Mina funderingar...

Ibland kan jag undra varför mitt liv måste vara så jobbigt? Känns som jag måste kämpa så för allting, ibland förstår jag inte hur jag ska orka...
Idag har tankarna bara malt i huvudet på mig, jag har tänkt på dom jag förlorat som betydde mycket för mig, min stora trygghet i livet, min vovve sloopy, jag kommer nog aldrig att komma över att han är borta, kanske kan låta konstigt för en del, att man sörjer sin hund så, men han betydde allt för mig, han och jag hängde ihop i vått och torrt i 12 år, han var den som fanns där oavsett vad, när ingen annan var det...
Min lillebror Johan, känns så fel att min lillebror inte finns kvar, om man bara vetat, anat, sett minsta lilla, och kunnat gjort det ogjort.... Om man bara fick vrida tillbaka klockan en gång.... Miss you like crazy....

Varför kan inte allt bara vara en dans på rosor?

Känns som att vad jag en gör så gör jag alltid någon besviken, vill inte känna skuld hela tiden....
Känner det alltid som att jag inte räcker till, fast jag gör så gott jag kan...
Får skuldkänslor för att jag skriver detta, vill inte vältra mig i min egen ömkan, vill inte att någon ska tycka synd om mig, för jag är rik jämfört med dom flesta, jag har en man och son som älskar mig, och jag älskar dom, men ibland önskar jag bara att det vore lite lättare att leva....

Får ångest när jag tänker på den tid jag missat med Jonathan.... Det var inte så jag tänkte mig att det skulle bli.... Och det är just det jag menar, det blir aldrig som jag tänkt mig...

Men vad har jag att klaga på, jag har en underbar son och en underbar man....

Om ni tycker att det jag skrivit nu är rörigt, då kan ni tänka er hur jag har det, så här rörigt är det i mitt huvud jämt, fram och tillbaka....