Grattis lillebror..

Det e lite tungt idag, tänker på min lillebror som tog sitt liv den 12 oktober 2006, han skulle fyllt 25 i måndags, så grattis min älskade lillebror som är hos änglarna, jag saknar dig massor!
Han var en underbar människa, som hade ett tufft liv...

En av dom jobbiga sakerna är att jag vet precis hur han måste ha mått, har ju nyligen själv varit i samma sits, när jag drabbades av min depression, det är inte lätt, långt ifrån, man vet liksom inte vart man ska ta vägen med sin ledsenhet, man kan inte styra sina tårar, dom bara kommer vare sig man vill eller inte, så var det för mig, fast jag har min älskade Jonathan att glädjas över och en underbar man, så var jag bara ledsen.
Och när någon frågade varför jag grät så kunde jag inte svara för jag visste ju inte själv, det kändes bara som att något höll på att äta upp mig inifrån, och vissa kvällar vågade jag knappt lägga mig att sova, för jag var så rädd att jag inte skulle vakna upp mer, att jag aldrig skulle få se eller hålla om min älskade lilleman, eller aldrig få krama min älskade Patrik mera...

Det är fruktansvärt att må så, man tappar kontrollen över allt. Tillslut känner man nästan bara att man vill få slut på det till vilket pris som helst, man ser ingen annan utväg... Men det är så tabu att prata om, det känns som att det är ingen som vill lyssna eller förstå, så var det för mig iallafall.
Alla runtomkring tycket typ att, ja men ryck upp dig du som har det så bra, och då mådde man ju ännu sämre eftersom det var det enda man försökte göra utan att lyckas..

Men jag är stolt och glad nu, för jag har lyckats att ta mig igenom den värsta perioden i mitt liv, visst det kan komma bakslag, men nu vet jag att man kan klara det, jag är stark!