig....
Halvvägs till toan stannar jag och säger till Patrik - Jag tror att vattnet gick precis! Och skyndar vidare mot toan samtidigt som han sitter kvar och ser ut som en fågelholk i soffan. Jag kommer in på toan och mycket riktigt så är det vattnet som gått för det fortsatte rinna ordentligt, och det börjar gå upp för mig vad som faktiskt är på gång, snart kommer vi att få träffa våran lilla bebis som vi väntat så länge på...
Jag sätter på mig en binda och går ut i köket, där står Patrik och väntar och säger - vad ska jag göra? Mitt spontana svr blir - Gå och raka dig! Hehe, snacka om att prioritera va, men han gick iallafall och gjorde det, under tiden så ringde jag in till förlossningen, nervös som bara den, jag kommer ihåg att jag började skaka i hela kroppen och blev alldeles knäsvag... Pratade med en barnmorska som tyckte vi skulle komma in så dom fick kolla att det var vattnet som gått, jag hade inga värkar alls. Men vi åkte iallafall in till kss, jag fick sätta mig på 2 handdukar i bilen eftersom det sipprade ganska ordentligt med vatten. Vi kom in till förlossningen och jag fick ligga med ctg på en halvtimme, men hade inga sammandragninar eller värkar, så då tyckte dom att vi skulle åka hem igen och se ifall det skulle komma igång. Vi fick veta att när vattnet gått så får man vänta i tre dygn innan man sätts igång, för helst vill dom att det ska komma igång av sig själv, men att vi skulle få tid att komma in en gång om dan för att kolla hur det artade sig, så sagt och gjort vi åkte hem igen, lite snopna var vi nog eftersom vi trodde att vi skulle få våran bebis nu. När vi svänger in på parkeringen hemma igen kommer första värken, det sög till i hela magen, vi gick in och sammandragningarna fortsatte komma men väldigt oregelbundet och inte så jättestarka, vi började dock ta tid mellan dom och när det gick ca 5 minuter mellan dom så ringde jag in igen, och dom sa att vi kunde komma in igen, så sagt och gjort vi åkte igen, hade sammandragningar hela tiden i bilen, men lagom till att vi kom till sjukhuset så slutade dom...
Fick ligga en halvtimme igen med ctg, men inte en enda sammandragning registrerades och dom ville inte känna om jag var öppen någonting eftersom vattnet redan gått så var det för stor infektionsrisk, så vi fick åka hem igen och hade en tid kl nio nästa morgon.
När vi kom hem gick vi och la oss för att få lite vila, sammandragningarna började komma igen, med väldigt oregelbundet. Vi åkte in på dom tider vi fått men det kom inte igång några verkar, så på måndagen den 11 december fick vi tid kl 9 morgonen efter och då skulle jag sättas igång om det inte kommit igång av sig själv. Så tisdagen den 12 december åkte vi in till klockan nio, och nu visste vi att nästa gång vi åkte därifrån skulle vi ha våran lilla bebis med oss...
När vi kom in fick jag ligga med ctg igen, efter det kom det in en barnmorska och pratade med oss och talade om att vi skulle börja med att lägga på en gel, för att se om det satte igång utav det, så hon undersökte först om jag hade öppnat mig något, men det hade jag inte, så hon hade på den värkstimulerande gelen på livmoder tappen och sen skulle vi vänta ett par timmar. Kände ingenting efter gelen, så efter två timmar undersökte dom igen, och då hade iallafall livmoder tappen börjat utplånas, men nu bestämde dom att sätta dropp istället, och då började det hända grejer, aj aj aj, dom höjde droppet varje halvtimme och värkarna kom bara tätare och tätare, tillslut kände jag bara panik, kändes som jag inte ens hann andas emellan värkarna, så jag ringde på klockan och när barnmorskan kom in grät jag och sa att nu får du sänka droppet jag klarar inte mera... Då frågar hon, vart gör det mest ont? Och då svarar jag nästan vrålande i hela j***a musen det är klart... Patrik fick nog nästan en hjärtattack då, och så hörde jag hur han frustade till av skratt bakom mig och då kunde jag knappt hålla mig för skratt jag heller när jag tänkte på hur jag svarat.
Fick iallafall gå in och duscha varmt för att försöka få lite lindring, men det tyckte jag inte hjälpte ett dugg, efter duschen fick vi iallafall komma in på en förlossningssal och jag blev presenterad för min bästa vän under dom närmaste timmarna.. Lustgasen... Inte för att det hjälpte så mycket mot smärtan, men man blev ju snurrig i hela pallet och låg som i en dimma. Jag har lite dålig tidsuppfattning under kvällen, men jag tror att klockan var runt åtta när barnmorskan tyckte att jag skulle ta ryggmärgsbedövning, så dom kom från narkosen och satte en sådan, och det var nog bland det otäckaste jag varit med om, var så rädd att röra mig att jag inte ens vågade andas lustgas, fast jag fick värk på värk.
Den blev satt iallfall, och den hjälpte väl lite för jag tror att jag slummrade till mellan värkarna, vid tio så började jag få krystvärkar, det tog fyra stycken, sen var han ute vårat lilla underverk, klockan 22.12 den 12 december fick vi träffa våran lilla pojke, som vi väntat så på, Patrik var alldeles tårögd när han var född, och jag var helt utmattad men mest lycklig, det är helt obeskrivbart vilken underbar känsla det var när man fick upp honom på magen för första gången!
Och jag började min mammakarriär på ett alldeles strålande sätt, när mina första kärleksfulla ord till min son blev - Kom till matte?! Patrik kunde knappt sluta skratta... Det var ju meningen att jag skulle säga kom till mamma, men jag får väl ursäkta mig med att jag har haft hund nästan hela mitt liv... Men Patrik kommer nog aldrig att låta mig glömma dom orden, ha ha...
Ja den 12 december var verkligen "a changing day of my life". Det finns nog ingenting större än att bli mamma, eller pappa. När jag tittade på min älskade son för första gången, så kändes det som att mitt hjärta skulle spricka av kärlek, och samtidigt så drabbades man av sån fruktansvärd beskyddar instinkt, när man såg det där lilla knytet så fullkomligt oskyldig och sårbar... Man skrämdes nästan av tanken på att ta ansvar för denna lilla varelse, men det är värt det. Om jag så måste gå igenom tusen eldar så är det värt det.
Jag älskar min son över allting annat, och kommer alltid att finnas där för honom oavsett vad som händer.
Mamma älskar dig mer än livet själv, Jonathan...
Du är solen i mitt liv....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar